Hur som helst, jag och Circ hälsade på varandra fram och tillbaka. Jag minns knappt vad vi pysslade med utöver att hånglas, vänslas, festa och umgås med vänner på ett eller annat sätt. Circ hade en del mentala issues, men å andra sidan hade vi väl alla det på den tiden och i de kretsarna? Han var även synthare (med drag åt svartrock) och en stor del av grunden till min musiksmak kommer från början från honom.
Jag försöker minnas detaljer och det jag minns bäst är några få minnesbilder, några glimtar.
- Det lilla vargkorset jag gav honom i present som han alltid hade på sig.
- När jag just hade anlänt hem till honom och han slängde sig ned i sängen och såg lyckligt mot mig med den spontana kommentaren "Vi gifter oss!"
- När han var livrädd för att han inte kunde skilja på dröm och vaka och bad mig hålla fast honom hårt så att vansinnet inte skulle svepa bort honom.
- När det tog slut och vad han sade då. Vi pratade på telefon och han sa: "Vårt förhållande är som ett stort, svart hav med små gröna öar i. Det är så långt att simma mellan de öarna och nu känns det som om världen håller på att svämma över."
Hur kommer det sig egentligen, att det är slutet jag minns bäst? Alla dessa hundratals desperata dikter av äkta tonårssmärta jag skrev efteråt? När han dök upp på min födelsedag och gav mig ett band med de låtar han skrivit till mig och en bukett vissna rosor för att sedan hångla med alla mina vänner på festen? Varför har jag tydligare bilder av det bittra än det söta? Det söta är mer något flytande, en känsla, en doft som var en blandning av honom, barnängen och clearasil.
Vårt förhållande var klart av en destruktiv sort och på sätt och vis är jag glad över att detta var I.S.D. (innan sexuell debut). De lekar vi hade för oss var så nära S/M och bondage som man kan komma utan att knulla. Dominanslekar, psykisk såväl som snudd på fysisk tortyr. En fascination för smärta och med smärtan som ledsagare. En dragning till mörker och dekadens, demoner och vansinne. Handklovar, piskor och bitmärken. En evig kamp på lek och allvar om nyckeln till handbojorna.
Ändå kan jag se tillbaka på det hela med både värme såväl som bitterhet. Det är så avlägset nu, som ett annat liv. Ett bättre eller sämre liv? - Det spelar ingen roll, det var bara annorlunda.
Äh, vad fan. Om jag nu ändå skall vara så här öppenhjärtlig kan jag lika gärna bjuda er på en av alla de dikter som följde i förhållandets kölvatten. Så varsågoda, en högtravande dikt av undertecknad, anno 1998:
Låt mig leda dig i koppelOch som utlovat, sången han skrev till mig innan vi träffades. Vi hördes faktiskt av som hastigast inför nyårsafton 2000, men då hade allt redan förändrats och han var en främling.
till mitt altare av sten
låt mig få dig att blöda och skrika som min själ
låt mig skratta åt din smärta och gråta vid din röst
Såra mig, så stannar jag
är du tyst så går jag bort.
Låt mig få se dig vrida dig i njutning
som är vår och ack så blodig
låt mig kyssa dig tills du brinner i helvetets eld
låt mig få vara där och smeka dig och hata dig till fullo
Såra mig, så stannar jag
är du tyst så går jag bort
Låt mig röra dig, förstöra dig, se dig i ditt mörker
låt mig ge dig morgon när solen springer fram
låt mig se dig där en sista gång
och sedan, älskade, får du äntligen ta mitt liv igen
Soul - Hunted by the shadow - Invincible today
Heart - Convicted by the mind to a place nearby
I never doubted a second
Your orders twiched into borders
To be crossed by me
Feeling is crossed by your fear
Your eyes - they are shadows
Twiched into meadows
To be crossed by me
Reasons - Are there any reasons
I should go on just like before?
Always touched you down
Always touched you down
Touched you down
Like a raindrop
Fallen by your tears
Convicted by the Shadow
Listen to your breath
To the ultimate noice of your breath
It’s my Killer Queen - She sneaks up from behind
And takes something with her
It’s my Killer Queen - She sneaks up from behind
She waits to the year 2000
Sometimes she takes, a little more than she’s supposed to
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar