Tyst alldeles för länge

Det hade varit tyst alldeles för länge och inom sig visste han redan vad han skulle få se innan han öppnade dörren. En försynt knackning. Två. Inget svar.
- Gumman... jag kommer in, sa han halvhögt till den bruna trädörren och tryckte sedan ned handtaget.
Han trodde att det skulle vara mörkt i rummet, men det var det inte. I stället var det förödande ljust. Hon hade tänt alla lampor; taklampan, skrivbordslampan, nattlampan, lampan i fönstret som såg ut som en fjäril som han gett henne när hon fyllde femton. Hon hade till och med tänt tre ficklampor som låg på olika platser, alla riktade mot samma håll. Alla riktade mot henne. Som om hon vore en primadonna på en scen. Han undrade hur hon hade tänkt.
Hon satt på golvet med ryggen stödd mot sängens långsida, benen i kors, det bruna håret i testar kring ett allvarsamt ansikte. Ögonen slutna. Hon såg lugn ut. I handen brytbladskniven och på armarna vällde blodet fortfarande fram ur gapande sår. Inte djupa nog att döda, inte henne och inte det som fick henne att göra sådär. Det vägrade helt enkelt att dö.
Han stod kvar i dörröppningen och kände hur hjärtat blev en kall liten metallklump som sjönk ned i magen och stannade kvar där, utan att slå över huvud taget. Nästan mekaniskt rörde han sig sedan runt i rummet och stängde av ficklamporna av någon anledning. Varför visste han faktiskt inte själv.
Egentligen borde han kanske ha reagerat annorlunda. Skrikit, gråtit och slitit åt sig brytbladskniven från hennes hand. Lagt om hennes sår. Förmanat och låtit den kalla metallklumpen som var hans hjärta värmas av vreden han kände. Maktlösheten. Den överväldigande vanmakten som så lätt svepte in och förvandlade hela hans inre till stoft.
Men det skulle inte ha hjälpt. Han hade gjort det så många gånger. Alldeles för många gånger, så många att han slutat räkna dem nu. Ibland hade det resulterat i att hon kurade ihop sig som en strykrädd hund och stirrade på honom oförstående, som om han vore en främling och inte hennes pappa. Ibland började hon babbla maniskt och rabbla "Förlåt" eller värre saker. Saker om att hon inte var värd att finnas, att sådana som hon borde skäras bort från världen. Kanske var det vad hon försökte göra.
De hade försökt prata om det här i så många år nu. Fel. Han hade försökt att prata om det, men hon hade inte velat. De få gånger hon försökt förklara så hade han inte förstått och ilskan hade överfallit honom igen och fått honom att vända alla taggarna utåt. "Det gör ingenting bättre!" "Du vet ju bättre, för helvete!". Hon var sjutton när hon började. Hon slutade aldrig. Nu var hon trettioett och bara på besök i flickrummet som nu än en gång fått se hennes skräck och vanvett. Hon skulle ha packat ihop några lådor och tagit med dem till lägenheten. I stället sitter hon nu framför honom och blöder.
Han sjunker ned på huk framför henne och känner hur det knakar till i ryggen av en rörelse som en gång var så enkelt att göra, så självklar.
- Gumman... behöver du en handduk? försöker han säga med mild röst, men vet att en bit av anklagelserna inte kan låta bli att höras. Det låter hårdare än han vill. Hon höjer blicken och tittar på honom som om hon inte förstår vad han säger, sedan öppnar hon munnen och...