I dag satt jag och bläddrade igenom gamla fotografier och det slog mig hur mycket jag saknar riktiga fotografier. Jag saknar alltihop med det. Jag saknar att behöva vänta på att framkalla dem och att enbart en bråkdel egentligen är fina och välkomponerade och resten ser ut som skrutt. Jag saknar att sortera dem och sätta in dem i fotoalbum som man tvingar sina vänner att titta igenom.
Nu kan man ju ta sjutusen bilder med digitalkameran, välja ut de tio som är snygga och sedan lämna in dem för att få ut dem på riktiga papperskort. Var sjutton är charmen i det?
Jag saknar också brev. Jag saknar verkligen, verkligen att få och skriva brev. Allt jag får med posten är räkningar och reklam. Jävla räkningar och reklam och inte ett enda litet myspysigt brev att väga upp det med. Eller ännu hellre, ett brev med ett fotografi till! Eller blandband. Jag saknar blandband också. Jag saknar tiden när man fick komponera ett blandband och skicka det via posten om man ville låta någon lyssna på vad man gillade i stället för att bara skicka över sin Spotify-lista på MSN.
Överlag så gillar jag inte digitaliseringen. Jag tänker aldrig, aldrig köpa e-böcker och det finns inte en chans i helvetet att jag någonsin betalar för ett digitalt booster-pack till Magic. Det är ju för fan värsta lurendrejeriet. "Oh yeah, jag har köpt jpg-filer som jag ändå bara kan vänsterklicka för att spara ned från random internetsida".
Eller folk som säger att de har allt som getts ut med en artist, fast bara som mp3. Eller folk som säger att de har alla rollspelsböcker till ett rollspel, fast bara som PDF. Det är FUSK. FUSK, gott folk.
Det är inte ens roligt att samla på fina bilder längre, för alla fina bilder går så lätt att få tag i. Det är inte heller roligt att samla på någonting annat, för några klick på e-bay eller Tradera och sedan har du en komplett samling bara sådär. Utan rotande i butiker, utan letande och utan någonting alls. Bara klicketiulf. Blä för det.
Samt att jag alltmer ogillar mobiltelefoner. Jag önskar att min hemtelefon fungerade och i så fall skulle jag förmodligen kasta ut mobiltelefonen genom fönstret.
Jag är så jävla trött på alla dessa extra saker att kolla. Jag är så trött på forum, mail och facebook.
Jag vill kolla min brevlåda, få ett fint brev från en vän, ta några kort med en kamera som inte är det minsta digital, lyssna på riktiga skivor, läsa riktiga böcker och samla på riktiga saker som det faktiskt är lite ansträngande att samla på.
Jag vill bli en stofil, så det så.
28 feb. 2010
Gud är död, Kung Arhur sover - länge leve Paradise Hotel
Världen behöver så desperat en hjälte och ledstjärna. En Gud att ty sig till som kan låta nåden regna över folket. Allt blir mörkare, kallare, våldsammare, hetsigare. Stressen äter oss till döds medan vi äter oss till döds. Arbeten minskar och i dag är alla brottslingar.
Tiderna blir inte bättre, de blir värre. De blir hårdare.
I brist på en hjälte skriver tidningarna om människor som aldrig gjort något, som aldrig åstadkommit något eller gett mänskligheten mer än några feta rubriker på en skvallertidnings omslag. Nyhetstidningar rapporterar om vilken kändis som knullar med vem och sagt vad medan TV framhäver blonda små slynor som shoppar och bloggar mellan sminksessionerna.
God, this country needs a hero.
Alla kryper djupare in i sina skal, låser dörrarna och drar ned persiennerna. TV:n leder dem in i fantasivärldar där Det Vackra Folket super till och bedrar varandra. När de gråter hurrar folket. När de skrattar hurrar folket. När de köper kläder för pengar som skulle ha räckt till hyran för en större barnfamilj hurrar folket.
Och Gud är död. Ingen vänder sig till Honom och ber om nåd eller tröst. Ingen förklarar sin olycka med att Hans vägar äro outgrundliga. Olyckan beror på dem själva och det finns inga syndabockar. Då tröstar de sig med att Blondinbella fått arga kommentarer på sin blogg och att hon den där störiga bitchen åkte ut från Idol.
Framhäv skadeglädjen! Vältra er i kommersialismen! Böka runt som lyckliga svin i all skit som regnar ned över oss.
För det behövs en hjälte, det behövs en ledstjärna. Det behövs inte trista politiker i grå kostymer som säger ord folket inte förstår, i syfte att få folk så uttråkade och disträ att de inte reagerar på innehållet av talen.
De flesta vet vad personerna i dokusåporna heter, men vet knappt namnet på vilka som styr det här förbannade landet.
Det här landet, den här världen, behöver en hjälte och en Gud, men i brist på det så kan vi alltid trösta oss med att kändisar också gör bort sig ibland.
Tiderna blir inte bättre, de blir värre. De blir hårdare.
I brist på en hjälte skriver tidningarna om människor som aldrig gjort något, som aldrig åstadkommit något eller gett mänskligheten mer än några feta rubriker på en skvallertidnings omslag. Nyhetstidningar rapporterar om vilken kändis som knullar med vem och sagt vad medan TV framhäver blonda små slynor som shoppar och bloggar mellan sminksessionerna.
God, this country needs a hero.
Alla kryper djupare in i sina skal, låser dörrarna och drar ned persiennerna. TV:n leder dem in i fantasivärldar där Det Vackra Folket super till och bedrar varandra. När de gråter hurrar folket. När de skrattar hurrar folket. När de köper kläder för pengar som skulle ha räckt till hyran för en större barnfamilj hurrar folket.
Och Gud är död. Ingen vänder sig till Honom och ber om nåd eller tröst. Ingen förklarar sin olycka med att Hans vägar äro outgrundliga. Olyckan beror på dem själva och det finns inga syndabockar. Då tröstar de sig med att Blondinbella fått arga kommentarer på sin blogg och att hon den där störiga bitchen åkte ut från Idol.
Framhäv skadeglädjen! Vältra er i kommersialismen! Böka runt som lyckliga svin i all skit som regnar ned över oss.
För det behövs en hjälte, det behövs en ledstjärna. Det behövs inte trista politiker i grå kostymer som säger ord folket inte förstår, i syfte att få folk så uttråkade och disträ att de inte reagerar på innehållet av talen.
De flesta vet vad personerna i dokusåporna heter, men vet knappt namnet på vilka som styr det här förbannade landet.
Det här landet, den här världen, behöver en hjälte och en Gud, men i brist på det så kan vi alltid trösta oss med att kändisar också gör bort sig ibland.
Åter till Azkaban II
Ensam i sin kammare satt den sista dödsätaren i södra Sverige och stirrade stint framför sig. Nu var det inte längre en fråga om dagar, utan om timmar tills hon åter igen skulle föras till Azkaban som straff för sin lojalitet mot Mörkrets Herre. Hennes mun kändes torr och hjärtats slag skenade iväg. Mer än ett dygn, men mindre än två. Bara timmar kvar i frihet.
Snart skulle hon åter igen befinna sig i fängelset där dess vansinniga invånare klängde omkring som apor i en djurpark och tjattrade osammanhängande. Snart skulle hon åter igen plågas av de dementorer som sveper omkring i Azkabans hallar och celler.
Skall hon klara en tid till i Azkaban? Skall hon verkligen lyckas uthärda med det lilla som är kvar av hennes förstånd i behåll?
Det kan endast tiden utvisa.
Snart skulle hon åter igen befinna sig i fängelset där dess vansinniga invånare klängde omkring som apor i en djurpark och tjattrade osammanhängande. Snart skulle hon åter igen plågas av de dementorer som sveper omkring i Azkabans hallar och celler.
Skall hon klara en tid till i Azkaban? Skall hon verkligen lyckas uthärda med det lilla som är kvar av hennes förstånd i behåll?
Det kan endast tiden utvisa.
@ CalCon
Kom just hem från andra dagen på CalCon och tänker inte åka dit igen i morgon. Inte för att jag inte har haft roligt, snarare är det helt klart det trevligaste konvent jag bevistat någonsin. Det handlar mer om att jag inte kommer orka upp för att hinna göra någonting i morgon ändå.
På fredagen så spelledde jag mitt zombieäventyr till rollspelet Action! Det gick hur bra som helst. Det bästa var när hjältarna klarat sig till helikopterplattan med god tidsmarginal och medan de väntade på att bli räddade knäckde de var sin folköl och offrade ett hjältepoäng på att hitta solstolar som de kunde sätta sig i och vänta.
Jag fick en cool vision av en vy över en stad som ligger i kaos och förödelse med zombier och bränder och alarm som ljuder - men högt upp över allt vansinne på ett hustak sitter fyra trötta, men oskadda personer och lutar sig tillbaka i var sin solstol med öl i hand. Sjukt passande!
Sedan var jag med i konventets version av Deathgame (som var lite mer som Killer) och blev dödad efter att jag fruktlöst letat och letat efter min måltavla. Efter det var det Magic-draft där jag åkte ut direkt, men August vann så jag var inte hemskt ledsen även om jag gruffade en del. Spelade lite Magic med roligt folk, pratade en massa med en hel mängd folk och på natten fick jag äntligen spela Clemens Hedins försvinnande - äventyret till Bortom som jag ritat ett par teckningar till. Det var sjukt skrämmande och jag var helt skakis efteråt, så jag höjer helt klart ett stop för att ha Olsson som spelledare.
Sedan gick jag och August hem med Johan som sällskap på halva vägen. Inte förrän klockan sex på morgonen var vi i säng.
Vilket tyvärr ledde till att jag missade äventyret till Fading Suns som jag skrivit upp mig på. Nu i förmiddags var vi nämligen utslagna och halvdöda. Vi lyckades dock släpa oss iväg på eftermiddagen lagom till mitt spelpass nummer två; som också var fullsatt! Även det gick mycket bra och sedan fluffade vi omkring lite innan vi var med på Harry Potter-draft. Det var helt awesome! Harry Potter är ett helt underbart gullemysigt kortspel!
Så till sist fick vi åka med en snäll snälling med bil hemåt... och nu är jag här!
Och jag har aldrig träffat så mycket trevligt folk, pratat med så många eller framför allt haft så roligt på ett konvent förut.
På fredagen så spelledde jag mitt zombieäventyr till rollspelet Action! Det gick hur bra som helst. Det bästa var när hjältarna klarat sig till helikopterplattan med god tidsmarginal och medan de väntade på att bli räddade knäckde de var sin folköl och offrade ett hjältepoäng på att hitta solstolar som de kunde sätta sig i och vänta.
Jag fick en cool vision av en vy över en stad som ligger i kaos och förödelse med zombier och bränder och alarm som ljuder - men högt upp över allt vansinne på ett hustak sitter fyra trötta, men oskadda personer och lutar sig tillbaka i var sin solstol med öl i hand. Sjukt passande!
Sedan var jag med i konventets version av Deathgame (som var lite mer som Killer) och blev dödad efter att jag fruktlöst letat och letat efter min måltavla. Efter det var det Magic-draft där jag åkte ut direkt, men August vann så jag var inte hemskt ledsen även om jag gruffade en del. Spelade lite Magic med roligt folk, pratade en massa med en hel mängd folk och på natten fick jag äntligen spela Clemens Hedins försvinnande - äventyret till Bortom som jag ritat ett par teckningar till. Det var sjukt skrämmande och jag var helt skakis efteråt, så jag höjer helt klart ett stop för att ha Olsson som spelledare.
Sedan gick jag och August hem med Johan som sällskap på halva vägen. Inte förrän klockan sex på morgonen var vi i säng.
Vilket tyvärr ledde till att jag missade äventyret till Fading Suns som jag skrivit upp mig på. Nu i förmiddags var vi nämligen utslagna och halvdöda. Vi lyckades dock släpa oss iväg på eftermiddagen lagom till mitt spelpass nummer två; som också var fullsatt! Även det gick mycket bra och sedan fluffade vi omkring lite innan vi var med på Harry Potter-draft. Det var helt awesome! Harry Potter är ett helt underbart gullemysigt kortspel!
Så till sist fick vi åka med en snäll snälling med bil hemåt... och nu är jag här!
Och jag har aldrig träffat så mycket trevligt folk, pratat med så många eller framför allt haft så roligt på ett konvent förut.
26 feb. 2010
25 feb. 2010
Årets bokrea
Åter en gång dags för bokrean. Efter att besviket fått inse att Akademibokhandeln i Kalmar är dum i huvudet och inte öppnar vid tolvslaget mitt i natten enligt tradition så fick jag dra mig till Dillbergs bokhandel i stället. Tillsammans med Sandra och August tassade jag in och började rota omkring.Årets skörd blev nätt, men också väldigt bra köp om jag får säga det själv.
Den första bok jag nappade åt mig var Den Magiska Kokboken. En fantastiskt gruvlig kokbok där alla recept är översatta till hemskheter och där fantastiskt morbida lekfullheter avbyter varandra. Jag blev helt enkelt totalt såld, särskilt som den påminde mig om receptdelarna av Häxkonster för praktiskt bruk som jag älskat sedan jag var liten. Efter detta plockade jag utan att tveka till mig Resan till landet längesen av Elsa Beskow.
Jag har inte läst den sedan jag var liten knodd och hade helt glömt bort att den ens existerade. Massor med minnen överföll mig när jag bläddrade och tittade på en av barndomens mest älskade sagor. Jag var helt enkelt tvungen att ha den i min ägo.
Det sista inköpet var ganska speciellt. Jag sade innan att August fick säga till om det var något han ville ha. Han hävdade bestämt att han hellre köpte Magickort och att han inte trodde det skulle dyka upp någonting alls som han kände speciellt för. Sedan hittade jag i seriehyllan ett endaste litet exemplar av Batman klassiska serier av Neal
Adams, en snygg, 237 sidor tjock samlingsbok med hårda pärmar och i Augusts ögon tänder stjärnor. Givetvis fick den också följa med. Faktum är att jag hade köpt den även om inte August varit med. Bara för att Fantomen spöar Batman så behöver ju inte det betyda att jag inte gillar den gamle läderlappen också.Slutligen när jag stod vid kassan så fångades min blick av ett par brandgula ögon som jag mött många gånger förr. Varenda gång jag stått i den där kassan sedan jag flyttade till Kalmar har samma blick mött min och den här gången så fick Gruffalon följa med mig hem också. Jag älskar honom. Nu måste jag bara se till att försöka hitta några av böckerna om honom också, så jag lär känna honom ordentligt!
23 feb. 2010
Åter igen bröllopet
Hade jag tusen kronor över så skulle jag kunna gifta mig i den här:
Men jag har inte ens tvåhundra spänn till de där väldigt, väldigt snygga inbjudningskorten som vi sett ut. *suck*
Men jag har inte ens tvåhundra spänn till de där väldigt, väldigt snygga inbjudningskorten som vi sett ut. *suck*
Bloggtema: Musik
Veckans bloggtema är musik och utmaningen låg i att skapa en spellista på tio låtar som kommit ut under 2000-talet. Först så trodde jag det var omöjligt, eftersom jag lever i villfarelsen att ingen bra musik har kommit ut på minst tio år. Jag är glad att härmed erkänna att jag hade fel.
Min lista fick, inte helt förvånande, temat "Skräck". Samtidigt försökte jag att inte ta de mest skramliga låtarna, utan lite mer underfundig skräck. Skräck med en glimt av svart humor. Så kanske borde spellistan ha hetat just "Galghumor" i stället?
Jag klarar sällan av högtravande musik som enbart är pretto och mörk. Faktiskt behöver jag mest något som är både mörkt och som får mig att le.
Nåväl. Jag tänkte skriva lite om låtarna på listan och vad jag känner inför dem.
1. The world is a very scary place - The Gothic Archies
Själva beskriver Gothic Archies sin musik som "tuggummigoth". Den här låten kändes bra som inledning. Den har intressanta ljud (som de flesta av deras låtar) och en text som känns väldigt bra för att representera vad jag ville att spellistan skulle innehålla.
2. First few desperate hours - The Mountain Goats
Akustisk gitarr med vind i tonerna och en text som börjar olycksbådande och sedan rullar upp en än mer olustig känsla. Genial från början till slut. Mountain Goats har geniala texter och får mig alltid att bli lite vemodig.
3. Hangman's song - Puerto Muerto
En behaglig liten melodi om ett obehagligt ämne som jag upptäckte för bara något år sedan. Jag brukar ha problem med kvinnosång, men här fungerar det perfekt.
4. Girl Anachronism - The Dresden Dolls
Ännu en kvinna i spellistan, med en mycket speciell röst. Vansinne är väl den värsta formen av skräck? När hotet kommer inifrån i stället för från utsidan? Hur hanterar man något sådant?
5. The house that dripped blood - The Mountain Goats
Åter igen gitarrerna, vinden och en text som känns obehaglig, men samtidigt genial. Har använt den här låten som stämningsmusik till rollspelsäventyr mer än en gång.
6. Dreary, dreary - The Gothic Archies
En väldigt deprimerande låt. Det fantastiska med alla låtar från Gothic Archies jag har med här är att de är baserade på barnböckerna av Lemony Snicket (de om syskonen Baudelaire). Jag älskar tanken i att barnböcker kan inspirera till något sådant här.
7. Walk like a zombie - Horrorpops
Visserligen är ju zombier skräck, fast den här låten är mer romantisk myspys till glättiga toner.
8. Idylls of the king - The Mountaingoats
De mjuka gitarrerna är tillbaka. Här är ännu en låt som börjar ganska mjukt och mysigt i texten, men snart börjar man se orosmolnen hopa sig kring horisonten.
9. Night of the vampire - Roky Erickson
Jag var helt enkelt tvungen att peta in Roky här på listan. Han gör mig alltid mycket mycket lycklig att lyssna på. En mycket stämningsfull låt.
10. Scream and run away - The Gothic Archies
Och så avrundar vi med Gothic Archies igen. Den här låten handlar om den onde Greve Olaf och vilken horribel person han faktiskt är. Mycket nöje!
Och hela listan hittar du på Spotify:
Skräck
Min lista fick, inte helt förvånande, temat "Skräck". Samtidigt försökte jag att inte ta de mest skramliga låtarna, utan lite mer underfundig skräck. Skräck med en glimt av svart humor. Så kanske borde spellistan ha hetat just "Galghumor" i stället?
Jag klarar sällan av högtravande musik som enbart är pretto och mörk. Faktiskt behöver jag mest något som är både mörkt och som får mig att le.
Nåväl. Jag tänkte skriva lite om låtarna på listan och vad jag känner inför dem.
1. The world is a very scary place - The Gothic Archies
Själva beskriver Gothic Archies sin musik som "tuggummigoth". Den här låten kändes bra som inledning. Den har intressanta ljud (som de flesta av deras låtar) och en text som känns väldigt bra för att representera vad jag ville att spellistan skulle innehålla.
2. First few desperate hours - The Mountain Goats
Akustisk gitarr med vind i tonerna och en text som börjar olycksbådande och sedan rullar upp en än mer olustig känsla. Genial från början till slut. Mountain Goats har geniala texter och får mig alltid att bli lite vemodig.
3. Hangman's song - Puerto Muerto
En behaglig liten melodi om ett obehagligt ämne som jag upptäckte för bara något år sedan. Jag brukar ha problem med kvinnosång, men här fungerar det perfekt.
4. Girl Anachronism - The Dresden Dolls
Ännu en kvinna i spellistan, med en mycket speciell röst. Vansinne är väl den värsta formen av skräck? När hotet kommer inifrån i stället för från utsidan? Hur hanterar man något sådant?
5. The house that dripped blood - The Mountain Goats
Åter igen gitarrerna, vinden och en text som känns obehaglig, men samtidigt genial. Har använt den här låten som stämningsmusik till rollspelsäventyr mer än en gång.
6. Dreary, dreary - The Gothic Archies
En väldigt deprimerande låt. Det fantastiska med alla låtar från Gothic Archies jag har med här är att de är baserade på barnböckerna av Lemony Snicket (de om syskonen Baudelaire). Jag älskar tanken i att barnböcker kan inspirera till något sådant här.
7. Walk like a zombie - Horrorpops
Visserligen är ju zombier skräck, fast den här låten är mer romantisk myspys till glättiga toner.
8. Idylls of the king - The Mountaingoats
De mjuka gitarrerna är tillbaka. Här är ännu en låt som börjar ganska mjukt och mysigt i texten, men snart börjar man se orosmolnen hopa sig kring horisonten.
9. Night of the vampire - Roky Erickson
Jag var helt enkelt tvungen att peta in Roky här på listan. Han gör mig alltid mycket mycket lycklig att lyssna på. En mycket stämningsfull låt.
10. Scream and run away - The Gothic Archies
Och så avrundar vi med Gothic Archies igen. Den här låten handlar om den onde Greve Olaf och vilken horribel person han faktiskt är. Mycket nöje!
Och hela listan hittar du på Spotify:
Skräck
22 feb. 2010
Lajvmanifestet; Lek i skogen
Eftersom lajv har blivit för pretto och manifest generellt sett är jävligt pretto så tänker jag härmed skriva ett lajvmanifest, paradoxalt nog som en motaktion med det pretentiösa.
Jag presenterar härmed:
Lajvmanifestet; Lek i skogen
Lajv har gått från att vara ett stort ungdomsfenomen till en liten pretentiös klubb för "interaktiv teater i historisk miljö". Utrustningskraven har skjutit i höjden och alltför många ser snett på utrustning som inte är perfekt skapad eller köpt för dyra pengar. Det är nu inte ovanligt att det krävs att kunna en smärre bok utantill samt att tala ett påhittat språk för att kunna vara med på ett lajv. Någonstans känner vi att glädjen har gått förlorad. Lajv kostar mer än det smakar - och det tycker vi är fel.
Vi vill
Jag presenterar härmed:
Lajvmanifestet; Lek i skogen
Lajv har gått från att vara ett stort ungdomsfenomen till en liten pretentiös klubb för "interaktiv teater i historisk miljö". Utrustningskraven har skjutit i höjden och alltför många ser snett på utrustning som inte är perfekt skapad eller köpt för dyra pengar. Det är nu inte ovanligt att det krävs att kunna en smärre bok utantill samt att tala ett påhittat språk för att kunna vara med på ett lajv. Någonstans känner vi att glädjen har gått förlorad. Lajv kostar mer än det smakar - och det tycker vi är fel.
Vi vill
- Motarbeta elitism och sänka klädkraven för att locka fler till och tillbaka till hobbyn!
Vad spelar det för roll om skjortan är maskinsydd av bomullstyg och magikerns mantel är av syntet med tryckta guldstjärnor? Om någon vill sy sina historiska kläder för hand efter bockstensmannens outfit, låt dem göra det, men gör det inte till ett krav. - Ta bort blankvapen på lajv!
I seriositetens namn har blankvapen blivit alltmer vanliga på lajv. Dessa kräver att bäraren har en grundkunskap i hur de används och en noggrann planering för att utföra minsta lilla skärmytsling. Lajv är till för att man skall kunna ta en roll och spela något man inte är - alltså skall man inte behöva vara en svärdskämpe för att spela en. - Återinföra silvertejpen!
Ett boffersvärd behöver inte vara snyggt. Det är en symbol för ett svärd, ingenting annat. Alltså borde det inte vara krav på att symbolen i fråga skall vara inköpt för hundratals kronor, utan det borde gå precis lika bra att göra dem själv. Att göra ett svärd i latex och liggunderlag är inte svårt, men har man varken tid eller kunskap borde det gå precis lika bra med silvertejp. - Låta folk spela vad de vill!
Det fina med lajv är att man kan få vara något man inte är. Den blyge tönten kan bli en stor, stygg orch - den mulliga bruden kan spela alv om hon vill. Man skall inte behöva vara rik för att kunna spela krigare och glasögon skall inte vara ett hinder för att spela vad man vill. - Sjunga av hjärtats lust!
Av någon anledning är några låtar okej och några inte. För en nybörjare är det fullständigt omöjligt att veta exakt vad som är accepterat. Låt folk sjunga vad de vill - Nordman, Maria går på vägen, Ekorren satt i granen - så länge texten passar in okej så bidrar sång alltid till stämning! - Återinföra tältlägret!
Hade vi inte minst lika roligt när värdshuset var i ett militärtält uppsmällt i en glänta? Det skall inte behövas ett område med en medeltidsby för att arrangera ett lajv. Återinför tältlägren och tältbyarna så att fler får möjlighet att arrangera utan att behöva hyra områden som redan använts till sjuhundra lajv. För i ärlighetens namn, hur roligt är det att alltid åka till samma by som hux flux ligger i olika världar varenda gång? - Minska ned bakgrunderna!
För att kunna åka på ett lajv skall man inte behöva kunna utantill en gudasaga som infattar sju olika entiteter, samt landets historia på 40 sidor och 30 sidor om landets socialstruktur därtill. Det räcker att veta vem du är, vilka dina vänner är, var du kommer ifrån och var du befinner dig. - Låta alver tala engelska om de vill!
Numera är det ofta förbjudet för alverna att tala engelska för att markera att de är från en annan kultur än gemene man på lajvet - något som var standard förr. I stället skall man lära sig ett helt låtsasspråk utantill för att ens släppas in i en alvgrupp. Detta är vansinne! Inte ens sjukt överbetalda skådespelare behöver lära sig så mycket inför en storfilmsroll. Låt folk prata vad de vill. - Återuppta High Fantasy!
Det anses ofta fint med ett lajv där man inte ser mer än skymten av en alv ute i skogen och kanske hör en vätte avlägset under ett fyra dagar långt lajv. Vi vill ha mer fantasy! Ge oss troll i värdshuset och tomtar på loftet! Skilj på fantasy och historiska lajv! - Öka mångfalden!
Och till sist; Alla sorter måste få finnas. Arrangera low fantasy. Arrangera historiska lajv. Arrangera lajv i byar och små konstiga kulturlajv och bofferlajv. Arrangera kampanjer och fristående. Arrangera lajv i tältläger och slott. Ställ krav på vissa och färre krav på andra, men öka mångfalden! Var inte rädd! Ge lajvarna valmöjligheter! Bjud in nybörjarna och smäll upp militärtälten. Gå i din snygga handtovade tunika och spela mot ynglingen i mantel gjord av militärfiltar från ÖoB utan eftertanke.
Lev och låt leka!
Lek i skogen
Har suttit och funderat på att arrangera ett litet fantasylajv. Ett ganska kravlöst high fantasylajv som går ut på att ha roligt och utan inblandade föreningar.
För jag hade fel. Jag vill inte bara vara lajvare, jag vill vara arrangör också. Jag vill bara kunna göra saker på mitt sätt och utan en stor föreningselefant i ryggen. Jag vill tillbaka. Man påstår att det inte går att gå tillbaka, men någonstans måste vändningen komma. Någonstans måste lajvsverige ha blivit så seriöst och pretto att det slår runt och folk börjar boffra i syntetmantlar igen.
Jag funderar på att låta det slå runt för mig nu. Jag skall fan i mig leka i skogen.
Kan skriva mycket mer om det här, men tänkte formulera mig bättre. Tills vidare finns nästan alla mina tankar om det här nedtecknade redan.
För jag hade fel. Jag vill inte bara vara lajvare, jag vill vara arrangör också. Jag vill bara kunna göra saker på mitt sätt och utan en stor föreningselefant i ryggen. Jag vill tillbaka. Man påstår att det inte går att gå tillbaka, men någonstans måste vändningen komma. Någonstans måste lajvsverige ha blivit så seriöst och pretto att det slår runt och folk börjar boffra i syntetmantlar igen.
Jag funderar på att låta det slå runt för mig nu. Jag skall fan i mig leka i skogen.
Kan skriva mycket mer om det här, men tänkte formulera mig bättre. Tills vidare finns nästan alla mina tankar om det här nedtecknade redan.
21 feb. 2010
Andlig tillväxt
Först i dag orkade jag läsa igenom ett litet manifest från en viss kulturnisse. Det han i kort skriver är att den elaka staten vill ta bort all kultur utan den som faktiskt lönar sig. Som folk köper. Som folk vill ha. Han verkar tro att folk inte alls vill ha skräpkultur, utan att väljer den enbart på grund av den onda konspirationen mot det djupa och svåra, som skall mata människorna med skit så att de blir sinnesförslöade och lätthanterliga.
Jag håller inte med. Vi lever i en tid där det är lättare än någonsin att hitta sin form av kultur. Internet är i stadig närvaro och en våg av kultur i alla smaker är bara ett musklick bort. Vi lever i en tid där man kan välja exakt vad man vill se på TV och när man vill se det i stället för att bara sitta och glo på vad som bjuds.
Och nyheter, mina vänner: folk i allmänhet är ganska sinnesslöa och ointresserade av det som manifestets författare kallar "andlig tillväxt". Som jag har skrivit tidigare så tycker gemene man om konst som man förstår vad den föreställer och böcker där man får reda på vad de handlar om någonstans mellan pärmarna - i stället för att behöva läsa ut bokhelvetet och enbart få fler frågor än svar.
Problemet med folks ointresse för det som räknas som "finkultur" är inte att staten inte vill stödja finkulturen, utan att finkulturen vägrar att anpassa sig efter vad folk vill ha. I stället rör den sig bara kring människor med svartvita pressbilder där de ser svåra och allvarliga ut i sina svartbågade glasögon. Folk som kan recitera exakt vad man "borde" tycka om Kafkas Processen, men som inte skulle känna igen en egenformulerad åsikt om den så hoppade upp och bet dem i röven.
Så usch och fy dumma staten som inte vill bekosta kultur som går med minus eftersom det bara är intressant för en bråkdel av befolkningen. Händelsevis är det samma bråkdel som med något slags Morrissey-komplex behöver få känna sig djupa, rödvinsdrickande, komplicerade och andligt utvecklade - lite bättre än alla andra människor.
Faktum är att manifestet biter sig själv i arslet. För om alla lidande jävla poeter helt plötsligt blir populära och rika på bidrag i kulturens namn så kommer de förmodligen inte kunna klämma fram ett enda verk värt pappret det trycks på - utan lär i stället sätta sig och gnälla på någon förbannat pretentiös blogg i alla sina dagar.
Och då dör den delen av kulturen också.
Jag håller inte med. Vi lever i en tid där det är lättare än någonsin att hitta sin form av kultur. Internet är i stadig närvaro och en våg av kultur i alla smaker är bara ett musklick bort. Vi lever i en tid där man kan välja exakt vad man vill se på TV och när man vill se det i stället för att bara sitta och glo på vad som bjuds.
Och nyheter, mina vänner: folk i allmänhet är ganska sinnesslöa och ointresserade av det som manifestets författare kallar "andlig tillväxt". Som jag har skrivit tidigare så tycker gemene man om konst som man förstår vad den föreställer och böcker där man får reda på vad de handlar om någonstans mellan pärmarna - i stället för att behöva läsa ut bokhelvetet och enbart få fler frågor än svar.
Problemet med folks ointresse för det som räknas som "finkultur" är inte att staten inte vill stödja finkulturen, utan att finkulturen vägrar att anpassa sig efter vad folk vill ha. I stället rör den sig bara kring människor med svartvita pressbilder där de ser svåra och allvarliga ut i sina svartbågade glasögon. Folk som kan recitera exakt vad man "borde" tycka om Kafkas Processen, men som inte skulle känna igen en egenformulerad åsikt om den så hoppade upp och bet dem i röven.
Så usch och fy dumma staten som inte vill bekosta kultur som går med minus eftersom det bara är intressant för en bråkdel av befolkningen. Händelsevis är det samma bråkdel som med något slags Morrissey-komplex behöver få känna sig djupa, rödvinsdrickande, komplicerade och andligt utvecklade - lite bättre än alla andra människor.
Faktum är att manifestet biter sig själv i arslet. För om alla lidande jävla poeter helt plötsligt blir populära och rika på bidrag i kulturens namn så kommer de förmodligen inte kunna klämma fram ett enda verk värt pappret det trycks på - utan lär i stället sätta sig och gnälla på någon förbannat pretentiös blogg i alla sina dagar.
Och då dör den delen av kulturen också.
19 feb. 2010
Semester
Veckans ord: Näppeligen
Jag tänkte börja med en ny sak här i bloggen; Veckans ord.Varje vecka skall jag ta upp ett svenskt ord som jag tycker används alldeles för lite nuförtiden, jag kommer leta rätt på en korrekt förklaring av vad ordet betyder och sedan peta in det i en mening. Slutligen kommer jag givetvis uppmana alla att använda ordet lite mer. Ugglan på bilden har ingenting med ordet att göra, men jag har valt honom som maskot för Veckans ord eftersom ugglor i alla tider förknippats med visdom. För den som undrar så är det en Virginiauv och jag har just döpt honom till Nicodemus.
Veckans ord är: Näppeligen
Nationalencyklopedin förklarar ordet så här:
• sannolikt inte betr. ngt antaget {SYN. Knappast}: entusiasm lär man ~ finna bland de tvångskommenderade
BET.NYANS: svårligen: hans inlägg kan ~ tas på allvar
Mening: Svenska språket är näppeligen så fåordigt och onyanserat som en del plebejer påstår.
18 feb. 2010
Diablo ger kärlek
Efter att ha tittat igenom alla avsnitt av The Guild så fick jag en vansinnig lust att döda något. Inte för att det är en direkt våldsam serie eller för att den var så dålig att den krävde människooffer som kompensation för mitt lidande, utan för att den handlar om att spela spel. På datorn. Något jag på senare år gjort väldigt, väldigt lite om vi inte räknar hjärnavtrubbande Hidden Object eller andra småspel i stil med Plants VS Zombies. Det senare är visserligen genialt, men det kan ändå inte räknas som att faktiskt spela datorspel i uttryckets egentliga bemärkelse.Så jag började fundera på om jag skulle ta och spela WoW. Problemen med WoW är dock följande:
1. Det kostar pengar.
2. Alla som gillar det har redan max-levlade karaktärer och piper förbi mig på tre röda sekunder om de får lust att levla upp en ny karaktär.
Alltså fungerade inte WoW. Det är för gammalt, jag är för sen, jag är fattig.
Sedan gick tankarna till Baldurs Gate. Jag kan alltid lita på Baldurs Gate. Fast jag har ju spelat igenom ettan och det är sjukt jävla mycket dialoger i det där attans spelet. Visst, det är gulligt för stämningen och djupet och bla bla bla. Men vill jag ha långa rader text så kan jag lika gärna kräla tillbaka till grönsaksnivå igen och börja mudda, eller varför inte helt enkelt vara totalt old school och läsa Ensamma Vargen?
Nej, som sagt: jag ville döda saker. Vilket spel är bäst i världen om man vill ha en karaktär med för lite kläder som slår ihjäl saker på löpande band och bara precis så mycket text att man får reda på vad nästa quest innebär?
Diablo! Självklart, Diablo!
Jag spelade väldigt mycket Diablo när det var nytt. Var till och med i en klan - och bannlyst som PK i två, tre andra. He he he. Nåväl. Jag var ung då och allt är glömt och kanske till och med förlåtet.
För några år sedan testade jag att spela Diablo II i nätverk och jag ville minnas att det var myspysigt. Så jag installerade. Det ÄR myspysigt.
Få saker slår den fluffiga känsla i hjärterummet som ges av att låta den mäktige barbaren Bork vrålande kasta sig in i en hord av zombier, eller när lönnmörderskan Moria får kasta eldbomber i huvudet på en skvadron med gobliner. Jag tror inte jag känner till någonting som bringar större samhörighet i ett förhållande (förutom kärlek och sådant tjafs) som att få döda saker tillsammans.
Ingen verklighet. Vapen med fantastiskt slumpmässiga namn i stil med "Dark broadsword of legendary greed" eller "Small dagger of cold and venom" och MASSOR av fiender som ibland exploderar i en lagom pixlig kaskad av kött och blod.
Diablo ger inte bara kärlek - Diablo ÄR kärlek.
Föreningsliv
Vad jag hörde
"Starta en förening! Det är ett underbart sätt att bedriva sin hobby på! Vänskap! Gemenskap! Ekonomiska resurser! Ordning och reda! Samarbete! Gosegull!"
Vad jag gjorde
Jag startade en förening. Jag satt som ordförande i tolv år och gjorde i tio av de åren hela styrelsens arbete. Jag arrangerade lajv själv och utan någon direkt hjälp. Jag byggde och drev hemsidan. Jag fixade allt, jag gjorde allt, jag tjatade folk till årsmöten, jag lade ut pengar och åtskilliga timmar efter timmar med allt detta plus att bygga på lajvområdet, sitta i möten med andra föreningar, planera, arrangera, sitta i kommunmöten, arrangera studiecirklar und so weiter.
Var det ledde mig
Efter tolv år så skyr jag fantasy, jag lajvar väldigt sällan, jag trivs inte med att arrangera någonting och jag har tappat tron på människan i stort. Jag lade ned min själ i det här och när föreningen blev stor nog så började kraven växa sig meterhöga. "Har du gjort det och det?" "Har du fixat det här?" "Gör genast det här, annars jävlar!"
Jag orkar inte mer. Föreningen var mitt skötebarn. Mitt skötebarn har nu vuxit upp till en odräglig, förvuxen tonåring som bor på min soffa, spyr på mitt golv, sparkar mig i magen och sedan skriker åt mig att jag är dum i huvudet om jag påpekar att den borde skaffa ett jobb och flytta hemifrån.
Jag orkar inte mer. Förra året ville jag inte ställa upp som ordförande, men lät mig övertalas. I år kan ingenting i världen övertala mig och om folk tycker att jag misskött mig och vill bli av med mig - fine. Jag är nämligen inte lämplig längre. Jag har ingen glöd eller passion kvar för föreningen. Jag har ingen kärlek kvar för föreningen. Allt jag har är mina kumpaner hopplöshet, illvilja och ångest - och de är inte lämpade att driva någonting med.
"Starta en förening! Det är ett underbart sätt att bedriva sin hobby på! Vänskap! Gemenskap! Ekonomiska resurser! Ordning och reda! Samarbete! Gosegull!"
Vad jag gjorde
Jag startade en förening. Jag satt som ordförande i tolv år och gjorde i tio av de åren hela styrelsens arbete. Jag arrangerade lajv själv och utan någon direkt hjälp. Jag byggde och drev hemsidan. Jag fixade allt, jag gjorde allt, jag tjatade folk till årsmöten, jag lade ut pengar och åtskilliga timmar efter timmar med allt detta plus att bygga på lajvområdet, sitta i möten med andra föreningar, planera, arrangera, sitta i kommunmöten, arrangera studiecirklar und so weiter.
Var det ledde mig
Efter tolv år så skyr jag fantasy, jag lajvar väldigt sällan, jag trivs inte med att arrangera någonting och jag har tappat tron på människan i stort. Jag lade ned min själ i det här och när föreningen blev stor nog så började kraven växa sig meterhöga. "Har du gjort det och det?" "Har du fixat det här?" "Gör genast det här, annars jävlar!"
Jag orkar inte mer. Föreningen var mitt skötebarn. Mitt skötebarn har nu vuxit upp till en odräglig, förvuxen tonåring som bor på min soffa, spyr på mitt golv, sparkar mig i magen och sedan skriker åt mig att jag är dum i huvudet om jag påpekar att den borde skaffa ett jobb och flytta hemifrån.
Jag orkar inte mer. Förra året ville jag inte ställa upp som ordförande, men lät mig övertalas. I år kan ingenting i världen övertala mig och om folk tycker att jag misskött mig och vill bli av med mig - fine. Jag är nämligen inte lämplig längre. Jag har ingen glöd eller passion kvar för föreningen. Jag har ingen kärlek kvar för föreningen. Allt jag har är mina kumpaner hopplöshet, illvilja och ångest - och de är inte lämpade att driva någonting med.
Tillbaka till Fantasy
Jag har återupptäckt en gammal kärlek; Fantasy. När jag var åtta år gammal läste jag Bilbo för första gången. Året därpå läste jag igenom hela Narnia-serien och när jag var elva läste jag hela Härskarringen-triologin.När jag var som mest fantasy-galen i högstadiet minns jag att de hade ett litet häfte på biblioteket med alla fantasyböcker som fanns där. Det var inte större än ett hopvikt A4 och innehöll i stort sett endast Pratchetts triologi om Omtarna (Vi far, Vi flyr och Vi flyger), Tolkiens alla verk, triologin Fionavars vävnad (som nästan ingen hört talas om, trots att den är superb), Meredith Ann Pierce böcker om mörkerängeln och Ariel, någon uråldrig fantasyserie om en mutcho matcho hjälte som hette Manuel och så boken som alla fantasynördar från nittiotalet sett när de sökt igenom hyllorna: Röd måne och svarta berg.
Jag slukade allt. Jag läste fantasy, jag skrev fantasy, jag ritade fantasy (teckningen är någonstans från slutet av nittiotalet), jag pratade om fantasy och jag andades fantasy.
Sagan om Belgarion kom ut på svenska och slukades av hela familjen. Vi satt och diskuterade gudarna vid matbordet. Min bror studerade kartorna. Jag förälskade mig huvudlöst i Silke.
Jag läste inte på den tiden. Jag plöjde. Jag slukade. Jag förtärde fantasy. Jag älskade allt och jag kastade mig över böcker så snart de kom ut. Jag läste allt av Terry Brooks. Jag läste allt av Eddings. Jag läste mycket av Stephen Donaldson, men insåg att jag hatade det, och än i dag är hans serie om Thomas Covernant den enda jag påbörjat, men aldrig läst till sitt slut.
När jag gick i åttan skrev jag en egen fantasybok. Den ligger fortfarande någonstans här i gömmorna.
Sedan började jag gymnasiet och började lajva och spela lite rollspel. Jag slukades upp av lajvandet precis som jag slukats av allting och så rullade det på. Fast där kom också början till slutet.
Jag har inte läst fantasy på väldigt länge. Inte egentligen. Allt som har med fantasy att göra påminner mig om föreningen och ger mig dåligt samvete över alla lajv jag borde arrangera, alla papper som borde lämnas hit eller dit och allt annat som måste göras.
Fantasy är ingen hobby längre. Precis som allt annat som påminner mig om föreningen så har det gett mig ångestkänslor och svårigheter att andas.
Dessutom så tjatade alla alltid på mig om att jag borde skriva en bok. Jag visste att det måste bli en fantasybok. Jag trodde länge att det var min enda räddning och det enda sättet jag kunde få en inkomst på. Ju mer jag försökte skriva en bok, desto mer slutade jag skriva. Jag kunde inte längre ta upp papper och penna bara för att skriva för själva skrivandets skull, utan hela tiden hade jag kravet i huvudet "Det måste bli en bok". "Det måste bli bäst". Så jag slutade skriva. Jag fick avsmak för hela fenomenet fantasy på flera nivåer.
Samtidigt har man ju också blivit mer kräsen. Det har spottats ut så sjuka mängder fantasyböcker att det är hopplöst att försöka hinna läsa allt och hopplöst att sålla agnarna från vetet. Jag vet nu vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, och i och med att det finns en uppsjö att välja ur så bemödar jag mig inte med att läsa sådant jag inte älskar. Vilket till sist också har bidragit till att jag inte läser fantasy alls. Att jag inte tecknar särskilt mycket fantasy. Att jag inte skriver fantasy.
Först i helgen förstod jag att jag saknat det hela. Jag har saknat min hobby och min gamla kärlek från förr - Fantasyn.
Vi spelade ett litet äventyr jag och Niklas med August som spelledare. Det var underbart. Jag kunde känna doften från eldarna och känna linnetyg och ylle mot huden. Jag kunde se det dramatiska och det fantastiska, storslagna som jag saknat. Jag kunde släppa alla Måste och Borde som jag förknippat med fantasy och i stället bara - som en lycklig delfin nyligen utsläppt i havet - tumla omkring i vågorna och känna hjärtat slå dubbelslag av glädje.
Jag var tillbaka. Jag är tillbaka.
Läser nu om Sagan om Mallorea och älskar den ännu. Den är inget under av välskriven skönlitteratur och den är inte superduperoriginell, men jag älskar den. Karaktärerna är mina vänner och tydligare för mig än många människor jag känt i verkligheten. De lättsamma skämten får mig fortfarande att småle för mig själv och det känns tryggt och mysigt. Det får en spärr att släppa. Det ger mig lust att skriva igen.
Så jag håller på att återvända. Jag vet vad jag vill nu. Jag vill vara lajvare - inte arrangör. Jag vill skriva fantasy för att jag älskar att skriva och jag älskar fantasy, inte för att skriva en bok. Framför allt vill jag dock läsa fantasy och försöka komma ikapp något av det jag missat och läsa någon av alla dessa bokserier som gått mig förbi under det senaste årtiondet.
Har du några boktips? Gimme!
(Tillägg: Okej, jag glömde, eller förträngde. Robert Jordans Tidens Hjul har jag inte heller läst från början till slut. De som följt min blogg vet varför, se bara här och här.)
15 feb. 2010
Det enda rätta
När jag och älsklingen vaknade så insåg vi snabbt att vi försovit oss något vansinnigt mycket och därmed missat bådas våra quests i verkligheten.
Efter att ha grimaserat litegrann så gjorde vi det enda rätta - vi startade upp Diablo 2 och spelade det resten av dagen.
Jag spelar en lootgalen barbar som heter Bork. August spelar en glittrande besvärjerska. Världen är underbar. Verkligheten kan dra åt fanders i dag.
Snart är det dags för lite rollspel för att avrunda dagen på ett gosigt sätt.
Efter att ha grimaserat litegrann så gjorde vi det enda rätta - vi startade upp Diablo 2 och spelade det resten av dagen.
Jag spelar en lootgalen barbar som heter Bork. August spelar en glittrande besvärjerska. Världen är underbar. Verkligheten kan dra åt fanders i dag.
Snart är det dags för lite rollspel för att avrunda dagen på ett gosigt sätt.
14 feb. 2010
Bästa Alla Hjärtans Dag
En riktigt bra Alla Hjärtans innehåller följande:
Kärleken i mitt liv.
En gemensam tripp för att ta en titt på ett jobb jag sökt och prata lite med folk där.
Mumsig pizza.
Big Bang Theory
Flera timmars Diablo 2-spelande
Titta på serien Kung Fu
Slutsats: Kärlek är att döda saker gemensamt.
Kärleken i mitt liv.
En gemensam tripp för att ta en titt på ett jobb jag sökt och prata lite med folk där.
Mumsig pizza.
Big Bang Theory
Flera timmars Diablo 2-spelande
Titta på serien Kung Fu
Slutsats: Kärlek är att döda saker gemensamt.
12 feb. 2010
Nördig nog?
Ni vet säkert redan att jag hatar kepsar och ofta anser att folk som bär kepsar gör det för att de är komplett dumma i huvudet?
Nu har jag dock fått hem en keps som jag faktiskt tycker om och tänker bära. Är du nördig nog att förstå varför?
Nu har jag dock fått hem en keps som jag faktiskt tycker om och tänker bära. Är du nördig nog att förstå varför?
Åtta timmar
I onsdags var jag i skolan åtta timmar. En och en halv timme hade jag lektion. Hur gick det här till? Jo, först sov jag väldigt lite, men skuttade ändå upp klockan sex för att i panik rota runt efter ridkläder, vakna, få på mig nämnda ridkläder, plocka en frukt i farten och rusa till bussen. Allt så jag skulle hinna med bilen ut till ridhuset där dagens första lektion skulle hållas.
När jag kom till skolan med en kvart till godo så fick jag se att det på vita tavlan i hallen stod att lärarinnan var sjuk och lektionen inställd. Jippie. Således hade jag ingen lektion alls på förmiddagen, utan började klockan ett och kunde lugnt ha sovit till elva om jag hade velat.
För att inte förspilla tid gick jag och lånade en mattebok och räknade matte i tre timmar. Ja, jag vet, någonting har allvarligt gått snett i mitt huvud.
Så var det lunch mellan tolv och ett, och sedan var det engelska. Efter det en halvtimmes rast igen och sedan satte jag mig för att vänta på bildläraren. Vi blev ett helt gäng som väntade, och väntade. Och. Väntade. När läraren var tio minuter försenad traskade jag ned och tog en cigg. Sprang på en annan lärare som undrade vad jag gjorde i de avlägsna delarna av skolan. "Bildlektion" svarade jag, och fick veta att bildlärarinnan också var sjuk och lektionen var... gissa vad? Inställd!
Roligt att ingen tänkt på att tala om det för oss.
Om de nu vägrar att fixa vikarier så kan de ju i alla fall för helsike ha en plats där de skriver upp vilka lärare som är sjuka och vilka lektioner som är inställda, dag för dag.
-----------------------------
För övrigt har jag fått gästblogga hos Miss JS! Tack för förfrågan!
När jag kom till skolan med en kvart till godo så fick jag se att det på vita tavlan i hallen stod att lärarinnan var sjuk och lektionen inställd. Jippie. Således hade jag ingen lektion alls på förmiddagen, utan började klockan ett och kunde lugnt ha sovit till elva om jag hade velat.
För att inte förspilla tid gick jag och lånade en mattebok och räknade matte i tre timmar. Ja, jag vet, någonting har allvarligt gått snett i mitt huvud.
Så var det lunch mellan tolv och ett, och sedan var det engelska. Efter det en halvtimmes rast igen och sedan satte jag mig för att vänta på bildläraren. Vi blev ett helt gäng som väntade, och väntade. Och. Väntade. När läraren var tio minuter försenad traskade jag ned och tog en cigg. Sprang på en annan lärare som undrade vad jag gjorde i de avlägsna delarna av skolan. "Bildlektion" svarade jag, och fick veta att bildlärarinnan också var sjuk och lektionen var... gissa vad? Inställd!
Roligt att ingen tänkt på att tala om det för oss.
Om de nu vägrar att fixa vikarier så kan de ju i alla fall för helsike ha en plats där de skriver upp vilka lärare som är sjuka och vilka lektioner som är inställda, dag för dag.
-----------------------------
För övrigt har jag fått gästblogga hos Miss JS! Tack för förfrågan!
10 feb. 2010
Lydia Viktoria
Om det fanns en affär där man kunde köpa självkänsla på tetra så skulle jag lugnt skita i att betala hyran. I stället skulle jag köpa upp hela lagret och mata dig med silversked tills allt var slut och du kunde se hur fantastiskt, jävla bäst du är.
Om det fanns ett sätt att smita in i ditt huvud och rumstera om där så skulle jag bege mig dit redan i natt. Jag skulle plocka väck allt som skaver och sliter och ge mig ut efter monstren på bästa Buffy-manér tills det inte gjorde ont längre.
För du förtjänar inte det ditt eget huvud utsätter dig för. Jag vet allt om att ha en hjärna som i grund och botten är en förbannad förrädare. Man blir så hjälplös när hotet kommer från insidan i stället för utifrån.
Låna mina ögon och öron ett slag. Det här är du:
Du är ingen kall person. Du är ingen elak person. Du är ingen dålig person. Du är inte fel.
Du är en person som kan skapa underbara saker - i såväl metall som lera som tyg som garn. Du är en person som kan skriva saker som får andra att blekna till ingenting alls. Du är den enda kvinna som kan sjunga så att jag får gåshud av hur vackert det är.
Du pratar högt om allt möjligt och din humor är rå, men hjärtlig. Dina åsikter är skapade av dig och ingen annan. Du säger att du tar åt dig och följer efter, men om du gjorde det så skulle du inte känna dig fel. Du skulle inte känna att dina åsikter inte passade in om de inte var dina egna. Det är folk som faktiskt går sin egen väg som känner sig malplacerade, inte de som hakar på och apar efter.
Du är omtänksam. Du faller inte så lätt för folk, men om man väl fått din vänskap eller kärlek så finns du alltid där, oavsett om du egentligen orkar själv eller inte.
Du lämnar ett avtryck, ett intryck. Det genomsyrar allt du gör och allt du säger. Som med konst, mina egna skapelser tar många uttryck, skiftar, riktar sig åt alla håll och kanter, men din prägel kan man se på allt du skapar. Oavsett material så är det alltid du. Personligt. Såsom konst skall vara.
Och du är vacker, något du själv verkar se så sällan. Det är inte bara jag som talar, för jag har hört det från flera håll. Jag har alltid varit avundsjuk på ditt hår och din figur. När du skrattar - eller asgarvar rakt ut så är det smittande. Din klädstil kanske inte är super-mega-alternativ längre, men den är väldigt du och den är väldigt personlig, långt långt ifrån mainstream.
Och även om mina ord inte förändrar något så hoppas jag att de i alla fall får dig att värma en kopp te, slå på Wild is the wind och i alla fall må lite bättre i kväll. Du förtjänar en paus från dina hjärnspöken.
Du är underbar.
Om det fanns ett sätt att smita in i ditt huvud och rumstera om där så skulle jag bege mig dit redan i natt. Jag skulle plocka väck allt som skaver och sliter och ge mig ut efter monstren på bästa Buffy-manér tills det inte gjorde ont längre.
För du förtjänar inte det ditt eget huvud utsätter dig för. Jag vet allt om att ha en hjärna som i grund och botten är en förbannad förrädare. Man blir så hjälplös när hotet kommer från insidan i stället för utifrån.
Låna mina ögon och öron ett slag. Det här är du:
Du är ingen kall person. Du är ingen elak person. Du är ingen dålig person. Du är inte fel.
Du är en person som kan skapa underbara saker - i såväl metall som lera som tyg som garn. Du är en person som kan skriva saker som får andra att blekna till ingenting alls. Du är den enda kvinna som kan sjunga så att jag får gåshud av hur vackert det är.
Du pratar högt om allt möjligt och din humor är rå, men hjärtlig. Dina åsikter är skapade av dig och ingen annan. Du säger att du tar åt dig och följer efter, men om du gjorde det så skulle du inte känna dig fel. Du skulle inte känna att dina åsikter inte passade in om de inte var dina egna. Det är folk som faktiskt går sin egen väg som känner sig malplacerade, inte de som hakar på och apar efter.
Du är omtänksam. Du faller inte så lätt för folk, men om man väl fått din vänskap eller kärlek så finns du alltid där, oavsett om du egentligen orkar själv eller inte.
Du lämnar ett avtryck, ett intryck. Det genomsyrar allt du gör och allt du säger. Som med konst, mina egna skapelser tar många uttryck, skiftar, riktar sig åt alla håll och kanter, men din prägel kan man se på allt du skapar. Oavsett material så är det alltid du. Personligt. Såsom konst skall vara.
Och du är vacker, något du själv verkar se så sällan. Det är inte bara jag som talar, för jag har hört det från flera håll. Jag har alltid varit avundsjuk på ditt hår och din figur. När du skrattar - eller asgarvar rakt ut så är det smittande. Din klädstil kanske inte är super-mega-alternativ längre, men den är väldigt du och den är väldigt personlig, långt långt ifrån mainstream.
Och även om mina ord inte förändrar något så hoppas jag att de i alla fall får dig att värma en kopp te, slå på Wild is the wind och i alla fall må lite bättre i kväll. Du förtjänar en paus från dina hjärnspöken.
Du är underbar.
9 feb. 2010
Glasögon
Nu måste jag bara citera ett helt genialiskt stycke från Pörnis blogg:
Och jävlar vad jag känner igen mig. Mina glasögon är gamla och sunkiga, men jag måste ha dem ändå eftersom mina ögon vägrar att gå med på linser varenda dag - vilket gör att jag känner mig både ful och halvblind var och varannan dag. För mig spelar det ingen roll att jag kan tycka att glasögon är snyggt på andra, eller att rätt sorts glasögon kan se coolt ut, i och med att jag faktiskt är så fett handikappad utan dem så avskyr jag dem. De är ju för fan en ständig påminnelse på ett tillkortakommande som jag inte kan göra ett skit åt.
Nya glasögon är dessutom inte en möjlighet som ens existerar när man lever på studielån och knappt klarar av att leva utan extra utgifter. Jag har inte skaffat nya glasögon på kanske sju år (och då fick jag nya genom soc), precis som jag av samma anledning inte varit hos tandläkaren mer än en enda gång sedan jag fyllde nitton.
Så många tar tandläkare och glasögon som inte har fel styrka och ingen fjädring och ingen avflagnande färg som något helt naturligt och normalt. För mig är det lyx.
Något annat som stör mig är de här jävla reklamerna "köp två glasögon, betala bara för ena paret" - så man kan ha ett par att matcha en annan stil med. Era jävla sumprunkare! Halvera priset på ETT par så jag kanske har råd att skaffa ETT förbannat par glasögon med rätt styrka i alla fall.
Fast även halva priset är för högt. Jag behöver halva reapriset och en lottovinst om det skall gå ihop.
Jävla modeindustri. Hörapparater är gratis. Rullstolar är gratis. Insulinsprutor är gratis. Glasögon kostar lika mycket som jag får att leva på i en hel månad.
Sjukt orättvist.
"Jag funderar på att kanske köpa nya glasögon. Fast grejen är att jag inte tycker det är extremt snyggt. Skulle du tycka det om du hade haft glasögon sen du var 6 år, och jävligt fula sådana, med flaskbotten glas, blivit retad för det, du kan inte se ett skit utan dem och du ska helst ha färgglatt schampo och balsam så du kan se färgen lite skumt när du duschar utan att bara flänga händerna och greppa efter saker som inte finns i luften, på det kostar de runt 6 - 7000 kr eftersom optikern skrattar åt dig och säger att du är praktiskt taget blind? Det är inte så jävla spännande som det kanske låter. Men ändå finns det människor som köper glasögon med ingen styrka i....för att de tycker det är snyggt!? Det är ju för fan ett handikapp. Jaha, då ska jag införskaffa en rullstol härnäst och rulla runt i, göra det till den nya top notch grejen...idioter. En guld rullstol med graffititryck i dollartecken på med maffiga guldkedjor."
Och jävlar vad jag känner igen mig. Mina glasögon är gamla och sunkiga, men jag måste ha dem ändå eftersom mina ögon vägrar att gå med på linser varenda dag - vilket gör att jag känner mig både ful och halvblind var och varannan dag. För mig spelar det ingen roll att jag kan tycka att glasögon är snyggt på andra, eller att rätt sorts glasögon kan se coolt ut, i och med att jag faktiskt är så fett handikappad utan dem så avskyr jag dem. De är ju för fan en ständig påminnelse på ett tillkortakommande som jag inte kan göra ett skit åt.
Nya glasögon är dessutom inte en möjlighet som ens existerar när man lever på studielån och knappt klarar av att leva utan extra utgifter. Jag har inte skaffat nya glasögon på kanske sju år (och då fick jag nya genom soc), precis som jag av samma anledning inte varit hos tandläkaren mer än en enda gång sedan jag fyllde nitton.
Så många tar tandläkare och glasögon som inte har fel styrka och ingen fjädring och ingen avflagnande färg som något helt naturligt och normalt. För mig är det lyx.
Något annat som stör mig är de här jävla reklamerna "köp två glasögon, betala bara för ena paret" - så man kan ha ett par att matcha en annan stil med. Era jävla sumprunkare! Halvera priset på ETT par så jag kanske har råd att skaffa ETT förbannat par glasögon med rätt styrka i alla fall.
Fast även halva priset är för högt. Jag behöver halva reapriset och en lottovinst om det skall gå ihop.
Jävla modeindustri. Hörapparater är gratis. Rullstolar är gratis. Insulinsprutor är gratis. Glasögon kostar lika mycket som jag får att leva på i en hel månad.
Sjukt orättvist.
Brudklänning igen
Så sitter jag här och funderar över brudklänningar igen. Om jag skall strunta i det här med att ha en vit klänning så blir valet ganska enkelt. Den här klänningen till vänster köpte jag på Grothica för ett antal år sedan och den är verkligen fin, samt sitter hemskt snyggt på mig. Dessutom är den fortfarande i nyskick eftersom jag sällan funnit anledning till att bära den.Men samtidigt tar det emot. Jag vill ju ha något storslaget vackert. Något som känns rätt till hundra procent. Något som är vitt. Varför är jag så otroligt inställd på det här med vitt? Jag har aldrig någonsin lyckats hitta en vit klänning som faktiskt sitter snyggt på mig. Vitt får mig att se ut som en strandad val insvept i gamla lakan, oavsett hur snygg klänningen är i grund.
Ändå kan jag inte sluta drömma om att få ha någonting mer i stil med det här till höger i stället. Någonting ljust, någonting sagolikt. Någonting spektakulärt.Och jag har inte en spänn att lägga ned på det. I alla fall inte för tillfället. Sedan har jag väldigt få spänn att lägga ned på det oavsett. Min enda möjlighet är att hitta fint tyg till nedsatt pris och sedan se till att låna en symaskin och kidnappa Alv. Den senare kommer ju faktiskt hit om en överskådlig framtid, så då kanske man kunde passa på att försöka fixa en klänning då.
En annan sak jag kommit på att jag gärna vill ha är någon slags extravagant krona. Mitt hår lär ju inte ha vuxit ut till tillfället, så då måste jag ha något annat snyggt för att dra uppmärksamheten från det faktum att håret ser ut som skit. Jag tror att jag skall göra den själv, och jag tror jag tänker låta mig inspireras av Arwen och saker som folk gjort inspirerade av hennes utstyrsel även där. Kanske något åt det här hållet:
Vad tycker folk?
Harry dog i går
När jag och Oscar flyttade isär gick jag genast och köpte två råttor. Jag har nästan alltid haft råttor, men eftersom Oscar var rädd för sådana så fick jag vackert leva utan dem under vårt förhållande och samboskap.
Så, när vi flyttade isär skaffade jag alltså två råttor. Två bröder. Svarta och vita och helt sanslöst fina. Den med ett snett vitt streck i sin svarta panna fick heta Harry Potter och den andra döpte jag till Maltazar. Egentligen borde jag vetat bättre än att skaffa ett par råttor som var så stora som de var och jag fick dem aldrig särskilt tama.
För tre dagar sedan såg jag inte till Harry så mycket. Han gömde sig, men eftersom han alltid varit den skyggare av dem lade jag inte så stor vikt vid det.
För två dagar sedan bestämde jag mig för att leta reda på Harry. Han låg då sjuk och flämtande instoppad under massor av burunderlag. Han reagerade knappt när man lyfte upp honom och ögat som legat ned mot burbotten hade en underlig hinna och verkade inte reagera på någonting.
Jag förflyttade honom till karantän, såg till att han låg varmt och mjukt och matade honom med vatten och buljong med hjälp av pipett. Jag höll tummarna.
I går morse var han död.
Jag har ingen aning om vad som hände. Maltazar mår fortfarande bra och verkar inte sakna Harry för fem öre.
Så, när vi flyttade isär skaffade jag alltså två råttor. Två bröder. Svarta och vita och helt sanslöst fina. Den med ett snett vitt streck i sin svarta panna fick heta Harry Potter och den andra döpte jag till Maltazar. Egentligen borde jag vetat bättre än att skaffa ett par råttor som var så stora som de var och jag fick dem aldrig särskilt tama.
För tre dagar sedan såg jag inte till Harry så mycket. Han gömde sig, men eftersom han alltid varit den skyggare av dem lade jag inte så stor vikt vid det.
För två dagar sedan bestämde jag mig för att leta reda på Harry. Han låg då sjuk och flämtande instoppad under massor av burunderlag. Han reagerade knappt när man lyfte upp honom och ögat som legat ned mot burbotten hade en underlig hinna och verkade inte reagera på någonting.
Jag förflyttade honom till karantän, såg till att han låg varmt och mjukt och matade honom med vatten och buljong med hjälp av pipett. Jag höll tummarna.
I går morse var han död.
Jag har ingen aning om vad som hände. Maltazar mår fortfarande bra och verkar inte sakna Harry för fem öre.
8 feb. 2010
Veckans bloggtema: Kärlek
Jag tror att kärleken dör när man nöjer sig.
När man är tonåring pratar man om Den Stora Kärleken och finner det helt naturligt att den finns där ute någonstans. Sedan, ju äldre man blir så börjar det mer och mer smyga in nya begrepp i det hela. Begrepp som att ha realistiska krav och att inte vara så petig. Att nöja sig. "Man blir ju inte yngre, haha". Folk träffar folk, flyttar ihop, skaffar knoddar, gifter sig, följer mallen. Sedan sitter kvinnorna och ser på filmer med Hugh Grant och läser romaner av Margit Sandemo och suckar över sin partners alla brister, men man måste ju vara realistisk.
Det är ju bra när det är bra och så länge det inte är dåligt måste definitionen alltså vara just "bra".
Så går åren och man skaffar plåsterbarn och slutar prata med varandra och vaknar en morgon för att titta på den där som ligger i sängen och undra "Vem i helvete är den här människan?" och så skiljer man sig, eller håller ihop för barnens skull och låter vanan råda. Man vänjer sig vid en annan människa. Vänjer sig vid skavankerna.
Många kvinnor med lite dåligt självförtroende verkar dessutom tycka att de är skyldiga mannen något bara för att han älskar henne. När man frågar varför de hänger ihop med karln som de nyss gnällt över för att han snarkar och aldrig gör något hemma och tittar på hockey och aldrig är intresserad av hennes behov så tittar hon tillbaka, storögt. Förvånat. Sedan säger hon, som om det skulle förklara allting: "Men han älskar ju mig."
Och alla dessa par som inte förstår varandra för fem öre, som inte har något att prata om, som är mer som ett par vänner som har sex, eller ännu värre - ett par ovänner som har sex och råkar bo på samma adress. När de går omkring som främlingar i samma liv och sneglar fundersamt mot den andra för att förutsäga nästa drag.
Jag började också tro att det var så det skulle vara. Att man hittade någon man kunde tänka sig att leva med resten av sitt liv och vice versa. Någon som dög. Någon man kunde nöja sig med för att sedan kunna följa bobyggarinstinkten och den biologiska klockan och bocka av de punkterna på livets checklista.
Jag är lycklig över att det inte måste vara så. Det kan också vara helt naturligt. Lekande lätt. Omstörtande, fantastiskt, romantiskt, vardagligt, mjukt, stormigt, lugnt, allt på en gång.
Jag har först nu förstått vad kärlek är. När beslut som förut varit svåra blir naturliga. När man förlovar sig för att man vet att man kommer tillbringa resten av livet tillsammans, och inte för att det är en normal utveckling av förhållandet. När man flyttar ihop för att man inte står ut med att vara ifrån varandra snarare än att det är praktiskt eller, ja, en naturlig utveckling av förhållandet. När man inte längre behöver känna sig ensam. Någonsin.
Jag tror att kärleken dör när man nöjer sig.
När man är tonåring pratar man om Den Stora Kärleken och finner det helt naturligt att den finns där ute någonstans. Sedan, ju äldre man blir så börjar det mer och mer smyga in nya begrepp i det hela. Begrepp som att ha realistiska krav och att inte vara så petig. Att nöja sig. "Man blir ju inte yngre, haha". Folk träffar folk, flyttar ihop, skaffar knoddar, gifter sig, följer mallen. Sedan sitter kvinnorna och ser på filmer med Hugh Grant och läser romaner av Margit Sandemo och suckar över sin partners alla brister, men man måste ju vara realistisk.
Det är ju bra när det är bra och så länge det inte är dåligt måste definitionen alltså vara just "bra".
Så går åren och man skaffar plåsterbarn och slutar prata med varandra och vaknar en morgon för att titta på den där som ligger i sängen och undra "Vem i helvete är den här människan?" och så skiljer man sig, eller håller ihop för barnens skull och låter vanan råda. Man vänjer sig vid en annan människa. Vänjer sig vid skavankerna.
Många kvinnor med lite dåligt självförtroende verkar dessutom tycka att de är skyldiga mannen något bara för att han älskar henne. När man frågar varför de hänger ihop med karln som de nyss gnällt över för att han snarkar och aldrig gör något hemma och tittar på hockey och aldrig är intresserad av hennes behov så tittar hon tillbaka, storögt. Förvånat. Sedan säger hon, som om det skulle förklara allting: "Men han älskar ju mig."
Och alla dessa par som inte förstår varandra för fem öre, som inte har något att prata om, som är mer som ett par vänner som har sex, eller ännu värre - ett par ovänner som har sex och råkar bo på samma adress. När de går omkring som främlingar i samma liv och sneglar fundersamt mot den andra för att förutsäga nästa drag.
Jag började också tro att det var så det skulle vara. Att man hittade någon man kunde tänka sig att leva med resten av sitt liv och vice versa. Någon som dög. Någon man kunde nöja sig med för att sedan kunna följa bobyggarinstinkten och den biologiska klockan och bocka av de punkterna på livets checklista.
Jag är lycklig över att det inte måste vara så. Det kan också vara helt naturligt. Lekande lätt. Omstörtande, fantastiskt, romantiskt, vardagligt, mjukt, stormigt, lugnt, allt på en gång.
Jag har först nu förstått vad kärlek är. När beslut som förut varit svåra blir naturliga. När man förlovar sig för att man vet att man kommer tillbringa resten av livet tillsammans, och inte för att det är en normal utveckling av förhållandet. När man flyttar ihop för att man inte står ut med att vara ifrån varandra snarare än att det är praktiskt eller, ja, en naturlig utveckling av förhållandet. När man inte längre behöver känna sig ensam. Någonsin.
Jag tror att kärleken dör när man nöjer sig.
7 feb. 2010
Personligt
Jag märker att jag mer och mer sällan skriver något personligt här. Något om hur det är, hur jag mår, hur jag finns, vad som egentligen händer. Kanske för att jag vill distansera mig, kanske för att jag inte orkar spilla ut allt hela tiden. Det förändrar ingenting för mig, det gör mig inte gladare, rikare, smartare. Det gör inte vardagen lättare, häftigare, mjukare. En gång i tiden gav det mig något att alltid skrika ut all min smärta här, men nu händer det alltmer sällan. Jag resignerar.
Man kanske kan se det som att jag hellre gnäller över något specifikt än verkligheten i allmänhet. Verkligheten ändrar sig inte.
Till de som ändå undrar; mardrömmarna är kvar. Jag är spänd nästan konstant. Jag får ingenting gjort egentligen och jag vågar knappt svara i telefon eller kolla min mail längre. Det bringar ändå bara onda tidender.
Jag och föreningslivet skall göra slut. Jag längtar tills allt är uppordnat och klart och det förbaskade årsmötet undanstökat så att jag kan lägga föreningslivet bakom mig för alltid. Tolv år av mitt liv är ungefär tio år för mycket. Jag känner mig gammal.
Man kanske kan se det som att jag hellre gnäller över något specifikt än verkligheten i allmänhet. Verkligheten ändrar sig inte.
Till de som ändå undrar; mardrömmarna är kvar. Jag är spänd nästan konstant. Jag får ingenting gjort egentligen och jag vågar knappt svara i telefon eller kolla min mail längre. Det bringar ändå bara onda tidender.
Jag och föreningslivet skall göra slut. Jag längtar tills allt är uppordnat och klart och det förbaskade årsmötet undanstökat så att jag kan lägga föreningslivet bakom mig för alltid. Tolv år av mitt liv är ungefär tio år för mycket. Jag känner mig gammal.
Tema-hysteri genom åren
Sitter och tittar på Jurassic Park som jag inte sett på flera år. Tänker som så många gånger förr på vilken hysteri kring ett tema filmer eller TV-serier skapar hela tiden.
När Jurassic Park kom så var dinosaurier plötsligt överallt. Det kom kläder med dinosaurier, leksaker, böcker och reklamartiklar. Inte alla var direkt förknippade med Jurassic Park, men dinosaurier var på modet i allra högsta grad.
Nästa sak jag själv kan minnas är utomjordingsfasen som var väldigt populär i samband med Arkiv X, även den under tidigt nittiotal. Jag har också hört att det var en liknande fas efter E.T., även om jag är för ung för att minnas den (jag var ett år när den filmen lanserades).
Men nu går det undan. Först kom fantasy-febern i och med att Härskarringen äntligen blev till tre efterlängtade storfilmer. Inredningstidningar skrev om saker som "hobbit-känsla" och i modekataloger kunde man tydligt se detaljer på kläder som påminde om medeltida klädesdräkter. Fantasy hade länge varit på frammarsch, men i och med de tre filmerna så exploderade marknaden i en uppsjö av fantasy-serier, fantasy-böcker, fantasy-allting. Inte blev det mindre av Harry Potter som öppnade upp en närliggande scen, fast för de yngre åldrarna. Helt plötsligt fanns det gosedjursdrakar, lekslott med riddare och en hel myriad av mer eller mindre b-aktiga filmer för barn och ungdomar på temat.
Sedan har vi pirater. För några år sedan skulle ju alla vara pirater. Pirates of the Caribbean startade också en lavin av böcker om pirater, accessoarer som påminde om pirater och piratleksaker överallt. Folk inspirerades, spred konceptet och gjorde det till ett stort mode.
Vad har vi nu? Vampyrhysteri, så klart. Twilight har räckt ut handen till tonårsflickor över hela jordklotet som förmodligen köper alla efterapningar i stil med den otroligt töntigt upplagda Vampire diaries som börjar på TV i veckan som kommer, och jag kan slå vad om att de dessutom läser alla vampyrromaner som kluddats ihop och spottats ut på en sjukt kort tid.
Sedan att jag för alltid kommer att föredra Anne Rice romantiska, men ändå blodtörstiga bestar framför Stepehenie Meyers glittrande emo-vampyrer är en annan femma.
Något jag dock undrar över är var i helsike Japan-hysterin kom ifrån? Jag menar, nördar har alltid tittat på manga-filmer och läst manga-porr, men när började övriga världen sluka precis allting som har stora ögon, oräkneliga panty-shots och små gulliga djur som gråter töntigt stora tårar?
Kan ni dela med er av era teorier, för jag är helt ställd?
När Jurassic Park kom så var dinosaurier plötsligt överallt. Det kom kläder med dinosaurier, leksaker, böcker och reklamartiklar. Inte alla var direkt förknippade med Jurassic Park, men dinosaurier var på modet i allra högsta grad.
Nästa sak jag själv kan minnas är utomjordingsfasen som var väldigt populär i samband med Arkiv X, även den under tidigt nittiotal. Jag har också hört att det var en liknande fas efter E.T., även om jag är för ung för att minnas den (jag var ett år när den filmen lanserades).
Men nu går det undan. Först kom fantasy-febern i och med att Härskarringen äntligen blev till tre efterlängtade storfilmer. Inredningstidningar skrev om saker som "hobbit-känsla" och i modekataloger kunde man tydligt se detaljer på kläder som påminde om medeltida klädesdräkter. Fantasy hade länge varit på frammarsch, men i och med de tre filmerna så exploderade marknaden i en uppsjö av fantasy-serier, fantasy-böcker, fantasy-allting. Inte blev det mindre av Harry Potter som öppnade upp en närliggande scen, fast för de yngre åldrarna. Helt plötsligt fanns det gosedjursdrakar, lekslott med riddare och en hel myriad av mer eller mindre b-aktiga filmer för barn och ungdomar på temat.
Sedan har vi pirater. För några år sedan skulle ju alla vara pirater. Pirates of the Caribbean startade också en lavin av böcker om pirater, accessoarer som påminde om pirater och piratleksaker överallt. Folk inspirerades, spred konceptet och gjorde det till ett stort mode.
Vad har vi nu? Vampyrhysteri, så klart. Twilight har räckt ut handen till tonårsflickor över hela jordklotet som förmodligen köper alla efterapningar i stil med den otroligt töntigt upplagda Vampire diaries som börjar på TV i veckan som kommer, och jag kan slå vad om att de dessutom läser alla vampyrromaner som kluddats ihop och spottats ut på en sjukt kort tid.
Sedan att jag för alltid kommer att föredra Anne Rice romantiska, men ändå blodtörstiga bestar framför Stepehenie Meyers glittrande emo-vampyrer är en annan femma.
Något jag dock undrar över är var i helsike Japan-hysterin kom ifrån? Jag menar, nördar har alltid tittat på manga-filmer och läst manga-porr, men när började övriga världen sluka precis allting som har stora ögon, oräkneliga panty-shots och små gulliga djur som gråter töntigt stora tårar?
Kan ni dela med er av era teorier, för jag är helt ställd?
5 feb. 2010
Tillägg om Wicca
Faktum är att jag gillar grundtanken med wicca. Modergudinnan och hela den grejen. Om någon frågar vad jag tror på så svarar jag "Gudinnan" och menar jorden, naturen som ett medvetande och en entitet.
Just att religionen inte är gammal ser jag som ett plus snarare än ett minus. Efter tvåtusen år eller fjortonhundra år är det lätt att texter blir förvanskade och misstolkade, medan saker en gubbe fluffade ihop för drygt femtio år sedan förmodligen är lite mer direktciterade.
En ny religion behöver aldrig vara mindre sann än en gammal.
Just att religionen inte är gammal ser jag som ett plus snarare än ett minus. Efter tvåtusen år eller fjortonhundra år är det lätt att texter blir förvanskade och misstolkade, medan saker en gubbe fluffade ihop för drygt femtio år sedan förmodligen är lite mer direktciterade.
En ny religion behöver aldrig vara mindre sann än en gammal.
Lite religionskunskap (eller jag kommer att bli jagad av arga wiccaner och muslimer) (Bring it on!)
I dag har jag läst om islam. Det var underhållande. I klassen finns det muslimer som påstår att islam inte alls är en ung religion och att den visst inte skapades ur judendom och kristendom via Muhammed, utan fanns långt långt innan dess.
Så vitt jag förstått efter att ha läst in mig på ämnet är läget följande: Muhammed tyckte för drygt 1400 år sedan att judendomen och kristendomen fattat saker och ting helt galet och att folk var för taskiga mot varandra. Då drog han sig undan till en grotta för att meditera. Där träffade han ärkeängeln Gabriel. Gabriel sa att Guds tidigare utsända profeter hade fått sina ord och sin mening förvanskad genom åren och att Muhammed nu blev utsedd till profet för att tala om vad Gud egentligen menat från första början.
Sedan började Muhammed fluffa omkring och predika. När en poet skrev taskiga saker om honom lär han ha fått honom lönnmördad och snart bildade han en armé av allierade judar och ickemuslimer för att hans egen grupp skulle kunna klara sig mot överhögheter och kunna dra ut i en massa slag där han själv var härförare. Sedan när han tröttnade på judarna avrättade han alla män i en stor judisk stam och sålde kvinnorna och barnen som slavar.
Hans efterföljare lyckades dessutom åstadkomma massor med krig och skit och beordrade att en av de största kulturskatterna någonsin (ett bibliotek) i Persien skulle brännas ned. Starkt jobbat!
Med andra ord så skapades islam visst för runt 1400 år sedan, och är således den yngsta av de två största världsreligionerna.
Det hela för tanken till när man pratar med wiccaner. De jiddrar en massa om att deras religion är uuuurååååldriiiig och blaha blaha. HA! Wicca som religion skapades av britten Gerald Gardner på 1950-talet. Förmodligen för att han (som aktiv nudist) ville se fler brudar dansa omkring nakna i skogen.
Visst, det finns säkert fler tolkningar av båda fenomenen, men det här är min sammanfattning och mina ord efter att jag faktiskt läst in mig på fakta från ett antal olika källor i form av internetsidor och böcker (ni vet, sådana där med papper och pärmar som folk nuförtiden så ofta förkastar som informationsmedel).
Nu är det väl bara för mig och sätta mig och vänta på att både muslimer och wiccaner dyker upp utanför min port med facklor och högafflar.
Det enda jag kan gotta mig åt i det fallet är att wiccanerna i alla kommer få trefaldigt igen.
Dagens fråga:
Muslimer får inte käka grisar och inte kött som är slaktad på deras heliga sätt, men ändå gnäller muslimerna i skolan bara om grisköttet på matsedeln, men äter det oheliga nötköttet med gott mod. Hur kommer det sig?
Så vitt jag förstått efter att ha läst in mig på ämnet är läget följande: Muhammed tyckte för drygt 1400 år sedan att judendomen och kristendomen fattat saker och ting helt galet och att folk var för taskiga mot varandra. Då drog han sig undan till en grotta för att meditera. Där träffade han ärkeängeln Gabriel. Gabriel sa att Guds tidigare utsända profeter hade fått sina ord och sin mening förvanskad genom åren och att Muhammed nu blev utsedd till profet för att tala om vad Gud egentligen menat från första början.
Sedan började Muhammed fluffa omkring och predika. När en poet skrev taskiga saker om honom lär han ha fått honom lönnmördad och snart bildade han en armé av allierade judar och ickemuslimer för att hans egen grupp skulle kunna klara sig mot överhögheter och kunna dra ut i en massa slag där han själv var härförare. Sedan när han tröttnade på judarna avrättade han alla män i en stor judisk stam och sålde kvinnorna och barnen som slavar.
Hans efterföljare lyckades dessutom åstadkomma massor med krig och skit och beordrade att en av de största kulturskatterna någonsin (ett bibliotek) i Persien skulle brännas ned. Starkt jobbat!
Med andra ord så skapades islam visst för runt 1400 år sedan, och är således den yngsta av de två största världsreligionerna.
Det hela för tanken till när man pratar med wiccaner. De jiddrar en massa om att deras religion är uuuurååååldriiiig och blaha blaha. HA! Wicca som religion skapades av britten Gerald Gardner på 1950-talet. Förmodligen för att han (som aktiv nudist) ville se fler brudar dansa omkring nakna i skogen.
Visst, det finns säkert fler tolkningar av båda fenomenen, men det här är min sammanfattning och mina ord efter att jag faktiskt läst in mig på fakta från ett antal olika källor i form av internetsidor och böcker (ni vet, sådana där med papper och pärmar som folk nuförtiden så ofta förkastar som informationsmedel).
Nu är det väl bara för mig och sätta mig och vänta på att både muslimer och wiccaner dyker upp utanför min port med facklor och högafflar.
Det enda jag kan gotta mig åt i det fallet är att wiccanerna i alla kommer få trefaldigt igen.
Dagens fråga:
Muslimer får inte käka grisar och inte kött som är slaktad på deras heliga sätt, men ändå gnäller muslimerna i skolan bara om grisköttet på matsedeln, men äter det oheliga nötköttet med gott mod. Hur kommer det sig?
4 feb. 2010
Nya smycken
Jag har suttit och skapat fler smycken, och nu har jag börjat ge dem namn också. Samtliga finns tillgängliga att köpa om man känner för det, maila mig på killerqueen@rocketmail.com om du är intresserad.
Hm. Kanske borde göra en mer officiell sida för mitt hantverk och min konst? Vad tycker ni? Några förslag på hur jag skall utforma den? Jag har ju trots allt adressen overklighet.com som fortfarande ligger och skräpar.
Elven Tears
Romantic Vampyre
Ancient Times (halsbandshänge)
Stars of Scylla
Dark Blood
Chrystal ring (min första ring!)
Ondine Dream
Pearl spider
Hm. Kanske borde göra en mer officiell sida för mitt hantverk och min konst? Vad tycker ni? Några förslag på hur jag skall utforma den? Jag har ju trots allt adressen overklighet.com som fortfarande ligger och skräpar.
Elven Tears
Romantic Vampyre
Ancient Times (halsbandshänge)
Stars of Scylla
Dark Blood
Chrystal ring (min första ring!)
Ondine Dream
Pearl spider2 feb. 2010
8-årskalas
Hon fyllde åtta år. Åtta hela år. Som alltid på födelsedagar vaknade hon helt otroligt tidigt. Redan i gryningen svängde hon benen över sängkanten och började leta i rummet efter sina presenter. Nattlinnet var rött med vita prickar och ett hål på ena armbågen. Bara fötter mot kallt, grått golv. Prasslet av presentpapper och den där spänningen i magen som var så stor att den knappt ens fick plats.
Hon skulle ha ett kalas. Veckan innan hade hon bjudit in alla sina vänner och båda sina två bästisar. De skulle äta tårta och leka lekar och kanske ha en fiskdamm. De skulle lyssna på hennes kassettband med sånger som "Min tand är lös" och "Petronella ifrån Plaskeby". De skulle skratta och yra omkring och dricka saft och hon skulle få ännu fler presenter. Kalaset skulle börja klockan två!
När klockan var kvart i två stod hon ute vid vägen och spanade efter bilarna. Hon föreställde sig en hel parad med bilar som skulle svänga upp framför huset. Massor med glada ansikten som skulle säga "hej" till henne.
När klockan var kvart över två gick hon in till sin mamma i köket. Tårtan var redan framdukad. Saften upphälld i tillbringare. Ballonger i glada färger hängde från taklampan.
"De är nog bara försenade." tröstade mamman. "Annars skulle ju deras föräldrar ha ringt, eller hur?"
Flickan nickade och återvände ut till vägen, lika ivrigt spanande.
När skymningen kom och alla åtta ljusen på tårtan blåsts ut av mamman och tårtan blivit inställd i kylskåpet för länge sedan så att inte grädden skulle bli dålig stod flickan kvar ute vid vägen. Hon började få en otrevlig känsla i magen som bara kunde beskrivas som "insikt".
Man har visserligen inte någon vidare tidsuppfattning när man fyller åtta år, men man vet i alla fall när man blivit snuvad på konfekten.
Det dröjde ganska många år innan flickan bjöd någon på kalas igen, och hon lät aldrig mer tårtan stå framme och vänta.
Hon skulle ha ett kalas. Veckan innan hade hon bjudit in alla sina vänner och båda sina två bästisar. De skulle äta tårta och leka lekar och kanske ha en fiskdamm. De skulle lyssna på hennes kassettband med sånger som "Min tand är lös" och "Petronella ifrån Plaskeby". De skulle skratta och yra omkring och dricka saft och hon skulle få ännu fler presenter. Kalaset skulle börja klockan två!
När klockan var kvart i två stod hon ute vid vägen och spanade efter bilarna. Hon föreställde sig en hel parad med bilar som skulle svänga upp framför huset. Massor med glada ansikten som skulle säga "hej" till henne.
När klockan var kvart över två gick hon in till sin mamma i köket. Tårtan var redan framdukad. Saften upphälld i tillbringare. Ballonger i glada färger hängde från taklampan.
"De är nog bara försenade." tröstade mamman. "Annars skulle ju deras föräldrar ha ringt, eller hur?"
Flickan nickade och återvände ut till vägen, lika ivrigt spanande.
När skymningen kom och alla åtta ljusen på tårtan blåsts ut av mamman och tårtan blivit inställd i kylskåpet för länge sedan så att inte grädden skulle bli dålig stod flickan kvar ute vid vägen. Hon började få en otrevlig känsla i magen som bara kunde beskrivas som "insikt".
Man har visserligen inte någon vidare tidsuppfattning när man fyller åtta år, men man vet i alla fall när man blivit snuvad på konfekten.
Det dröjde ganska många år innan flickan bjöd någon på kalas igen, och hon lät aldrig mer tårtan stå framme och vänta.
Dildo VS lösvagina
Vi lever i jämlikhetens Sverige.
Här kan en kvinna ha minst en dildo eller vibrator utan problem, det uppmuntras till och med. Sexleksaker för kvinnor är helt okej och något man kan använda för att muntra upp samlivet eller för att slappna av med en skön orgasm.
Bild av en kvinna som äger en dildo är en smart kvinna i farten, öppensinnad och med en hälsosam syn på sin sexualitet. En kvinna som har en dildo är självständig, tuff och sexig.
Vänd på steken.
En man med en lösvagina, vad räknas han som? Räknas han som sexig eller självständig eller tuff? Nej, han räknas som sorglig och snuskig, säkerligen med pervers läggning. Bilden av honom är överviktig, svettig, med begynnande flint. Han har säkerligen bara porrfilmer och fläckiga hushållspappersbitar i sin lägenhet och han fluktar på kvinnor genom deras sovrumsfönster om nätterna.
I jämlikhetens namn arrangerar kvinnor glatt "sexpartyn" där de kikar på dildos, fjärilar och andra hjälpmedel - samtidigt som de sedan rynkar på näsan åt lösvaginor och gnäller om att deras män tycker om att titta på porr.
Så förbannat sorgligt.
Här kan en kvinna ha minst en dildo eller vibrator utan problem, det uppmuntras till och med. Sexleksaker för kvinnor är helt okej och något man kan använda för att muntra upp samlivet eller för att slappna av med en skön orgasm.
Bild av en kvinna som äger en dildo är en smart kvinna i farten, öppensinnad och med en hälsosam syn på sin sexualitet. En kvinna som har en dildo är självständig, tuff och sexig.
Vänd på steken.
En man med en lösvagina, vad räknas han som? Räknas han som sexig eller självständig eller tuff? Nej, han räknas som sorglig och snuskig, säkerligen med pervers läggning. Bilden av honom är överviktig, svettig, med begynnande flint. Han har säkerligen bara porrfilmer och fläckiga hushållspappersbitar i sin lägenhet och han fluktar på kvinnor genom deras sovrumsfönster om nätterna.
I jämlikhetens namn arrangerar kvinnor glatt "sexpartyn" där de kikar på dildos, fjärilar och andra hjälpmedel - samtidigt som de sedan rynkar på näsan åt lösvaginor och gnäller om att deras män tycker om att titta på porr.
Så förbannat sorgligt.
1 feb. 2010
Frihet
Många talar om frihet som om det vore något positivt, att valfrihet är något fint och bra i varje konsumentsamhälle. Jag själv anser att valfrihet också är en enorm stressfaktor. Bara en sådan sak som att välja en glass eller en dricka. Piggelin var en sorts glass. Fanta var en sorts dricka. Nu finns Fanta i en uppsjö av smaker som gör att man står framför kyldisken ett bra tag och väger från ena foten till den andra. Vilken skall jag ta? Vilken skall jag välja? Är jag sugen på den smaken, eller den där och vad smakar den som kom alldeles nyss?
Men frihet i allmänhet då? Frihet innebär bara möjligheten att göra sina egna misstag och ta konsekvenserna för dem. Det är allt den här friheten vi talar så stort och fint om är, i alla fall i vårt samhälle.
Så länge man måste ta konsekvenserna av sitt handlande, vilket man alltid måste räkna med att göra, så existerar ingen frihet.
Men frihet i allmänhet då? Frihet innebär bara möjligheten att göra sina egna misstag och ta konsekvenserna för dem. Det är allt den här friheten vi talar så stort och fint om är, i alla fall i vårt samhälle.
Så länge man måste ta konsekvenserna av sitt handlande, vilket man alltid måste räkna med att göra, så existerar ingen frihet.
"Freedom is just another word for nothing left to lose."
- Janis Joplin
Så sjöng Janis Joplin på skivan Pearl som släpptes ett år efter hennes död. Jag antar att det betyder att hon var fri då.
Syster hem, pärlor hej
I dag åkte systra mi hem efter att ha varit här under helgen. Vi träffas på tok för sällan. När all kontakt jag har med henne sker via blogginlägg så blir det lätt att man känns på tok för avlägsna varandra, men när vi träffas så är hon samma härliga Nilla som hon alltid varit. Vi har varit på fest, sett Avatar på bio, pratat en massa och fluffat omkring. Hon är behaglig och jag trivs i hennes sällskap. Det är skönt att inse att hon är samma person som hon alltid varit oavsett religion.
I dag fick jag också ett paket med posten. Alv skickade mig massor med massor av pärlor, så nu blir det snart fler smycken! Funderar på att försöka ha tillräckligt många för att stå på en marknad någon gång under sommaren. Det vore mysigt. Jag ser mer pysselkvällar i framtiden.
I dag har jag inte heller varit lika spänd som jag brukar vara. Det känns som lyx att våga slappna av, om så bara för några timmar. Med lite tur håller det i sig längre än så.
I dag fick jag också ett paket med posten. Alv skickade mig massor med massor av pärlor, så nu blir det snart fler smycken! Funderar på att försöka ha tillräckligt många för att stå på en marknad någon gång under sommaren. Det vore mysigt. Jag ser mer pysselkvällar i framtiden.
I dag har jag inte heller varit lika spänd som jag brukar vara. Det känns som lyx att våga slappna av, om så bara för några timmar. Med lite tur håller det i sig längre än så.
Burka
Jag kastar mig härmed in i burka-diskussionen. På senare tid har det kommit upp en fråga om Sverige borde förbjuda burka eller inte. Jag tycker det är en fullständigt larvig fråga. Om man börjar bestämma över vad folk skall få ha på sig för kläder så undrar jag var det kommer att sluta.
Men, som så många andra sagt står jag på ett helt annat håll när det gäller arbetslivet. Jag tycker definitivt att burka inte borde vara tillåtet när man arbetar inom ett yrke som kräver någon som helst kundkontakt. Jag klär mig ofta väldigt slampigt eller uppseendeväckande, men om jag jobbar så rättar jag mig efter klädnormerna på arbetet precis som alla andra. Dessutom läste jag för några år sedan en diskussion om huruvida religiösa huvudbonader skulle vara tillåtna i uniformerade yrken eller inte. Om yrket kräver en huvudbonad så skall givetvis den huvudbonaden också vara standard. En polis med turban kommer aldrig någonsin att vinna någon som helst respekt hos mig eller någon annan jag pratat med.
Sedan finns det ju också folk som vill ta saken ännu längre och förbjuda slöja, det vill säga en huvudduk på skallen. Vad är logiken i det? Alla kvinnor vet att när man inte hunnit duscha och håret känns äckligt och man har bråttom så är en snygg sjal över skallen den enda räddningen. Dessutom finns det ju faktiskt folk som tappar håret och som därför bär en sjal.
Så länge man ser folks ansikten tycker jag det inte spelar någon roll vad de har på huvudet. En del har jämfört det med att bära keps inomhus, men det är en helt annan sak. En keps är ingen prydnad, utan ett otyg.
Överlag tycker jag man skall hålla nere antalet förbud. Fler förbud föder bara fler kriminella, ingenting annat.
Men, som så många andra sagt står jag på ett helt annat håll när det gäller arbetslivet. Jag tycker definitivt att burka inte borde vara tillåtet när man arbetar inom ett yrke som kräver någon som helst kundkontakt. Jag klär mig ofta väldigt slampigt eller uppseendeväckande, men om jag jobbar så rättar jag mig efter klädnormerna på arbetet precis som alla andra. Dessutom läste jag för några år sedan en diskussion om huruvida religiösa huvudbonader skulle vara tillåtna i uniformerade yrken eller inte. Om yrket kräver en huvudbonad så skall givetvis den huvudbonaden också vara standard. En polis med turban kommer aldrig någonsin att vinna någon som helst respekt hos mig eller någon annan jag pratat med.
Sedan finns det ju också folk som vill ta saken ännu längre och förbjuda slöja, det vill säga en huvudduk på skallen. Vad är logiken i det? Alla kvinnor vet att när man inte hunnit duscha och håret känns äckligt och man har bråttom så är en snygg sjal över skallen den enda räddningen. Dessutom finns det ju faktiskt folk som tappar håret och som därför bär en sjal.
Så länge man ser folks ansikten tycker jag det inte spelar någon roll vad de har på huvudet. En del har jämfört det med att bära keps inomhus, men det är en helt annan sak. En keps är ingen prydnad, utan ett otyg.
Överlag tycker jag man skall hålla nere antalet förbud. Fler förbud föder bara fler kriminella, ingenting annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)