Glass

Hm. Fyra på natten.

Dags att cykla och köpa glass.

Me drunk! Me loco!

I går natt hade jag sovit två timmar på lika många dygn. Alv var över och vi skulle se på film. Självklart kommer den geniala idén att börja pimpla vin över oss. Sedan såg vi på Re-Animator, Dagon och Beyond Re-Animator i sträck. När den sista filmen visades var nog ingen av oss nykter nog för att förstå den. Det gjorde inget. Vi skålade för Miscatonic och citerade upprepade gånger "Me drunk! Me loco!" som den gamle mannen i Dagon uppger som anledning till att han inte blivit flådd levande än.

Sedan somnade jag. Sedan vaknade jag. Sedan såg jag lite på MonsterQuest. Ja, så intressant var det. Däremot är jag inte sjuk längre, i alla fall inte mer än nödvändigt. Hurra för Mossa!

Livsmedel

Medel som hjälper en person att leva måste ju vara livsmedel, inte sant? Just nu är mina livsmedel diclofenac, aspirin, alvedon, nezeril, nipaxon och en jätteförpackning näsdukar.

Jag är mer förkyld än jag varit på mycket, mycket länge. Utan min tablett-coctail kan jag knappt sitta upprätt. Utan kära nipaxon hostar jag lungorna ur mig. Utan nezeril så kan jag inte andas.
Jepp, gott folk. Det här är bara ett enda gnäll-inlägg.

Nu skall jag gå och lägga mig ned en stund igen.

Städa...

Måste... städa... bloggen. Är trött på hur den ser ut, men vet inte riktigt hur jag vill ha den heller. Nu avtågar jag till macken för inköp av koffeinhaltiga drycker nog att få min hjärna att fnittra hjälplöst i sex timmar medan jag samtidigt försöker komma på en ny design.

Önskar mig lycka till

............................................................
Edit: Och som vanligt gick det inte särskilt bra... blogghelvete!

Under ytan

Jag älskar livet under ytan. Jag älskar havet. Att stå vid stranden och se ut över oändliga vågor gör mig alltid lugn och tillfreds. Att se filmer om undervattenslivet ger mig all magi som behövs.

Varför älskar jag havet? Jo, det är det enda i världen som jag inte behöver fantisera om, som jag inte behöver korrigera i huvudet för att det skall bli intressantare eller vackrare. Det är redan fantastiskt utan mig och min hjärnas hjälp.

Tänk er sillkungen. En elva meter lång, silverglittrande fisk med långa skäggstrån och en röd mankam. Den ser ut som Fuchur ur Den Oändliga Historien. Den är en kinesisk drake. Den är en underbar gigant.

Tänk er likkrabban som kan bli ett antal meter tvärs över och som har funnits mumsande på döda sjömän.

Tänk er elektriska ålar, tänk er rockor som svävar fram genom vattnet och ser så främmande ut att man ibland har svårt att tro att de existerar.

Tänk er blåvalen, det största djur som någonsin existerat och som fortfarande finns i dag. Trots miljöföroreningar, trots människor, fiske, stora skepp och vansinne så finns fortfarande en nästan tvåhundra TON tung val där ute.

Havet är ännu inte utforskat. Havsdjupen är inte människans domän. Vi må ha stuckit ned flaggor på månen, men Marianergraven är fortfarande flaggfri och outforskad. Fortfarande hittar man nya varelser vetenskapen inte kände till i havet. Det var inte länge sedan man hittade en vit hårig hummer i Stilla Havet. För bara något år sedan togs de första filmerna av en levande jättebläckfisk och nu har man konstaterat att det finns en ännu större där nere i djupen, kolossbläckfisken.

Det intressanta är att den moderna människan gärna hånar medeltidsmänniskan för dess krassa kunskap om världen. För att den trodde på spöken, troll och monster. Den ritade stora sjöodjur och trodde på Kraken... och nu visar det sig att den moderna människan är den som hela tiden vetat mindre. Underbara ironi.

Jag hoppas att havet aldrig blir utforskat.

Människans tro

Det här med att tro har blivit en så stor sak, samtidigt som den är mer förringad än någonsin. Jag tror att rätt mått av tro hjälper en människa. Man behöver inte tro på Gud eller Djävulen. Man behöver inte ägna en massa tid åt konstiga ritualer. Allt man behöver är att tro. Att tro på läkare är få förunnat i mina kretsar, men tänk de som har kvar sin tro på läkarkåren. Så betryggande. Om du blir sjuk kan de hjälpa. Vilken fantastisk tanke. Eller de som har tro på poliser. De måste ju känna sig tryggare i samhället, inte sant?

Min mor tror att hon kommer att träffa pappa igen i efterlivet. Hon vet inte riktigt hur eller var eller några egentliga detaljer, men hon tror det eftersom det känns alldeles för jobbigt och ledsamt att inte tro på det. Det är en tro som hjälper.

Min egen innersta tro är tron på overkligheten. Den tro som får mig att öppna klädskåp och se om det finns en innervägg eller inte. Samma tro som förmodligen får min syster att spana extra noga var gång hon hör en uggla hoa.

Innerst inne vet jag att garderober bara är garderober, men att leka med tanken är också en slags tro. Tron på fantasin.

Er surrealism är min verklighet

Efter att ha blivit tillfrågad om jag knarkar på varenda möte med psyk"vården", efter att ha bloggat om en läkare och mina möten med honom och därmed blivit anmäld för förtal och olaga hot, efter att ha råkat ut för alla möjliga idioter i samband med psykiatrin så är det konstigt att jag fortfarande ens försöker. Fast jag är just nu lite glad att jag försöker.

Nu har jag en psykolog som faktiskt verkar bry sig. Problemet är att han har ont om tid och vill att jag skall skriva ned hela min levnadshistoria, detaljerat, från födsel till nu.
Det är ju en bok.

Problemet är att varje gång jag sätter mig ned och skriver kommer jag på mer och mer saker som vore bra att ha med. Varje gång blir det bara ett enda virrvarr och kaos och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Samtidigt är det här kanske min enda chans att få en korrekt diagnos.

Jag vet verkligen inte vad jag skall ta mig till. Det kommer att sluta med ett evigt gytter avslutat med en punktlista om de senaste femton åren.

Är det bara ett test för att se hur mycket jag gör av uppgiften? Jag vet inte. Det är ungefär en och en halv vecka kvar tills jag skall sitta i två timmar och göra något slags test för att se om vi skall gå vidare med ADHD-utredningen och jag är låst i skallen. Borde egentligen sitta och skriva nu också i stället för att jiddra här.

Samtidigt är jag livrädd. Tänk om jag faktiskt har ett fel i hjärnan och inte bara kommer att vakna upp en dag och upptäcka att världen har blivit vettig över natten. För någonstans inombords hoppas jag fortfarande på det, naivt nog. Någonstans inombords hoppas jag fortfarande att Satan tar ledigt någon dag och ägnar sin uppmärksamhet åt något krig eller något annat vettigt i stället för mig.
Jag hoppas på en dag där jag vaknar på morgonen och inser att jag varken hatar mig själv eller världen. Att verkligheten som jag ser den nu bara var ett dåligt skämt och att upp inte är ned och att alla människor inte är idioter.
Naivt, jag vet, men ibland måste man ha något att tro på, hur korkat det än verkar.

Ni vet sådana där surrealistiska tavlor. Dali till exempel. Många av mina vänner älskar honom och alla hans verk. Inte jag. De är för verkliga för mig. Er surrealism är min verklighet.

Nu sitter jag bara och skriver igen för att få ut orden på pappret. I och för sig har jag sisådär tre läsare, så det spelar ingen roll om jag tråkar ut någon. Två är inte så många färre än tre, eller hur?

Godnatt, god sömn jag önskar er.

Boskapsfösare - nej tack

Jag kräver inte längre en elektronisk boskapsfösare av universum för att bli nöjd med mitt liv. Jag kräver inte heller en boskapsfösare och oinskränkta möjligheter att använda den utan påföljder.

Jag kräver en eldkastare.

Människor är korkade, äckliga kräk. De badar i parfym i stället för vatten. De är fula och högljudda och korkade samt har barn som är fula, högljudda och korkade. And round and round it goes.

När jag vistas i miljöer med mycket folk börjar det surra i huvudet. Ibland undrar jag verkligen vad för slags konstig människa jag är egentligen. Jag växlar mellan att drömma om att få skallen avblåst av slumpvis vald främling och att få blåsa skallarna av slumpvis valda främlingar.

Jag ser mig ofta som fet, ful, meningslös och äcklig. På senaste tiden har jag dessutom allvarligt börjat fundera på om jag inte är dum i huvudet, trots allt.

Samtidigt föraktar jag de som inte är som jag vill och tycker att de är fula, meningslösa, äckliga och urbota dumma i huvudena.

Visst är det ett ljuvligt liv?
Ändock inbillar jag mig att en eldkastare faktiskt skulle underlätta.

Overkligheten rekryterar

Kriget mellan Verkligheten och Overkligheten trappas ständigt upp. Soldater på båda sidor faller i striden och larmet ljuder över allt annat. Samtidigt är det fullkomligt dödstyst.

Du skall veta att Overkligheten behöver dig i den här striden. Overkligheten kräver ditt stöd och din insats.
Tror du att du inte kan leva i nuet och sköta dina sysslor, men samtidigt strida för Overkligheten? Klart du kan! Du kan vara spion, detta är ett privat krig om du vill. Det är mellan dig och Verkligheten.

Varje gång du öppnar en skönlitterär bok eller en bok med poesi så tar Verkligheten ett steg tillbaka.
Varje gång du berättar en saga för någon eller kryddar en berättelse bara litelite för att den skall bli extra värd att lyssna på så snubblar Verkligheten till.
Varje gång du fullkomligt uppslukas av en film och lever med hjältinnan eller hjälten i varje hjärtslag så drar Verkligheten efter andan.
För alla de gånger du talar om påhittade personer som om de verkligen finns så dör Verkligheten en smula. Alla de gånger du gråter eller skrattar med eller åt ett fantasifoster så tar Verkligheten sig åt hjärtat.
När du skapar, när du skrattar, när du fantiserar och lever dig in, då retirerar Verkligheten steg för steg åt de skyskrapor är de små grå männen bor.

De små grå männen kan behålla Verkligheten.
Jag har ingen nytta av den.
Du har ingen nytta av den.
Vi har ingen nytta av den.
Låt dig rekryteras i dag!

Straff

Givetvis straffade verkligheten mig för att jag i tidigare inlägg påstod mig må bra. Man får inte må bra. Det är förbjudet. Vem som instiftat förbudet vet jag inte, kanske Gud. Ännu en bra anledning att inte tro på skitgubben.
I går kände jag mig lagom suicidal hela dagen. Kunde inte komma på en enda vettig anledning med mitt liv (det kan jag fortfarande inte, men i dag ligger jag inte och grinar okontrollerat över det. Min existens är meningslös, men det är okej). Hittade bara anledningar till att folks liv skulle vara bättre om jag inte fanns. Kanske inte direkt, men så småning om. När den där fåniga sorgen gått över och de insåg att livet blev bättre.

Men i dag mår jag bra, som sagt. Hade egentligen tänkt sätta mig ned och göra klart räkenskaper och skit, men det får vänta till natten eller morgondagen. Jag behöver landa i stället. Behöver lata mig som fan helt utan några skrupler.

Nu skall jag läsa ikapp i lite webbserier och titta runt på lite bloggar.

WoW och sushi

Jag har en ny dator! Ellet, den är inte ny som i ny, utan mer ny som i "inte år 2000s standardmodell för användare utan mer som 2004s standardmodell". Den är alltså inte ny. Den är däremot precis så ny som jag vill ha den. Jag kan spela Sims 2 och WoW och göra över tre saker samtidigt utan att den hänger sig. Utmärkt.

Som ett vetenskapligt experiment har jag nu börjat spela WoW på ett tio dagars gratis-konto. Jag har spelat WoW två perioder tidigare i mitt liv, var och en av dem kortare än en vecka och hemma hos CC. Än har jag inte fastnat. Än har jag inte känt av någon abstinens när jag har slutat cold turkey. Jag börjar tro att det krävs en speciell slags människa för att fastna, eller att man verkligen måste anstränga sig för att fastna i det.
Men visst är det kul i någon vecka eller två, det kan inte ens jag förneka. Det är efter det som man tröttnar på levlandet, gäspar, stänger av datorn och går och käkar i stället.

På tal om att käka så gjorde jag sushi åt Oscar och Alv i går. Jag är mäkta stolt. Det blev väldigt fina rullar och det smakade till och med gott. Det lär jag helt klart göra fler gånger.
Det är konstigt med mig och matlagning. Ibland lyckas jag superbt eller så går det helt åt skogen, aldrig mitt imellan. Jag antar att min matlagning speglar resten av mitt liv. Jag lever bra i ytterligheter.

Har börjat se på Torchwood igen. Läskig säsong. Allt är så mycket mer på allvar helt plötsligt, som om den tidigare säsongen bara var en lek.

Har börjat prata mer med Tomb igen också. Det är bra. Tomb är bra. Åkte till Uppsala och hälsade på honom i förra veckan. Utmärkt tidsfördriv. Hade ingen aning om att jag saknat att vara på resande fot så förtvivlat mycket, men nu vet jag det. Fri fot... det är något visst med det.

Alltså, överlag så är allt bra. Är det inte konstigt? Dags för en morgoncigg.

Ett ovälkommet besök

Det knackade på dörren, auktoritärt. Tre hårda knackningar och sedan inget mer. Med lugn i själen tittade jag genom kikhålet och skrattade föraktfullt. Där stod han igen med sina resväskor och sin kostym. Där stod han igen och förväntade sig faktiskt att jag skulle öppna dörren. Frisyren trist, men utan att ett hårstrå låg fel. Kostymen billig, men ändå stilfull. Skorna nyputsade. Väskan av den där populära modellen i svart plast som man drar efter sig. Han tittade på klockan, omedveten om att jag betraktade honom och såg lite besvärad ut. Efter ett par minuter knackade han igen. Jag log milt och tog ned pistolen från hatthyllan, smekte dess rena former och njöt av tyngden i vapnet. Utan brådska plockade jag ned asken med ammunition jag just fått av Tomb och laddade omsorgsfullt. En till titt genom kikhålet och jag kunde konstatera att han stod kvar där ute, med en alltmer irriterad min i sitt anlete.
I den ena handen höll jag pistolen. Den andra handen lade jag på dörrvredet. Utan actionfilm och med mjuka rörelser tryckte jag ned handtaget och lät dörren glida upp. Mynningen pekade mot hans överkropp och jag såg irritation gå till lättnad gå till förvåning och sedan, någonstans i en darrning vid ena ögonvrån anade jag faktiskt rädsla.
- Du är inte välkommen här, sa jag och höll pistolen stadigt.
- Jag... jag bor här, svarade han lite häpet och rynkade pannan.
Utan att tveka avfyrade jag vapnet. Kulan bäddade sig in i hans bröstkorg och en röd ros av blod spred sig över den vita skjortan. Han vacklade bakåt. Minen var klentrogen. Två steg till och sedan föll han nedför trappen, handlöst. Jag gick in och lade tillbaka pistolen på sin plats, sedan stängde jag dörren efter mig.
På kvällen stod väskan fortfarande kvar, men nästa morgon var den borta. Inför nästa besök satte jag upp en skylt på dörren och gick för att äta frukost.

Vampiri suger

När Syskonskapet låg nere så startade jag, Tomb och Dubbe upp vampiri.se. Där drev vi sedan spelet under några års tid innan Syskonskapet åter startade upp och det blev på tal att flytta dit Vampiri igen - trots allt är det ju där det hör hemma.

Sagt och gjort.

Tror du att jag som trots allt slitit med skiten i flera år fick något tack? Tror du att jag fick någon jävla post i deras lilla "planeringsgrupp"? Nej. Enligt webmastern så hade "flera stycken" sagt att jag var dålig som spelledare. Jag fick dock aldrig veta VAD jag gjort som var så dåligt. Det ville han inte säga. Det lustiga är att ingen av de aktiva spelarna tycks ha blivit förhörda om saken. Det ännu mer lustiga är att han sedan handplockar en grupp som knappt kan ett skit om World of Darkness. Två brudar som bara spelar bög-rockstjärnor titt som tätt och varav den ena har upprepade gånger gjort fel när hon spelat och brutit mot regler. Tror du att han frågade runt vad folk tyckte om dem? Inte då. Självklart inte.

Är det konstigt att jag känner mig utpekad?

Jag försökte andas lugnt och fokusera på att det skulle bli omröstning om chatmasters när chatten var klar.

Sedan när chatten kom igång efter några månader (som det tog "planeringsgruppen" att skriva några få jävligt dåliga texter) så blev det helt plötsligt inaktuellt med den tidigare omtalade omröstningen. Folk i planeringsgruppen fick titeln "CM" och så fort man frågar om en omröstning så tjafsar det om att chatten inte är klar än.
En chat som Vampiri blir aldrig klar, så det är ännu en dålig ursäkt.

Jag ansökte som klanledare till Malkav. Jag tvingade min malkavroll att avgå från fursteposten eftersom man inte fick ha en bra post OFF och en IN. Alla vet ju att det är så jävla bra att blanda off och ingame, eller hur? Sedan fick jag höra att han inte fick vara seneshal heller och backade även från den posten... men vet ni vad, det FÅR MAN VISST. Tydligen ljögs det för mig bara för att bli av med mig och i stället få en furste som spelas en gång i halvåret för att spelaren (som visserligen är en jävkligt skicklig sådan) bor i Australien.

Är det konstigt att jag känner mig utpekad?

Sedan skriver de om hela regelsystemet, med anledningen att det är "för krångligt för nybörjare". Lustigt att det fungerade i ungefär tio år i chatform innan det blev för krångligt. Lustigt att tusentals spelare världen runt har spelat det här i över ett jävla decennium utan att behöva förenkla reglerna.
Hur är reglerna förenklade? Ja, helt plötsligt så finns det bara tre siffror att bry sig om, fysik, sociala förmågor och mentala förmågor. Punkt. Om man då skall följa siffersystemet så är någon med maxad fysik lika bra på att slåss som han är på golf och att hota folk. Intressant, eller hur? Väldigt välbalanserat.
"Jamen, man får ju rollspela sig fram till det..."
Då har man ett sifferfritt system totalt. Antingen eller. Inte några meningslösa värden som över huvud taget inte går att använda i spelet.

En av mina karaktärer spelar undercover som en annan klan och med ett annat utseende. Det är mycket vanligt bland folk med obfuscate. Helt plötsligt blir jag förhörd som fan av CMarna och de vill veta detaljer om rollen som de inte har att göra med. (Särskilt som den ena av dem är världskänd för att metapsela) Vad fan? "Men är han reggad?" "Ja, han är reggad." "Bevisa det."
Jag skall inte behöva bevisa det. Allt de behöver veta är att han är reggad och om de tror att jag sitter och ljuger kan de fara åt helvete.

Och nu skall plötsligt ALLA roller man vill spela i sin egen klan som klanledare godkännas av CM. Så om man vill spela en jävla NEONAT i sin egen klan måste den reggas.

Så har vi den underliga jävla regeln om att man får spela roller utan att regga dem om de är under sjuttiofem år.
Under sjuttiofem? Varför just sjuttiofem? Det är ingen gräns där. Det finns ingen som helst anledning till att just välja den siffran.
Nåja, idén är rätt okej även om jag är säker på att den kommer att missbrukas framöver.

Sedan blev det tal om Månadens Chatrum. Okej. Det är väl en rätt bra plan, men helt plötsligt och vips så blev det veckans chatrum i stället. För det är ju så många som spelar flera gånger på en vecka...? Nej, det är det inte.

Åh, det finns ett nytt elysium i staden. För att furstens spelare bad om det. EN spelare bad om ett rum och genast skippades omröstningen man tidigare haft om ifall det skulle bli ett extra rum.
På elysium får vampyrer vara sig själva för en stund. Det finns inga regler sagda eller uppskrivna, men ändå kan rollerna få reprimander om de gör sådant som seneshalen inte gillar och som denne påstår är regler. Sedan blev det snack om att man skulle ha någon slags inträdesbiljett, men lyckligtvis slopades den snabbt.
Däremot är det lustigt att ungefär hälften av de som hänger på elysium är jävla människor, eller ghouler. Generellt sett brukar inte ghouler få hänga med vampyrer utan att deras mästare är med, men det är väl någon mer nymodighet som är "enklare för nybörjare".

Om man frågar den ena av CM:arna någonting får man för övrigt aldrig något svar, för hon vet inte. Hon vet inte simpla jävla saker som hur länge ett blodsband räcker... och när saken utreddes så börjades det skapas nya regler igen i stället för att kolla upp de som finns.

Åh, så var det intriger. Helt plötsligt bestämmer sig CMarna för att skapa en stor jävla intrig om kraftfält och shit över staden som kommer att förändra rollers liv fatalt... och de säger då till mageledaren att "Det finns en enorm mängd negativ energi i hamnen också. Men det är inte lika uppenbart. Den "känns av" i hamnen. Men det går inte att hitta det egentliga centrumet. Även om mages gärna får försöka leta."
Magiker kan se energi. Att de inte skulle kunna hitta kraftkällan är fullkomligt löjligt.
Så här skapas det alltså intriger utan att de som skapar intrigerna kan spelet? Bra. Men det blir värre. Varje gång man påpekar ett fel hos CMarna så förnekar de ALLT.

Exempel: "angående cearnen och mage och magi och kraftfält etc.. Var egentligen meningen att berätta för dig om något hon behöver ha hjälp med för att göra klart, hon behövde helt mage synvikel på saker"

Lät det tidigare citatet som en fråga? Nej. För det var ingen fråga. Förutom i efterhand, när de kommer på att de gjort fel. Då ÄNDRAR de i historian.

Som när de kallade sig själva för CM över forumet innan sidan var klar, när de bara räknades som "planeringsgrupp" eftersom en CM skall röstas fram... och det påpekades. Då gick de genast och ÄNDRADE alla platser på forumet där de tidigare skrivit CM och sa "Meeen viii är baaara planeringsgruppen... det har vi alltid sagt."

Få se nu, vad har vi? Vi har en grupp om tre CM, varav ingen av dem har särskilt stor eller utbredd kunskap om WoD. Det hade varit okej med okunskap om man var beredd att fråga, men i stället skapar dessa människor helt NYA regler och bygger helt om flera olika rollspel så att de skall fatta dem bättre.

Vad får folk till följande: "Oh vad jag vill spela World of Darkness, för det är så bra spel" och sedan skriver de om HELA JÄVLA SPELET?

Flera spelare har redan lagt ned helt och jag är - konstigt nog - för första gången på tio år redo att följa dem.

Skiten har slutligen börjat överskugga nöjet.

Skräcklajvet är förbi

"Jag vet hur man flyr från verkligheten
men jag vet inte hur man stannar kvar."

Så är lajvet över. Den sedvanliga tomhetskänslan har infunnit sig. Efter varje lajv jag är med på så dyker den upp, efter varje lajv jag själv arrangerat så är den större. Tom, urholkad, utblåst. Ingenting kvar.

För i månader har man förberett sig, man har stressat skiten ur sig sista veckan eftersom man är sen i vändningarna (jag jobbar nog bäst under stress) och sedan är det över.
Ens karaktär har fått struktur. Den har fått vänner som den kommit inpå livet. Sedan är det slut. Samma sak kommer inte tillbaka, även om det blir en uppföljare. Även fast det blir en uppföljare.

Särskilt inte som folk fann min karaktärs ring i en säng full med blod och aldrig hittade henne igen.

Men nya tag, nya krafter. Så snart tomhetskänslan är borta så sätter jag igång med att arrangera Lägret som Gud glömde och då blir nog allt bättre igen.

Nödvändiga favoritdjur

Nu tänkte jag skriva lite om de nödvändigaste favoritdjuren i min värld. De djur som gör mig alldeles lycklig och som får mig att sitta som klistrad vid den magiska teaterlådan när de visas i bild.

Komodovaran

De som tjatar om att drakar inte finns skall bara hålla klaffen. Drakar finns visst, och den mest välkända av dem är komodovaranen, eller Comodo Dragon som den till och med heter på engelska. Denna bjässe kan bli tre meter lång, gillar att käka kött och attackerar gärna människor om den får chansen. Den blir dessutom hela femtio år gammal.
Den har inte direkt avslöjat sig med att spruta eld än, men däremot är dess bett otroligt fyllt med bakterier och därmed giftigt. Blir man biten av en sådan här sötnos så dör man i fruktansvärda plågor. De är väl för mysiga?

Tröglori

Det här är ett samlingsnamn för tre olika sorter loris. En tröglori är en nattapa som rör sig som en sengångare och bor i trädtoppar. Det mest häftiga med det här djuret är att det faktiskt till och med hoppar i slow motion. Jag har ingen aning om hur den lyckas med det och egentligen så borde väl tyngdlagen göra sitt till. Jag tänker dock envist hävda att tröglorisar kan magi.

Liger

En liger är vad som blir till om man korsar en lejonhane med en tigerhona. De kan väga upp till sexhundra kilo (min katt väger kanske två kilo som mest)! De ser ut lite som gigantiska lejon med svaga ränder och har faktiskt till och med dykt upp i det vilda under ovanliga omständigheter.
En liger blir runt tjugo år gammal och ligerhonor är fertila, medans hanarna är sterila.
De är världens största kattdjur och således också tuffast bland desamma. Ge mig en liger!

Kapybara

Det här är världens största gnagare. De ser, som ni också kan se på bilden, ut som förvuxna marsvin. De kan bli hundratrettio centimeter långa och femtio centimeter höga.
Kapybaran bor i sydamerika och borde bo på min bakgård.

Igelkott

Ni som följt min dagbok vet att jag dyrkar igelkottar. De är de charmigaste djuren på planetens yta och det står jag för. Igelkottar gör mig lycklig och min hund vansinnig. Igelkottar till makten!

Modeblogg anno 1999

Modebloggar är ett fenomen jag inte kan förstå mig på hur mycket jag än försöker. Brudar i ålder femton till tjugofem som skriver om vilka jävla kläder de haft på sig och vad de köpt för plagg på senaste, komplett med bilder och skryt om hur dyrt allt de slänger ut pengar på är.
Jag förstår inte. Vem i helsike bryr sig? Har de verkligen ingenting mer intressant att skriva om så borde de hållas långt borta från alla tangentbord, med våld om så krävs.

När jag var tonåring var jag redan svartrockare. Ett exempel på en modeblogg med nästan tio år på nacken följer härmed:

HAFT PÅ MIG I DAG

En sliten t-shirt med Morbid Angel-tryck som ett ex glömt hos mig.

Fakeskinnbyxor som jag köpt på Myrorna för nästan ingenting.

Svarta kängor som mamma köpte åt mig på skopunkten för hundrafemtio spänn. De skaver!

KÖPT I DAG

Jag behövde färga om håret!

Man kan aldrig ha för många kajalpennor!

Köpte den här svarta kjolen för fyrtio spänn på Myrorna.

FIXAT I DAG

Jag har klottrat på min skinnrock med silverpenna och sedan satte jag fast lite nitar på axlarna.

ÖNSKAR MIG

Jag vill ha fler nitarmband! Får be någon köpa åt mig på Blue Fox när de drar till Stockholm nästa gång.
(På den här tiden var det svårt att få tag i nitar. Internethandeln var inte utvecklad än och det fanns inga butiker i hela Örebro län som ens kunde tänka sig att sälja nitar. Således fick man skicka shoppinglistor med vänner som skulle till större hålor.)

Jag vill ha den här tröjan! Den är så snygg och det är deras bästa skiva!

...alltså, får man verkligen skriva så här tråkiga bloggar?
Dags att införa en ny förbudslag!

Rollspel i praktiken

Ni som känner mig sedan tidigare vet att jag har svårt för att gå ut på uteställen. Det är dålig musik, dyr sprit och skitläskiga normisar överallt. Mitt humör brukar sjunka till botten i samma sekund som jag betalt garderobsavgiften. Att dansa kommer aldrig på fråga. "Jag dansar aldrig nykter (förutom till Navid Modiri och Gudarna)" är ett uttryck jag ofta slängt ur mig.

Så vad gör Alv? Jo, Alv utmanar mig. Känner du mig så vet du också att jag inte riktigt kan stå emot en rejäl utmaning. Hon utmanade mig att följa med henne ut på Frimis. Frimis är en musik- och alkoholbaserad köttmarknad för folk lite över arton. Hon utmanade mig dessutom att släppa hämningarna och dansa... och ha kul. En gigantisk utmaning om man heter Yvonne.

Sagt och gjort. Lackklänningen åkte på och på vägen dit så funderade jag på hur jag skulle göra för att det inte skulle bli urläskigt.

Jag spelar ofta webchattsbaserat rollspel grundat i White Wolfs World of Darkness. Där finns det en chatrum som är en klubb. Det blev min räddning.
Väl framme låtsades jag att Frimis var den klubben. Inredningen är ganska fin, så det var inte jättesvårt. Sedan låtsades jag att jag själv var en malkav och försökte lista ut vilka klaner de andra på stället tillhörde, vilka som var dödliga och vilka som skulle bli hemlockade och uppätna av någon när kvällen var över. Det hjälpte.

Jag dansade i flera timmar till urkass musik. Alvs råd var att strunta i allt annat än takten och det gick lättare än jag trott. Jag sjöng faktiskt med i en remix av Pink Floyds Another Brick in the Wall. Jag klagade inte när de körde en remixad cover på Bowies Let's Dance. Fast när dunkdunkcovern av Alice Coopers Poison kom så flydde både jag och Alv ut för att röka. Någon gräns måste man ju fortfarande ha.

Nu sitter jag dagen efter med värk i hela kroppen och mår skitbra. Tesen att man kan ha kul precis var som helst i rätt sällskap har en gång för alla bevisats till fullo.

Jobbet jag vill ha

Anledningen till att folk går långa utbildningar är för att de skall slippa arbeta i framtiden. De glidaryrken jag just nu tänker på är psykolog, kurator och psykiatriker. Det måste vara de största glidaryrkena i landet!

Tänk dig själv; du behöver inte göra någonting. Du behöver bara sitta där i din fotölj och fundera på vad du skall göra med din nästa lön och om du borde skaffa en simpöl. Din patient pratar och då och då antecknar du några mått för simpölen i ditt block så att patienten skall tro att du lyssnar.
En psykolog/motsvarande behöver bara kunna tre fraser i form av:
"Hur upplever du det då?"
"Vill du gå djupare in på [insert valfri sak, men "din uppväxt" är vanligt]"
"Hur kan vi hjälpa dig?"

Om patienten har ett förslag på hur ni skall hjälpa den så följer ni förslaget. I vanliga fall har inte patienten ett förslag. Det beror på att patienten är sjuk i huvudet och har sökt hjälp för det eftersom han inte vet vad som kan göra saken bättre. Det är ingen fara med det heller, det är bara att medicinera. Vilka mediciner är inte så noga det heller, eller mängd av medicin. Gnäller patienten över biverkningar kan man bara byta och skriva att det är en krånglig patient i journalen. Patienter är ett otyg, men det är ju ni mot dem.

Och om du skulle göra fel så gäller samma sak för dig som för spelledare i rollspel; du har alltid rätt! Du kan ljuga dig blå och förneka allt du någonsin sagt till patienten. Patienten vet ju ingenting. Patienten är ju sjuk i huvudet. Du vet vad som är bäst. Om du inte vet det så håller alla dina kollegor dig om ryggen och du kan aldrig hamna i blåsväder så länge du inte personligen skär halsen av patienten i ditt eget mottagningsrum. Om du däremot gör det i väntrummet (när ingen är där) är det helt i sin ordning.

Du behöver inte kunna någonting alls. Du får vara helt inkompetent, på somliga sjukhus ses det till och med som meriterande.

En annan fördel är att den som jobbar inom psykiatrin kan flytta var som helst och få jobb genast, oavsett om de kan språket eller inte. Man tycker ju att någon som ägnar sin tid åt att lyssna på och prata med folk borde göra sig förstådd in i minsta detalj, eller förstå vad patienten säger till en, men det är faktiskt inte så viktigt. Allt du behöver göra är att skriva måtten på din simpöl och nicka ibland.

Råttan och grisen visar hur det skall gå till

Bland mörkerprinsar, bögalver, älvakonungar och tricksters.

Helgen tillbringades i ett avlägset konungadöme och har frammanat diverse lyckliga minnesluckor.

Jag reste i fredags med den stora stålormen till detta konungadömes förmätna stad och fann där sällskap och husrum i en mörkerprins lya. Denna lya må ha sett liten ut till storleken, men via mäktig magi kunde den ändock hysa två fullskaliga arméer och inga katter. Den första kvällen stod ett dryckesslag av episka mått och teater framspelades på den magiska teaterlådan att underhålla mig och min värd. The Machinist var den föreställning jag själv nog uppskattade mest och det förvånar mig att jag icke sett den förr, även om huvudrollsinnehavaren påminde starkt om en kaosmagiker i mitt hemland. Kvällen innehöll även en middag som skulle ha fått självaste prinsessan Nigella att sukta avundsjukt.

Följande dag bringade med sig minnesluckor och inmundigandet av cola light i stora mängder. Denna fabulösa dryck serverades på ett trevligt etablissemang där vi sällskapade med min favorit-älvakonung och min favorit-trickster, en ljuv kombination som frammanade en känsla av stort välbefinnande. Diverse fritidssysselsättningar diskuterades, samman med ordlekar och planer inför kommande maskeradutsvävningar på FriCon.
Den bästa ordleken löd: "Hur inreder man Mordor? - Med orch-idéer!" Vilket fick oss alla att skratta gott, utom älvakonungen som hört den några gånger för många.
På kvällen åt vi ännu en sanslöst god middag och sedan anlände en trevlig men hippieartad bögalv till mörkerprinsens lya. Samman med mig och trickstern drog vi åstad till en högljudd bankett. Den söte alven bjöd mig på rusdrycker och trots min tveksamhet mot dylika sammankomster som den vi bevistade så mådde jag prima.
När vi tröttnade på stökigheten så drog vi (minus bögalven som stannade kvar) vidare att dricka honungsbaserade rusdrycker i mörkerprinsens lya och se på fler föreställningar som teaterlådan gav. Någon gång mot morgonkvisten vaknade jag upp utan att veta att jag somnat och fann att trickstern gått sin väg.

Söndagen tillbringades med fler föreställningar, inmundigande av heliga cola light, långa diskussioner och stora leenden. Ännu en god middag och en odramatisk avslutning på helgen då jag åkte hem på måndag förmiddag.

I stort sett var denna helg exakt vad jag behövde. Det kändes som om jag känt mörkerprinsen i hela mitt liv och sällan finner man någon som är så lätt att tala samman med. Älvakonungen fick mig som alltid på gott humör och trickstern är det ständigt en fröjd att möta. Även den nya bekantskapen var synnerligen bra för själen.

Tack för denna vindlande helg, herr mörkerprins Mägi. Jag återkommer!