Under ytan

Jag älskar livet under ytan. Jag älskar havet. Att stå vid stranden och se ut över oändliga vågor gör mig alltid lugn och tillfreds. Att se filmer om undervattenslivet ger mig all magi som behövs.

Varför älskar jag havet? Jo, det är det enda i världen som jag inte behöver fantisera om, som jag inte behöver korrigera i huvudet för att det skall bli intressantare eller vackrare. Det är redan fantastiskt utan mig och min hjärnas hjälp.

Tänk er sillkungen. En elva meter lång, silverglittrande fisk med långa skäggstrån och en röd mankam. Den ser ut som Fuchur ur Den Oändliga Historien. Den är en kinesisk drake. Den är en underbar gigant.

Tänk er likkrabban som kan bli ett antal meter tvärs över och som har funnits mumsande på döda sjömän.

Tänk er elektriska ålar, tänk er rockor som svävar fram genom vattnet och ser så främmande ut att man ibland har svårt att tro att de existerar.

Tänk er blåvalen, det största djur som någonsin existerat och som fortfarande finns i dag. Trots miljöföroreningar, trots människor, fiske, stora skepp och vansinne så finns fortfarande en nästan tvåhundra TON tung val där ute.

Havet är ännu inte utforskat. Havsdjupen är inte människans domän. Vi må ha stuckit ned flaggor på månen, men Marianergraven är fortfarande flaggfri och outforskad. Fortfarande hittar man nya varelser vetenskapen inte kände till i havet. Det var inte länge sedan man hittade en vit hårig hummer i Stilla Havet. För bara något år sedan togs de första filmerna av en levande jättebläckfisk och nu har man konstaterat att det finns en ännu större där nere i djupen, kolossbläckfisken.

Det intressanta är att den moderna människan gärna hånar medeltidsmänniskan för dess krassa kunskap om världen. För att den trodde på spöken, troll och monster. Den ritade stora sjöodjur och trodde på Kraken... och nu visar det sig att den moderna människan är den som hela tiden vetat mindre. Underbara ironi.

Jag hoppas att havet aldrig blir utforskat.