Er surrealism är min verklighet

Efter att ha blivit tillfrågad om jag knarkar på varenda möte med psyk"vården", efter att ha bloggat om en läkare och mina möten med honom och därmed blivit anmäld för förtal och olaga hot, efter att ha råkat ut för alla möjliga idioter i samband med psykiatrin så är det konstigt att jag fortfarande ens försöker. Fast jag är just nu lite glad att jag försöker.

Nu har jag en psykolog som faktiskt verkar bry sig. Problemet är att han har ont om tid och vill att jag skall skriva ned hela min levnadshistoria, detaljerat, från födsel till nu.
Det är ju en bok.

Problemet är att varje gång jag sätter mig ned och skriver kommer jag på mer och mer saker som vore bra att ha med. Varje gång blir det bara ett enda virrvarr och kaos och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Samtidigt är det här kanske min enda chans att få en korrekt diagnos.

Jag vet verkligen inte vad jag skall ta mig till. Det kommer att sluta med ett evigt gytter avslutat med en punktlista om de senaste femton åren.

Är det bara ett test för att se hur mycket jag gör av uppgiften? Jag vet inte. Det är ungefär en och en halv vecka kvar tills jag skall sitta i två timmar och göra något slags test för att se om vi skall gå vidare med ADHD-utredningen och jag är låst i skallen. Borde egentligen sitta och skriva nu också i stället för att jiddra här.

Samtidigt är jag livrädd. Tänk om jag faktiskt har ett fel i hjärnan och inte bara kommer att vakna upp en dag och upptäcka att världen har blivit vettig över natten. För någonstans inombords hoppas jag fortfarande på det, naivt nog. Någonstans inombords hoppas jag fortfarande att Satan tar ledigt någon dag och ägnar sin uppmärksamhet åt något krig eller något annat vettigt i stället för mig.
Jag hoppas på en dag där jag vaknar på morgonen och inser att jag varken hatar mig själv eller världen. Att verkligheten som jag ser den nu bara var ett dåligt skämt och att upp inte är ned och att alla människor inte är idioter.
Naivt, jag vet, men ibland måste man ha något att tro på, hur korkat det än verkar.

Ni vet sådana där surrealistiska tavlor. Dali till exempel. Många av mina vänner älskar honom och alla hans verk. Inte jag. De är för verkliga för mig. Er surrealism är min verklighet.

Nu sitter jag bara och skriver igen för att få ut orden på pappret. I och för sig har jag sisådär tre läsare, så det spelar ingen roll om jag tråkar ut någon. Två är inte så många färre än tre, eller hur?

Godnatt, god sömn jag önskar er.