I dag är hjärtat tungt som en sten i bröstkorgen, det ligger där och skaver samtidigt som sekundvisaren har saktat ned till en sekund i minuten. Själen är grå som askan från min cigarett och ingenting i vardagen tycks ha någon färg, förutom den nu ironiskt nog högst reella smärtan i mitt högra knä som lyser illande röd mot den bleka bakgrunden.
Jag vill inte vara överdramatisk, men kan ändå känna hur all livslust bara tappas ut genom mina öron och rinner ut i det headset som blivit mig tilldelat. För var sekund som går blir jag mer och mer ihålig, träig, håglös.
Trots allt som gått min väg den senaste tiden så kommer svärtan och sprider sig över hela min världsbild, mörkar ned allt, vänder alla meningar, sätter krokben för alla förhoppningar. Jag försöker så desperat att uppbåda någon slags glädje över någonting, men allt som jag älskar är så långt borta när jag sitter i det här helvetet, oavsett var jag är i fysisk form.
"Det är tre månader kvar", försöker jag säga mig själv.
Jag själv fortsätter: "Till vadå? Som om jag skulle få något CSN-bidrag? Hah! Du vet att ditt liv aldrig går åt rätt håll. Du lurar bara dig själv genom att vara lycklig."
En argumentation med mig själv är något jag alltid förlorar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar