Det här med att tro har blivit en så stor sak, samtidigt som den är mer förringad än någonsin. Jag tror att rätt mått av tro hjälper en människa. Man behöver inte tro på Gud eller Djävulen. Man behöver inte ägna en massa tid åt konstiga ritualer. Allt man behöver är att tro. Att tro på läkare är få förunnat i mina kretsar, men tänk de som har kvar sin tro på läkarkåren. Så betryggande. Om du blir sjuk kan de hjälpa. Vilken fantastisk tanke. Eller de som har tro på poliser. De måste ju känna sig tryggare i samhället, inte sant?
Min mor tror att hon kommer att träffa pappa igen i efterlivet. Hon vet inte riktigt hur eller var eller några egentliga detaljer, men hon tror det eftersom det känns alldeles för jobbigt och ledsamt att inte tro på det. Det är en tro som hjälper.
Min egen innersta tro är tron på overkligheten. Den tro som får mig att öppna klädskåp och se om det finns en innervägg eller inte. Samma tro som förmodligen får min syster att spana extra noga var gång hon hör en uggla hoa.
Innerst inne vet jag att garderober bara är garderober, men att leka med tanken är också en slags tro. Tron på fantasin.
Varför skulle det inte finnas en annan värld på andra sidan klädskåpet?
SvaraRadera..och varför fungerar inte mitt aktiva bokmärke så jag har missat massor med inlägg?
Väldigt bra inlägg, att ha något att tro på är läskigt viktigt. Jag tror också på fantasin, och på rymdar och himlar och helveten. Numera funderar jag på att börja tro på knark också.
SvaraRadera:)
Och när mina barn är elva, så kommer jag nog att titta lite extra i brevlådan :)
SvaraRadera/Nilla