Varför var det lättare att skriva förr? Jag behövde ingen underhållning, så länge jag hade en penna och något att skriva på så kunde jag lätt ge mig av i sagans värld och umgås med personer jag själv hittat på. Nu sitter jag och blänger på pappret eller skärmen. Det vita pappret är min fiende. Jag kan fortfarande skriva, men jag uppslukas inte av det. Det har blivit ett tvång som så mycket annat man brukade älska.
Jag saknar att skriva. Jag saknar att dyka rätt in i orden och inte komma upp förrän flera timmar senare, rusig av lycka. Jag saknar att leka med bokstäverna på det där speciella sättet och känslan när man inser att man redan skrivit åtta sidor och liksom inte reflekterat över hur tiden gått.
Jag måste på något sätt återvända till mitt skrivande, om jag så skall dö på kuppen. Jag måste lära mig att dyka igen, att skriva för mig själv och ingen annan.
Jag minns att jag kunde sitta tex i trädgården och skriva i flera timmar, helt inne i en annan värld, i den värld som tillhörde historien jag skrev på för tillfället. Nu.. skrivtorka. Lathet.
SvaraRadera