6 - Min dag

Vädret är lika håglöst som jag

Min dag är över nu, det är kvällning, men det känns ändå inte som den har varit här alls. Jag har levt i ett töcken, tröttheten som ständig följeslagare, håglösheten. Jag vill inte äta, vill inte sova, vill inte vara vaken, vill inte vilja något. När jag försöker plugga så flyter texten ihop och bildar nya meningar som inte hör hemma i böckerna jag läser. Det känns som om jag befinner mig mitt i ett steg, men det är det där attans extra steget man tar uppför trappan när det är mörkt: när man snubblar till och inser att trappan redan tagit slut.
Jag kan inte påstå att jag är deprimerad, inte aktivt deprimerad i alla fall. Inte som förr, när sorgen klöste på insidan och gråten fanns i halsen. Jag bara... är. Jag gör ingenting, jag förmår inte att göra någonting. Jag vill ingenting. Jag orkar ingenting. Jag vet inte riktigt vad det är frågan om.
Jag saknar så många. Jag saknar mig själv. Jag saknar energi och ork.
De påstår att cannabis leder till tyngre droger, jag skulle vilja påstå att kaffe leder till tyngre droger. Kaffet verkar inte längre, jag vill ha koffeintabletter, jag vill ha någonting som bringar mig uppåt, som ger mig ork och överenergi att spendera.
Min dag är över och jag har inte gjort ett förbannat dugg förutom att tvätta, vilket aldrig skulle ha hänt om inte maken behövde rena kläder. För jag bryr mig inte själv längre. Smuts bekommer mig inte. Mat intresserar mig inte. Jag har inte sett någon film, jag har inte tittat på TV, jag har inte spelat något spel, jag har inte lyckats plugga fastän jag försökt, jag har inte städat, inte diskat, inte läst. Jag vet inte var dagen tog vägen och jag kan nog ärligt talat säga att det inte känns som om den var min eftersom den undflydde mig så effektivt.
Således borde inte rubriken "Min dag" vara korrekt i det här fallet, kanske snarare "Dagen som försvann".