Inget varmvatten i Varberga

Så här står det på Örebrobostäders hemsida:

"Eon har fått ett problem med fjärrvärmen i Örebro vilket betyder att ingen i stan har något varmvatten. De arbetar med problemet för fullt och beräknar att ha löst problemet till kl 18-20 ikväll (30/6).

Vi hoppas att detta inte orsakar några problem för dig som hyresgäst."

Nej, för all del. Klart det inte orsakar några problem. Inga problem alls. Klockan är bara fyra minuter i ELVA på kvällen och vattnet är fortfarande iskallt här. Jag börjar oroa mig för att inte kunna duscha i morgon heller, vilket innebär att jag kommer vara ännu äckligare än jag känner mig nu. Helt otroligt att man betalar för att bo i en lägenhet som är som en smältugn (tre gigantiska fönster mot solen är praktiskt taget vad min yttervägg består av) och nu inte ens kan ta en dusch. Disken står och ser äcklig ut och det är tänkt att jag skall åka bort i morgon... så den får väl mögla på plats då. Bananflugor är visst inne i år, inte sant? De kan ju joina humlekyrkogården som min lägenhet blir varje sommar eftersom det tydligen är ett gigalusiskt humlebo någonstans här utanför, så de kommer in i min lägenhet och dör. Räknade till femton lik vid senaste städningen.
Och alla de jävla stolpskott som påstår att det bara är nyttigt att ha det lite obekvämt kan dra åt helvete. Jag flyttade in till stan från landet för att bland annat slippa frysa ihjäl i duschen. Som det är nu skulle jag lika gärna ha kunnat bo kvar.

Kartonger, föreningshat och värmegnäll

Bit för bit försvinner mitt liv ned i bruna pappkartonger. Allt skall packas noga, omsorgsfullt och så att det inte blir för tungt. Allt onödigt skall slängas eller ges bort. Allt skall sorteras.

Samtidigt känns det som om det är tusen och åter tusen papper som borde ordnas. Jag måste sortera mina egna papper och få ordning på dem, slänga så mycket som möjligt, skicka in papper till soc, csn, skolor - och det känns som om det aldrig tar slut. Dessutom tar föreningen tid. Jag är så trött på föreningen. Efter elva år har jag tröttnat och efter den här perioden är över vill jag inte ta i en förening ens med tång. Jag är helt enkelt inte lagd för dessa eviga pappersarbeten, möten och prylar. Det är ett förbannat otacksamt arbete som bara gör att jag vill lägga mig ned och dö.
Så rättelse; jag har inte tröttnat på föreningen, jag inte bara avskyr, utan faktiskt hatar bara varje moment som en styrelseposition i den innebär. För första gången i vuxen ålder skulle det vara skönt att bara vara ansvarig för sig själv och sitt eget liv. Ärligt talat så ångrar jag bittert att jag tog positionen i år igen. Nästa år vägrar jag. Blankt.
Jag vill komma tillbaka till det som var roligt med lajv och Deathgame, utan alla tvång. Jag vill åka på lajv då och då, arrangera något ibland och bara skrota omkring och döda folk med grönsaker, är det för mycket begärt?

Värmen gör ingenting lättare. Jag är vad man kallar värmekänslig. Värmekänslig så till den milda grad att jag faktiskt inte fungerar i värme. Alls. När jag väl lyckas göra någonting så gör jag det fel. Skulle fylla i lite papper och skrev mitt namn på fel rad. Två gånger.
Varje morgon går jag upp och ställer mig med fötterna i iskallt vatten i en kvart för att över huvud taget finnas till. Jag svettas mängder, blir grinig, snarstucken och tänker lika bra som en efterbliven amöba. Fötter och händer svullnar upp och till råge på allt så tål jag inte sol även om jag skulle klara värmen.
Jag vet vad helvetet heter egentligen. Helvetet heter "sommar", och dess underdomäns namn är "föreningsverksamhet".

Dåligt och bra

Världen snurrar omkring. Det är så mycket att göra. Jag måste packa, fixa papper till Drakontia, välja en ny SL till Deatghame (och ärligt talat känner jag mig gnällig, för ingen som ansökt motsvarar helt mina förväntningar), rensa ur massor med saker, flyttstäda, fixa med adressändring, skicka in papper till instanser till höger och vänster och samtidigt gör värmen att min hjärna är så skvalpig att jag börjar bli rädd för att den skall rinna ut genom öronen om jag lutar på huvudet.
Det ser ut som fan här hemma. Jag startar hela tiden nya projekt utan att avsluta de tidigare dessutom. Jag vet inte vad i helsike jag skall ta mig till faktiskt. Dessutom stressar jag upp mig av allting. Fortsätter jag så här får jag magsår. Jag måste sluta skjuta upp saker. Högen jag knuffar framför mig börjar bli alltför stor.
Det är jobbigt att inte vara sjukskriven längre. Världen är så mycket mer påtaglig, kraven är högre, andehämtningen snabbare. Jag vill inte falla tillbaka igen.

Saker som är bra;

- Jag flyttar om mindre än två månader. Jag flyttar många, långa mil, till Kalmar. Till skola och en stor trea med balkong, tre katter och Kärleken.

- Bamse mår bättre och stolpar inte omkring som en tvåhundra år gammal zombie längre. Han sover visserligen mycket, men det kan han få med tanke på att han i alla fall är över nittio hundår nu.

- Träffade O. häromdagen och vi kunde umgås utan att börja bråka, gråta eller tjafsa. Det kändes bra.

- Massor med rollspel i sikte!

- Och självklart, det viktigaste av allt, jag har ju trots allt hittat Kärleken, något jag tror är få förunnat på det här planet.

Helvetesfallet

Tyst alldeles för länge

Det hade varit tyst alldeles för länge och inom sig visste han redan vad han skulle få se innan han öppnade dörren. En försynt knackning. Två. Inget svar.
- Gumman... jag kommer in, sa han halvhögt till den bruna trädörren och tryckte sedan ned handtaget.
Han trodde att det skulle vara mörkt i rummet, men det var det inte. I stället var det förödande ljust. Hon hade tänt alla lampor; taklampan, skrivbordslampan, nattlampan, lampan i fönstret som såg ut som en fjäril som han gett henne när hon fyllde femton. Hon hade till och med tänt tre ficklampor som låg på olika platser, alla riktade mot samma håll. Alla riktade mot henne. Som om hon vore en primadonna på en scen. Han undrade hur hon hade tänkt.
Hon satt på golvet med ryggen stödd mot sängens långsida, benen i kors, det bruna håret i testar kring ett allvarsamt ansikte. Ögonen slutna. Hon såg lugn ut. I handen brytbladskniven och på armarna vällde blodet fortfarande fram ur gapande sår. Inte djupa nog att döda, inte henne och inte det som fick henne att göra sådär. Det vägrade helt enkelt att dö.
Han stod kvar i dörröppningen och kände hur hjärtat blev en kall liten metallklump som sjönk ned i magen och stannade kvar där, utan att slå över huvud taget. Nästan mekaniskt rörde han sig sedan runt i rummet och stängde av ficklamporna av någon anledning. Varför visste han faktiskt inte själv.
Egentligen borde han kanske ha reagerat annorlunda. Skrikit, gråtit och slitit åt sig brytbladskniven från hennes hand. Lagt om hennes sår. Förmanat och låtit den kalla metallklumpen som var hans hjärta värmas av vreden han kände. Maktlösheten. Den överväldigande vanmakten som så lätt svepte in och förvandlade hela hans inre till stoft.
Men det skulle inte ha hjälpt. Han hade gjort det så många gånger. Alldeles för många gånger, så många att han slutat räkna dem nu. Ibland hade det resulterat i att hon kurade ihop sig som en strykrädd hund och stirrade på honom oförstående, som om han vore en främling och inte hennes pappa. Ibland började hon babbla maniskt och rabbla "Förlåt" eller värre saker. Saker om att hon inte var värd att finnas, att sådana som hon borde skäras bort från världen. Kanske var det vad hon försökte göra.
De hade försökt prata om det här i så många år nu. Fel. Han hade försökt att prata om det, men hon hade inte velat. De få gånger hon försökt förklara så hade han inte förstått och ilskan hade överfallit honom igen och fått honom att vända alla taggarna utåt. "Det gör ingenting bättre!" "Du vet ju bättre, för helvete!". Hon var sjutton när hon började. Hon slutade aldrig. Nu var hon trettioett och bara på besök i flickrummet som nu än en gång fått se hennes skräck och vanvett. Hon skulle ha packat ihop några lådor och tagit med dem till lägenheten. I stället sitter hon nu framför honom och blöder.
Han sjunker ned på huk framför henne och känner hur det knakar till i ryggen av en rörelse som en gång var så enkelt att göra, så självklar.
- Gumman... behöver du en handduk? försöker han säga med mild röst, men vet att en bit av anklagelserna inte kan låta bli att höras. Det låter hårdare än han vill. Hon höjer blicken och tittar på honom som om hon inte förstår vad han säger, sedan öppnar hon munnen och...

Att diskutera med katter

Det här är Elsa. Elsa kan säga "mmrrot". Det är nog det närmaste jag hört att en katt säger något annat än just namn. Katter säger nästan bara namn.

Katter skulle få mycket mer saker gjorda om de bara lärde sig att tala rent. Elsa vill inte ens ha morötter, så jag undrar varför hon valde att lära sig just det ordet. Visserligen är hon blond och ganska korkad, men ändå.

Alla katter är dessutom kommunister. Varför skulle de annars springa omkring och säga "Mao" hela tiden? Om man försöker diskutera politik med en katt så börjar de alltid tjata om Mao. Det slår aldrig fel. Jag har slutat försöka över huvud taget.

Det här är Murkla. Förutom politik vill han bara diskutera religion. Så fort man han får chansen börjar han tjata om "Ra" även om han uttalar det med rullande r. Jag är så trött på att prata om politik och religion och tycker att efter tio år borde han ju faktiskt ha lärt sig något mer i alla fall. Jag vet inte vad, bara att tioåriga barn vars intelligenskvot är gravt underlägsna Murkas kan fler ord än två.

Förmodligen är det här katternas sätt att tala om för hela världen hur ointressant människornas språk är, samt att om människorna nu är så faaaasligt intelligenta så kan de gott lära sig att prata Katt i stället.

Dryga kattkräk.

Varför var det lättare förr?

Varför var det lättare att skriva förr? Jag behövde ingen underhållning, så länge jag hade en penna och något att skriva på så kunde jag lätt ge mig av i sagans värld och umgås med personer jag själv hittat på. Nu sitter jag och blänger på pappret eller skärmen. Det vita pappret är min fiende. Jag kan fortfarande skriva, men jag uppslukas inte av det. Det har blivit ett tvång som så mycket annat man brukade älska.
Jag saknar att skriva. Jag saknar att dyka rätt in i orden och inte komma upp förrän flera timmar senare, rusig av lycka. Jag saknar att leka med bokstäverna på det där speciella sättet och känslan när man inser att man redan skrivit åtta sidor och liksom inte reflekterat över hur tiden gått.
Jag måste på något sätt återvända till mitt skrivande, om jag så skall dö på kuppen. Jag måste lära mig att dyka igen, att skriva för mig själv och ingen annan.

Jag skall INTE rösta pirat.

Jag var hela tiden inställd på att rösta på piratpartiet. I dag tog jag och kollade upp ordentligt vad partiet står för. När det är ett parti som driver så få frågor tycker jag det är viktigt att man kan hålla med om alla. Det upptäckte jag att jag inte kan.

5 års kommersiell ensamrätt
Visst, livstid plus sjuttio år på ett kulturverk är lång tid, men att korta ned den till fem år? Föreställ dig följande; du skriver på en roman i kanske tio års tid, den blir stor, den blir en klassiker, du får betalt... i fem ynka år? Löjligt.
Dessutom, tänk på alla hajar som finns där ute och som kommer att leva på att snika åt sig andras prylar om en sådan lag går igenom. Brrr...

En hel del saker på Piratpartiets hemsida är dessutom felstavade och taffligt uttryckta, men det kan jag väl stå ut med. Däremot kan jag inte ställa mig bakom ovanstående fråga över huvud taget.

Med andra ord får vänstern min röst i stället...

Att söka jobb är ett heltidsarbete!!

Fick just veta att jag efter den här lekstugan måste praktisera för att få socbidrag. De påstår att det är så reglerna ligger, men jag har inte hittat den klasulen i socialtjänstlagen. Som vanligt.
Det är så underbart ironiskt.
"Att söka jobb är ett heltidsarbete!!"
är ju en klassisk mening vi nog alla hört till leda, men uppenbarligen vill de då inte att man Skall söka jobb med tanke på att de tvingar en till att arbeta gratis i några månader i stället. Eller skall man ha TVÅ heltidsarbeten för att få socbidrag?
Visst, det är skönt att vi har ett socialt skyddsnät och whatever, men det vore ännu bättre om det vore logiskt och konsekvent - eller om det i alla fall bara försökte vara det.

Jag hatar Sverige

Jobbet gick åt skogen. Nu sitter jag på Steget för Vuxna, en satanisk "åtgärd" som det så fint heter och ersättare för de lika meningslösa, äckliga datorteken som fanns förut. Same shit, different name. Exakt vad den här "åtgärden" är bra till vet jag inte, för så här långt verkar den mest vara ett stort slöseri med min tid (jag är så uttråkad att jag funderar på att börja gråta eller kasta mig ut genom ett fönster) och skattebetalarnas pengar.

På Steget skall man under fyra veckors tid göra följande:
- Registrera sig på arbetsförnedringen.
- Skriva ett CV.
- Skriva en handlingsplan om sina framtidsplaner.
- Planera om man skall studera eller jobba.
- Söka jobb och praktikplats.

Lägg då märke till att om man redan har ett CV så kan de inte göra något annat än att nicka ifall man vill behålla det, så vad spelar det då för roll?

Få se nu;
- Jag är registrerad på arbetsförnedringen, både via "Mina Sidor" och deras jävla andra CV eftersom imbecillerna inte kan ordna så att de bara har ETT system, utan självklart måste ha två för att krångla till det rejält. Där har jag redan varit registrerad i tre månader redan, vilket soc (som skickade hit mig) redan är i allra högsta grad medvetna om.
- Jag har ett CV och uppenbarligen är det inget fel på det eftersom jag ofta blir kallad på arbetsintervju. I slutänden är det min erfarenhet och mina kunskaper som brister.
- Därför skall jag i höst börja på en folkhögskola (som jag kommit in på redan) för att läsa upp gymnasiet så att jag sedan kan plugga vidare och få mer kompetens.
- Många jobb som finns bara över några månader (fram till studierna). Jodå. Säkert. Alla sommarjobb på kommunen har ju redan kommunen delat ut till osnutna jävla ungar som bara behöver pengarna till kläder eller mopeder i alla fall. Alla övriga sommarjobb har gått till släktingar eller de jävla ungarna som inte fick något från kommunen eftersom de är billigare att anställa än jag. Men jovisst. Jag söker alla jobb jag är kvalificerad till (även de som varar längre än tre månader) praktiskt taget så fort de kommer upp på platsbanken, plus att jag söker mellan ett till fem jobb i månaden som inte ens finns, med andra ord "trakasserar slumpvis valda företag i hopp om jobb".

Äckliga vuxendagis. Kvarsittning vid tjugoåtta års ålder är ju för fan sanslöst. Jag sitter här och glor stint framför mig, för det finns liksom ingenting för mig att göra här. När jag sa att jag gjort allting så visade de mig en sida där man kan registrera sig och lägga upp sitt CV, ett foto och allt sådant där för att sedan kunna bifoga dem och maila dem från den sidan. Det är ju.... WOW.... ungefär... nästan... EXAKT SOM EN VANLIG JÄVLA MAIL. "Jamen om du inte har något annat att göra kan du ju pyssla med det." Gaaah!

Förmyndarstatshelvete som förutsätter att vuxna människor varken vill eller kan ta ansvar för sina egna liv - och som inte låter dem ens försöka.

Det är sådana här platser som skapar hat. Jag hatar datorerna, hatar byggnaden, hatar alla anställda, hatar Örebro kommun, hatar arbetsförnedringen, hatar länet, hatar, Hatar, HATAR Sverige.

Om det här skitlandet någonsin blir utsatt för ett fett terroristdåd, störtat över ända, sparkat åt fanders, slukat av rymdödlor eller använt som Guds toalett när Han väl behagar visa sig och måste göra nummer två, så lovar jag att jag kommer bli den första som skrattar tills tårarna rinner... och vet du? Jag kommer ta mig fan ALDRIG sluta skratta.

----------------------------------------

P.S. Det här är första gången som jag är lite ledsen över att jag har pojkvän, eftersom jag hellre blir hora än går tillbaka till något sådant här igen - men den möjligheten är alltså rätt körd.

Smile, no one cares how you feel

I dag är hjärtat tungt som en sten i bröstkorgen, det ligger där och skaver samtidigt som sekundvisaren har saktat ned till en sekund i minuten. Själen är grå som askan från min cigarett och ingenting i vardagen tycks ha någon färg, förutom den nu ironiskt nog högst reella smärtan i mitt högra knä som lyser illande röd mot den bleka bakgrunden.
Jag vill inte vara överdramatisk, men kan ändå känna hur all livslust bara tappas ut genom mina öron och rinner ut i det headset som blivit mig tilldelat. För var sekund som går blir jag mer och mer ihålig, träig, håglös.
Trots allt som gått min väg den senaste tiden så kommer svärtan och sprider sig över hela min världsbild, mörkar ned allt, vänder alla meningar, sätter krokben för alla förhoppningar. Jag försöker så desperat att uppbåda någon slags glädje över någonting, men allt som jag älskar är så långt borta när jag sitter i det här helvetet, oavsett var jag är i fysisk form.
"Det är tre månader kvar", försöker jag säga mig själv.
Jag själv fortsätter: "Till vadå? Som om jag skulle få något CSN-bidrag? Hah! Du vet att ditt liv aldrig går åt rätt håll. Du lurar bara dig själv genom att vara lycklig."

En argumentation med mig själv är något jag alltid förlorar.

Happy Towel Day!

Det är den tjugofemte maj och jag hoppas att just Du vet var du har handduken. Min fina handduk med texten "Don't Panic" hänger som alltid denna dag över min axel och jag försöker som bäst att lyda dess budskap. Det är inte alltför enkelt med både en trevlig huvudvärk och trevlig mensvärk som får kroppen att förvrida sig till en krumhet sällan beskådad, men jag gör vad jag kan.
Jag hoppas att ni alla har en utmärkt och alldeles förträfflig handduksdag!

Voldemort och födelsedag

Vi visste ju alla att Voldemort skulle komma tillbaka förr eller senare, eller hur? För en ganska stor hög veckor sedan var min syster och hälsade på i Närke. Precis då skulle en av hennes och hennes mans katter föda ungar. Tre var tingade. Jag tingade en potentiell fjärde och höll tummarna, men det blev bara tre. Typiskt, inte sant?
Dock har jag ju på senare tid haft en exeptionell tur och även i detta fall höll den i sig. En av intressenterna drog tillbaka sitt intresse och vips fanns det en kattunge över. Redan innan jag träffade honom visste jag att han skulle få heta Voldemort.
Nu i helgen var jag på LinCon och sov hos systra mi och hennes bihang. Voldemort är (som ni ser) outsägligt fantastisk och hans fulla namn blir Voldemort Valdemar Mugglarnas Skräck.

I går fyllde jag för övrigt år, för er som missat det. Blev firad av min mamma, syster, svåger, Nina och självklart min käre pojkvän. Fick sjukt bra presenter, bland annat en bok jag länge önskat mig av mamma, ett rollspel (som verkar urmysigt) av August samt att Nilla och Patrik gav mig deras jättestora TV och DVD-spelare.
På fredag är det fest!

Huvudvärk och projekt

Så många projekt jag vill sätta fart med, men så lite tid och ork. Huvudet värker omåttligt och snart är det dags för styrelsemöte. Katten sitter med ryggen vänd mot mig och jag lyssnar på Wasp medan jag sneglar omkring mig och inser att jag måste städa igen. Det är ett fasligt städande hela tiden.

Jag har sett ett par av Potter-filmerna på senaste och får sådan hemlängtan. Jag känner verkligen i djupet av min själ att det är där jag hör hemma. Där jag borde vara. Sedan tar filmen slut och så sitter man här igen. Framför en dator. I en jävla lägenhet. I ett jävla bostadsområde i Örebro. Synnerligen frustrerande.
Får göra vad jag kan för att hålla magin levande i livet. Skall i dag starta min första kollektion av trollstavar och senare i natt hoppas jag på att kunna måla lite. En ofärdig tavla står och blänger på mig från arbetsbänken. Den är bra på att blänga, men sämre på att bli färdig. Måste skaffa fler piprensare också, och göra filmen om de senaste dockorna och göra fler dockhuvuden och.... ja, ni förstår. Det är en hel del som skall göras och det tycks bara bli mer hela tiden, hur mycket jag än gör.

Jag försöker ta det lugnt dock. Panik har aldrig gynnat någon. Nu skall jag äta huvudvärkstabletter.

Exilare

Jag fick för mig att jag skulle bygga om min hemsida, men visste inte vad jag skulle göra av den, så jag surfade in på en gammal bortglömd slik från forntiden. I min gamla gästbok hittade jag inlägg från folk jag nästan glömt bort att jag saknar. Jag hittade skratt och hot och värme och vansinne och humor - så mycket humor.
Jag hittade, som jag alltid gör, exilare.

Exilen var en chat, men den var också ett hem. Varje gång jag tänker på det får jag fortfarande en klump i halsen av saknad. Saknad efter tiden då man hörde till någonstans, då man umgicks, då någonting band oss samman. Nu är allting så urvattnat och uttjatat och man försöker att inte gråta när folk börjar prata om sina barn, hemförsäkring och gardinuppsättningar.
Jag saknar Exilen, jag saknar vampyrlajven, jag saknar att kunna gå till ett fik vilken dag som helst och hitta någon att prata med. Jag saknar galghumorn och jag saknar skitsnacket, jag saknar festerna och jag saknar mest av allt människorna. Alla dessa människor man förlorat. De som dött, blivit vuxna eller bara fallit av jordens yta utan att lämna några spår.

Men, för helvete!

Om jag redan är så här nostalgisk vid tjugosju, hur olidlig kommer jag då inte vara när jag verkligen blir gammal?

Mer jobb?

Nu ringde de just från en underklädesbutik där jag sökt jobb och höll en telefonintervju, för att sedan kalla mig till en riktig intervju i morgon dag... och på torsdag har jag ännu en intervju.
Jag har snart varit på fler intervjuer sedan min sjukskrivning gick ut i februari, än jag varit under hela mitt vuxna liv. Awesome, helt enkelt!

Och ändå tycker soc att jag måste gå på ett vuxendagis och lära mig söka jobb för att räknas som aktivt arbetssökande.... Märkligt, det där.

Jobb jobb jobb!!!

Var på intervju i dag, ännu en. Kändes dock bra redan innan eftersom mannen jag snackat med i telefon var trevlig som attan. Det visade sig vara en bra magkänsla, båda cheferna var hur trevliga som helst och på måndag börjar jag med en testvecka för inskolning, introduktion och för att känna av hur jag trivs. Går den bra så har jag tre månaders provanställning, och det känns som om jag kommer få det med 80% säkerhet. Man säljer mot företag och arbetstiderna samt lönen är helt enkelt superbra!

Jag är inne i en mycket bra period just nu när saker fortsätter att falla på plats och livet leker. Visst, det är mycket att göra, men nästan alltihop är roligt, så det spelar ingen roll om det blir lite stressigt innan man vant sig.

Så... rollspel i morgon, vinkväll med Mirri på fredag och jobb på måndag. Nästa helg är det LinCon, sedan följer August med mig hem och helgen därpå är det dags för min fest (sidan är för övrigt uppdaterad igen). Så mycket bra!!

Gamla vänner

I dag kom jag att tänka på dem för första gången på väldigt länge. Det känns konstigt att de inte är en del av mitt liv längre, eftersom jag en gång i tiden tillbringade varje vaken minut i deras närhet. När jag nu sluter ögonen kan jag bara nästan se Mik framför mig, men jag tror inte att jag ens minns hans ögonfärg eller hur han brukade klä sig. Tess är på sätt och vis lättare att mana fram en bild på. Ögonen var gröna och hon var inte rädd för något i hela världen utom drakar. Det äldsta syskonet hette Rafael och han ägde förnuftet som de andra två inte ens var i närheten av.
I högstadiet skrev jag en bok om dem. Nu när jag läser de nedklottrade bokstäverna så plågas jag nästan av hur uselt det är, men samtidigt saknar jag den tiden. Jag saknar när jag kände några karaktärer så väl att jag bara kunde sätta mig ned och ta reda på vad de hade för sig för tillfället. När ingen stund var tråkig eftersom alla promenader och resor gick åt till att sällskapa med dem i mitt eget huvud.

Jag vet inte när de lämnade mig. Jag kan inte minnas en exakt tidpunkt när Mik sade adjö och försvann för evigt (?), men borta är han och med honom större delen av mitt skrivande.

Grönsåpa och sommar

I dag har jag köpt en och en halv liter grönsåpa för femton spänn. Möblerna har hamnat på rätt platser och allt som finns kvar är en oändlig kavalkad av småplock och sedan rengöring. Jag skall försöka döva rökstanken med grönsåpa och rökelse samtidigt som jag bättrar på den med cigarett efter cigarett. Jag skall sortera mina försummade böcker och koppla in stereon. Jag skall fortsätta leta efter fjärrkontrollen till TVn tills jag hittar den eller stupar på kuppen.
Murkla svansar efter mig som en dåre, Bamse ligger och sover som vanligt och snart kommer Nina hit.
Det känns lugnt. Med grönsåpa känns allting lugnt.

Vara vänner

Att var vänner efter ett uppbrott är svårt. Att omstrukturera sitt förhållande till vänskap är ingenting som man gör på en kvart. Det tar tid. Det gör ont. Det är rent ut sagt hjärtslitande. Han kommer att fortsätta ringa för ofta för att få svar jag inte kan ge. Jag kommer att försöka hålla ett visst avstånd tills det värsta gått över.
Jag kan inte trösta honom när han är ledsen för att jag har gjort slut. Jag är den sista människan i världen som ens borde försöka.