I dag kom jag att tänka på dem för första gången på väldigt länge. Det känns konstigt att de inte är en del av mitt liv längre, eftersom jag en gång i tiden tillbringade varje vaken minut i deras närhet. När jag nu sluter ögonen kan jag bara nästan se Mik framför mig, men jag tror inte att jag ens minns hans ögonfärg eller hur han brukade klä sig. Tess är på sätt och vis lättare att mana fram en bild på. Ögonen var gröna och hon var inte rädd för något i hela världen utom drakar. Det äldsta syskonet hette Rafael och han ägde förnuftet som de andra två inte ens var i närheten av.
I högstadiet skrev jag en bok om dem. Nu när jag läser de nedklottrade bokstäverna så plågas jag nästan av hur uselt det är, men samtidigt saknar jag den tiden. Jag saknar när jag kände några karaktärer så väl att jag bara kunde sätta mig ned och ta reda på vad de hade för sig för tillfället. När ingen stund var tråkig eftersom alla promenader och resor gick åt till att sällskapa med dem i mitt eget huvud.
Jag vet inte när de lämnade mig. Jag kan inte minnas en exakt tidpunkt när Mik sade adjö och försvann för evigt (?), men borta är han och med honom större delen av mitt skrivande.
Detta känns väldit märkvärdigt. Hade ett liknande inlägg på min blogg här om dan om sånna människor man varit nära, som betydd otroligt mycket för en och som sen bara plötsligt försvann!
SvaraRaderaÄven för mig har en människa försvunnen som var en stor inspiration när det gäller att skriva. Därmed försvann oxå mitt skrivande.
Märkligt sånt där.
Man har dom lixom till låns. Ofta har man inte avslutat 'förhållandet' vilket JAG tycker känns mycket frustrerande!
Hoppas det kommer finnas flera sånna människor på vår väg!
/k
Känner igen mig så väl i det du skriver. Jag spelade en karaktär privat med en vän i ... ja, fem år måste det ha varit. I princip varje... dag.
SvaraRaderaSå en dag slutade vår vänskap och jag har aldrig lyckats återuppliva honom hos någon annan.