Jag kan se dig genom dimman

Jag kan se dig genom dimman, genom åren som tagit sig förbi oss, svept med sig oss. Du står rak i ryggen med en överdimensionerad resväska på hjul. Hundratals frisyrer byter plats på ditt huvud.

Det är få som förstår vad jag menar som du. Jag tänkte på det senast vi sågs, att du är den enda människa i världen som förstår. När jag spelar en låt för dig så möts våra blickar vid exakt rätt tillfällen och du ler åt exakt samma meningar som jag.

Det är nu länge sedan vi träffades första gången och än fler år sedan våra alteregon gjorde det. De alteregon genom vilka vi lärde känna varandra - och sedan lite bättre. De alteregon vi till sist lät göra det vi själva aldrig vågade, eller aldrig var tillräckligt svaga för. Jag vet inte. Just nu känns det som om "aldrig vågade" är rätt. De fick ett lyckligt slut i alla fall, även om jag ofta avskyr att saker måste ta slut.

Själva blir vi äldre, vandrar på separata stigar, sneglar på varandra ibland. Oavsett är du viktig. Glöm aldrig bort det. Viktig. Det är inte många jag kan se genom dimman, men jag kan se dig där.

Vad som gör alla dagar och nätter värda att leva

Först klickar du på länken nedan och låter den ladda tills sången börjar:

http://www.weebls-stuff.com/songs/Narwhals/

Sedan lämnar du den igång och öppnar i en annan flik nedanstående bild:

http://27.media.tumblr.com/tumblr_liccabS7k41qfont0o1_500.gif

NJUT.

Jävla översättare

Att översättare är slarviga och ofta idioter utan kunskap om språket de skall översätta från är ju knappast någon nyhet. Som exempel kan vi ta första avsnittet av TV-serien Grim där "predator" översattes till "pedofil" trots att det rörde sig om att leta förövare angående ett mord på en vuxen tjej.

Det som verkligen stör mig är dock översättningen av "mudblood" från Harry Potter. Smutsskalle. Inte konstigt att kidsen läser in rasism där det inte finns någon med så idiotiska översättningar. Har varit i diskussion med ett antal yngre läsare angående just den saken och i och med att klassystemet i Sverige inte är lika starkt som i England, och för att översättningen suger så är de vanligaste argumenten mot Voldemort och hans anhang inte att de är onda ondingar utan att de är rasister.
Rasister? Vad? Närdå? Trollkarlsfamiljer är inte en ras, det är mer en adelsbeteckning. Det handlar om familj och anor, inte om raser.
Den ultimata ondskan handlar ju knappast om rasism, för det finns mer ondska än så i världen och det känns viktigt att inte blanda ihop det.

Men jag tror att jag hittat skurken i den här översättningen. Tack så mycket för det, efterblivna översättarjävel.

Den stora ensamheten

Den jagar mig varje dag nu, den stora ensamheten. Var jag än vänder mig och vilka som än omger mig så befinner jag mig i dess svalg. Jag spelar ingen roll. Ingenting jag säger är värt någonting. Ingenting jag tycker är värt att bry sig om. Ingen är den enda som står på min sida i någonting. Ingen Alls.

Jag brukade klamra mig fast vid att jag hade Några Få. Det var mycket bättre, för Ingen Alls lämnar en kyla inombords och ett stort tomrum. Ingen Alls samarbetar med det stora, allförtärande ingentinget.

Har jag gått hit till limbo frivilligt? Nej, jag knuffades hit med ett vänligt leende och en försäkran om annorlunda. Jag antar att man bara helt enkelt är ensam i grund och botten, ibland råkar man bara låta sig luras. Självbedrägeri är den enda vägen till lycka, men vad gör man när självbedrägeriet spricker? När man råkar äta fel piller och verkligheten lyser genom sprickorna?

Man känner sig ensam. Slukad. Bortkastad. Bortglömd. Ignorerad. Värdelös.

Luulnallens återkomst!!

Enligt gammal hävd och en uråldrig tradition som sträcker sig mer än ett decennium tillbaka i tiden så kommer luulnallen en gång om året för att bringa glimmande myspysjulekänslor till alla annars så ONDA och MÖRKA själar.
Legenden berättar om hur KillerQueen på chatten Exilen för en dag lade ned sin annars så superdupermörka chatbild och i stället gick in med en bild på en luulnalle. Hon förväntade sig spott och spe, men hör om detta julmirakel - ty alla andra onda ondingar började leta reda på egna luulnallar att pynta sin användarbildruta med - och så föddes Luulnallens tradition!

Låt den inte dö, skaffa dig en luulnalle DU också!

(Annars är du inte TRUE goddamnit!)

Som så många andra år kommer Luulnallen även i sällskap med Luulsnigeln. Bilden är ärligt stulen från Alvs gamla hemsida om snigeln i fråga!

Baldurs Gate håller alltid

Det är snart fjorton år sedan första Baldurs Gate släpptes, och det och dess uppföljare är fortfarande de bästa datorspel som någonsin gjorts. Jag fick testa ettan hemma hos min dåvarande pojkvän och fastnade direkt. Aldrig tidigare har jag varit med om maken till uppslukande spel, knappt efteråt heller om jag tänker efter. När jag suttit där i över tre timmar så knackade Malte mig på axeln och frågade om jag skulle spela hela dagen. Jag tittade förvirrat upp från den andra världen och trodde seriöst att det bara gått en halvtimme eller något sådant.
Baldurs Gate var det första spel jag någonsin köpte när jag fick en egen dator, ett av två (det andra var Vampire: The Masquerade - Redemption) och det är ett köp jag aldrig någonsin ångrat. Jag vill inte ens veta hur många timmar jag ägnat åt Baldurs Gate, eller hur många karaktärer jag gjort, eller hur många gånger jag tvingats att börja om på grund av datorkrascher, misslyckade ominstalleringar eller andra anledningar. Jag har aldrig klarat det. Jag har bara nästan klarat det ett par gånger, men en välkänd bugg i systemet har satt käppar i hjulet för mig. Det har ändå inte riktigt gjort någonting, för all den underhållning spelet gett mig är ändå nog. Man behöver inte klara Baldurs Gate, man vill bara spela det.

Uppföljaren, Baldurs Gate 2 har jag inte spelat lika mycket, men nu när jag startade igång det så innehåller det precis samma magi som tidigare. Karaktärerna är fantastiska, grafiken håller fortfarande (särskilt med en upphottande patch), musiken, de vackra miljöerna, rösterna, humorn, sagan - allt håller fjorton år senare. Hur många datorspel kan man säga detsamma om?

Ljusning

Så mycket skillnad ett telefonsamtal kan göra.

Hela dagen har jag vandrat i dimma. Huvudet har gjort ont och jag har haft ett konstigt tomrum någonstans där hjärtat borde vara. Ingenting har blivit gjort. Ingenting har orkats med. Jag har liksom inte velat göra någonting. Det enda som känts någorlunda lockande är att bli ett litet barn igen och bo hos mamma. Få maten serverad på bordet och en fuktig handduk på pannan när huvudvärken sätter in. Inte behöva ta beslut, inte behöva göra viktiga saker, inte behöva vara vuxen.

Pepparkaksformar i lustiga former väntar i en låda. Pepparkaksdegen väntar i kylskåpet. Klappar som skall slås in. Allt sådant jag brukar älska att pyssla med, brukade älska att pyssla med. Det är inte lika roligt när man är ensam, men jag brukar inte heller bli så här förlamad av ensamheten.

Sedan ringde min bror och språkades vid en stund. Jag är så tacksam att jag får lust att gråta och sedan känner jag mig fånig över att jag blir tårögd av en sådan enkel sak. Han fyllde tomrummet med ord och jag har ett hjärta igen. Om jag bara kan bli av med huvudvärken så skall jag baka pepparkakor och sjunga med i Scary Solstice under tiden.

Hjärtstillestånd

När man bläddrar igenom hela telefonlistan tre gånger utan att hitta någon att ringa. Den känslan har jag upplevt många gånger de senaste veckorna. Då brukar jag ringa mamma. Det är inte dåligt, men jag är rädd att hon skall tröttna och sluta svara. Ibland svarar hon inte. Då pratar jag med katten i stället. Han tröttnar rätt snabbt och går sin väg.

Då stirrar jag bara på klockan.

Kalmar länstrafik (KLT) är träck

Ännu en höjning av biljettpriset. Förra höjningen var för tre månader sedan. Att höja med en krona i kvartalet utan att någonsin förbättra någonting borde fan vara olagligt. När jag flyttade hit för ett par år sedan kostade resan 14 spänn, nu går den på 17. Det kanske inte känns som stora pengar, men om man åker regelbundet och dessutom måste betala tur och retur så blir det en rejäl slant väldigt fort. 34 spänn för att åka ned en sväng till Kalmar känns liksom inte riktigt värt det. Så häftiga är inte Kalmars centralare delar.
När min man jobbade inne i stan skaffade han ett pendlarkort. Stort misstag. Det visade sig vara tio spänn DYRARE än att köpa lösa biljetter. Tack för den rekommendationen.

Vad har de gjort för att berättiga prishöjningen? Förra året lovade det att till i februari i år ha fixat så att skärmarna med gatunamn och digitalklockor skulle fungera. Fungerar de i dag? Nej, de har inte fungerat så länge jag har bott här. Hur jävla svårt kan det vara att få ett digitalur att gå rätt? Tekniken har ju bara funnits i vadå, 30-40 år. Komplicerade saker.

Tidtabellerna är ytterst godtyckliga, mer som en rekommendation till när bussen kanske dyker upp. Bussar blir också ganska ofta inställda, eller så försenade att den efterkommande kommer samtidigt som den tidigare. Att köpa ett busskort har blivit sataniskt mycket dyrare.

Och ALLT som fungerar med KLT är deras jävla plattskärmar med reklam från lokala företag som finns på alla bussar. Ingenting annat. Jävligt bra jobbat.

Andrum

Åter igen ett andrum, en nödventil, någonstans där orden kan få sättas på pränt. Jag vet inte vad det är med mig. Borde jag inte vara vuxen och mogen och ansvarsfull vid det här laget? Borde inte jag må bra, eller i alla fall vara tillräckligt tillförlitlig för att göra det jag borde i stället för att sitta här och stirra som en annan idiot. Jag får ingenting gjort. Jag bara skjuter det framför mig, men snart måste det bli blankis för att det över huvud taget skall vara möjligt att fortsätta göra det. Jag skulle ju plugga i dag. Jag skulle skriva arbeten jag låg efter med, men i stället har jag hängt tvätt, dammsugit lägenheten och undvikit att göra någonting mer. Det är som om jag låser mig. Som om hjärnan skaver i huvudet. Jag vet inte vad jag skall göra åt den saken. Jag vet inte vad jag skall göra åt någonting längre. Jag är rädd, men vet inte vad jag är rädd för. Jag borde, borde, borde. Jag önskar att jag hade tio extra glödlampor. Jag önskar att jag hade tio liter extra energi bara sådär från ingenstans. Har sovit dåligt i några nätter, kanske står en del svar att finna i det faktumet. Huvudet sitter inte riktigt fast. Tankarna vill inte riktigt sakta ned till begriplig hastighet.
Jag känner mig så förbaskat värdelöst dysfunktionellt dum i huvudet.

Kärt fenomen har fula namn

Man stöter ju på en del nya uttryck nu och här tänkte jag gå igenom dem och förkasta de flesta av dem.

"På smällen"
Ett fruktansvärt uttryck. Av någon anledning så förknippar jag det med omogna tonårsmödrar i någon efterbliven liten håla.

"På tjocken"
Också fruktansvärt. Som om man inte fattat att man blir fet av pjuklarver. Känns lite sådär förortspräktigt på något sätt.

"Preggo"
Men för i helvete! Det är det värsta uttrycket jag har hört i hela mitt liv. Det låter förjävligt.

"Bulle i ugnen"
Kvinnor är för fan inte hushållsredskap och barn är inte tillåtna att äta enligt lag så vitt jag vet. Fast om de smakade som kanelbullar hade det kanske varit annorlunda...

Själv tycker jag bäst om "havande", helt enkelt "gravid" eller varför inte låna från djurriket och vara "dräktig"?
"I ett välsignat tillstånd" har lite högtidlig charm och finast av alla är "bära ett barn under hjärtat".

Avelsko som heltidsjobb

Medicinavdelningen var tredje vecka, varannan gång möte med diabetessköterska och varannan med läkare. Vanliga mödravården fördubblas med specialistmödravården. Extra ögonbottensfotograferingar, dietistmöte och fotspecialist. Det här börjar kännas som ett heltidsjobb, fast det är jag som får betala i stället för tvärt om.
Skönt att man blir noga övervakad, men samtidigt läskigt. Jag har ju aldrig varit förtjust i sjukhus. Dock har jag märkt att man som havande uppenbarligen är mer värd än man är utan pjuklarv under hjärtat, för aldrig har jag mött så mycket vänlighet inom vården.

Vad jag lärt mig så här långt

Varje dag på universitetet är en dag när jag tappar mer förtroende för hela universitetsvärlden. Så här långt har jag alltså lärt mig följande:

1. Tydliga instruktioner angående hur dokument skall se ut bör inte följas på några villkor.

2. Tydliga instruktioner angående hur långa uppgifters svar bör vara skall inte följas på några villkor.

3. Grupparbeten är Satan (fast det är ju ingen nyhet, utan mer det att jag trodde att vuxna människor borde klara av ett simpelt dylikt).

4. Läs inte vad läraren säger åt dig att läsa (för det hinner du aldrig), utan bara det du måste för att klara uppgifterna.

5. Förutsätt att grundläggande intelligens inte är ett krav för att komma in på universitetskurser.

6. Det går utmärkt att skriva texter på en femårings nivå i vissa kurser och på en galet hög akademisk nivå i vissa. Vilka som är vilka får man gissa sig till.

7. Om du gillar att skriva eller läsa så gäller det att vid universitetsstudier göra detta på din fritid så mycket du kan och att med näbbar och klor hålla kvar vid det intresset så att akademikervärlden inte omsorgsfullt tar kål på det. Den kommer göra sitt bästa för att lyckas. Låt den inte vinna.

Och nu till något helt annat

Det kalla Norden

Om man som vi bor i det kalla Norden så vill jag också att det skall vara det kalla Norden.

Alla ni som jublar över att det än så länge är snöfritt i större delen av landet borde ha stryk. Det är sådana som ni som gör att allt slutar fungera så fort det kommer lite snö (vilket det ju faktiskt gör - någon gång - varje år). Sådana som ni som ignorerar faktumet att vi bor i ett nordiskt land där det faktiskt ÄR vinter på vintern, många av er finns uppenbarligen i chefspositioner på SJ, bussbolag, inom snöröjning (när man kommer lite söderut) och andra saker som sällan fungerar på vintern.

Vi bor i Sverige. I Sverige är det kallt, fråga vilken amerikan som helst. Min fråga är givetvis då hur isbjörnarna i Stockholm skall klara sig utan snö?

Världen rasar och jag dricker te

Världen rasar och jag dricker te, för det finns ingenting annat jag kan göra. Det känns som ett stort tomrum inuti, ett tomrum som gör ont. Som om en mur har rest sig, kall och ogenomtränglig rakt genom kända farvatten. Spärrar av farleder, sätter skepp och själ i kvav. Det gör fysiskt ont i hjärtat och det finns bara en liten, ynklig handfull personer som kan få mig att känna så här och jag är tacksam över att det inte är fler.

Jag gör spridda försök att ropa över muren, men bevisar bara att den finns.

Känner mig så värdelös. Så bortkastad. Så ratad. Trött på att gråta mig igenom alla minuter utan närvarande. Trött på att vara så hjärtskärande hjälplös. Så evinnerligt trött.

Tiden är en illusion. Intet är nytt under solen, trodde jag, men jag hade fel. Man kan alltid bli krossad på nya sätt och från nya håll. Man kan alltid uppnå nya grader av oduglighet och otillräcklighet.

Det finns saker som man, så här fjärran från tonårsdramatiken, tror skall vara för evigt. Sanningen är fortfarande att ingenting varar för evigt. Ena dagen betyder man något, i nästa... ingenting. Reducerad till ingenting alls.

Jag trodde ingenting kunde förvåna mig längre.
Jag önskar att jag inte hade fel.

Jag önskar att det inte gjorde så ont.

Nom nom, blått piller

Godnatt Verkligheten, du suger. Hejsan lilla blå piller, du och jag skall låtsas som ingenting tillsammans.
Nu har det åter igen varit för mycket umgänge med den där Verkligheten och jag är trött på hans leriga fotavtryck över hela mitt liv, hans inpyrda lukt och hans beräknande blickar. När skall han förstå att han inte är välkommen hur som helst? När skall han lära sig att hålla sig på hallmattan, framföra sina ärenden och sedan vända och gå?
Turligt nog så förstår han det där med blå piller. Han rår inte på dem. Nom nom nom. Hejdå, Verkligheten. Godnatt.

Hästböcker

Hästböcker för småflickor har många av oss läst en gång i tiden. Ett vanligt tema är att huvudpersonen mot alla råd köper en folkilsken, ful och sjuk häst för att rädda den. Alla råder henne att inte göra det, men hon struntar i alla och skall minsann visa dem att de har fel allihop. I slutet av sådana här böcker så har den fula hästen visat sig vara en gömd diamant, den vinner hopptävlingen och flickan ler stort när hon står med armen om halsen på sin fina, fina häst och alla de andra flickorna i stallet blänger avundsjukt eller ber om ursäkt för att de inte trodde på henne.

Fast sådant händer ju sällan i verkligheten. I verkligheten så bits och sparkar hästen och flickan är för liten för att kunna utröna varför eller hjälpa hästen till att bli vettigare. Veterinär- och hovslagarräkningarna skjuter i höjden och ruinerar hennes föräldrar när det visar sig dolda sjukdomar utöver de fullt synliga. Hennes bästa vän blir sparkad i nyllet och själv hamnar hon på sjukhus med två brutna revben efter att ha blivit avslängd i en gärdsgård.

Hästen går slutligen till slakt, sörjd av ingen. Den enda som sörjer är väl flickan som förläst sig på böcker där sådant aldrig händer, men hon sörjer mer drömmen än själva hästen.

Jävla hästböcker.

Lackar mot jul

Sådär, ni som undrar vad jag gjort på senaste kan få veta att jag varit strängt upptagen med att leka med Alv, studier, illamående, WoW och att påbörja en väldigt lång önskelista.

Bra känsla

Få saker kan slå känslan jag fick när jag häromdagen knallade in på SF-bokhandeln, fortsatte uppför trapporna och stannade framför rollspelen. Jag sträckte mig ned och tog upp nyutgåvan av En Garde! och fick för första gången se mina texter i boktryck i en butik. Det var en sjujävla känsla, vill jag lova. Lite som att se sin egen tidningsartikel i tryck, fast gånger fem.