Har jag någonsin varit bra på det? Jag vet inte. På min födelsedagsfest brukar det gå ganska bra, men annars känns det som om jag har ett så stort behov av mellanrum, tystnad, reflektion. Jag vill kunna koncentrera mig på en person en längre stund utan att utesluta andra.
Jag vet ingenting. Det är så svårt. Det var fest i kväll. Det kom underbara människor och de var snälla och trevliga och bara sådär... bra, helt enkelt. Ändock fann jag mig själv dra mig undan, distansera mig, hålla mig ur vägen långa stunder.
Jag vet inte varför. En stund in på en fest känns det som om jag faller handlöst och allting rasar omkring mig. Jag kan fortfarande trivas, även om jag sitter lite avsides och pratar med en person eller håller mig undan en stund. I kväll var det en till största delen bra fest, men jag var inte en bra värdinna.
Min folkskygghet tar nya grepp om strupen var och varannan dag. Jag vill inte gå ut. Jag vill gärna träffa folk, men när folk kommer hit blir jag osäker, rädd och drar mig undan. Sätter upp barriärer, håller mig på min kant. Jag låter folk titta in hos mig i glimtar, men blir väldigt lätt distraherad av något annat när det händer mycket omkring.
Så det jag försöker säga är kanske; tack för att ni kom. Jag hade roligt och hoppas att ni också hade det. Förlåt att jag försvann ungefär hela tiden. Jag vet inte vad som händer med mig, men jag jobbar på att hantera det... eller för att använda en term som aldrig brukar komma från mig när det gäller folk (fast då är det folk i allmänhet och inte sådana jag tycker om), hur som helst, till er på festen: När det gäller er så är det faktiskt inte ni, det är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar