Jag har en ny dator! Ellet, den är inte ny som i ny, utan mer ny som i "inte år 2000s standardmodell för användare utan mer som 2004s standardmodell". Den är alltså inte ny. Den är däremot precis så ny som jag vill ha den. Jag kan spela Sims 2 och WoW och göra över tre saker samtidigt utan att den hänger sig. Utmärkt.
Som ett vetenskapligt experiment har jag nu börjat spela WoW på ett tio dagars gratis-konto. Jag har spelat WoW två perioder tidigare i mitt liv, var och en av dem kortare än en vecka och hemma hos CC. Än har jag inte fastnat. Än har jag inte känt av någon abstinens när jag har slutat cold turkey. Jag börjar tro att det krävs en speciell slags människa för att fastna, eller att man verkligen måste anstränga sig för att fastna i det.
Men visst är det kul i någon vecka eller två, det kan inte ens jag förneka. Det är efter det som man tröttnar på levlandet, gäspar, stänger av datorn och går och käkar i stället.
På tal om att käka så gjorde jag sushi åt Oscar och Alv i går. Jag är mäkta stolt. Det blev väldigt fina rullar och det smakade till och med gott. Det lär jag helt klart göra fler gånger.
Det är konstigt med mig och matlagning. Ibland lyckas jag superbt eller så går det helt åt skogen, aldrig mitt imellan. Jag antar att min matlagning speglar resten av mitt liv. Jag lever bra i ytterligheter.
Har börjat se på Torchwood igen. Läskig säsong. Allt är så mycket mer på allvar helt plötsligt, som om den tidigare säsongen bara var en lek.
Har börjat prata mer med Tomb igen också. Det är bra. Tomb är bra. Åkte till Uppsala och hälsade på honom i förra veckan. Utmärkt tidsfördriv. Hade ingen aning om att jag saknat att vara på resande fot så förtvivlat mycket, men nu vet jag det. Fri fot... det är något visst med det.
Alltså, överlag så är allt bra. Är det inte konstigt? Dags för en morgoncigg.
22 mars 2008
13 mars 2008
Ett ovälkommet besök
Det knackade på dörren, auktoritärt. Tre hårda knackningar och sedan inget mer. Med lugn i själen tittade jag genom kikhålet och skrattade föraktfullt. Där stod han igen med sina resväskor och sin kostym. Där stod han igen och förväntade sig faktiskt att jag skulle öppna dörren. Frisyren trist, men utan att ett hårstrå låg fel. Kostymen billig, men ändå stilfull. Skorna nyputsade. Väskan av den där populära modellen i svart plast som man drar efter sig. Han tittade på klockan, omedveten om att jag betraktade honom och såg lite besvärad ut. Efter ett par minuter knackade han igen. Jag log milt och tog ned pistolen från hatthyllan, smekte dess rena former och njöt av tyngden i vapnet. Utan brådska plockade jag ned asken med ammunition jag just fått av Tomb och laddade omsorgsfullt. En till titt genom kikhålet och jag kunde konstatera att han stod kvar där ute, med en alltmer irriterad min i sitt anlete.
I den ena handen höll jag pistolen. Den andra handen lade jag på dörrvredet. Utan actionfilm och med mjuka rörelser tryckte jag ned handtaget och lät dörren glida upp. Mynningen pekade mot hans överkropp och jag såg irritation gå till lättnad gå till förvåning och sedan, någonstans i en darrning vid ena ögonvrån anade jag faktiskt rädsla.
- Du är inte välkommen här, sa jag och höll pistolen stadigt.
- Jag... jag bor här, svarade han lite häpet och rynkade pannan.
Utan att tveka avfyrade jag vapnet. Kulan bäddade sig in i hans bröstkorg och en röd ros av blod spred sig över den vita skjortan. Han vacklade bakåt. Minen var klentrogen. Två steg till och sedan föll han nedför trappen, handlöst. Jag gick in och lade tillbaka pistolen på sin plats, sedan stängde jag dörren efter mig.
På kvällen stod väskan fortfarande kvar, men nästa morgon var den borta. Inför nästa besök satte jag upp en skylt på dörren och gick för att äta frukost.
I den ena handen höll jag pistolen. Den andra handen lade jag på dörrvredet. Utan actionfilm och med mjuka rörelser tryckte jag ned handtaget och lät dörren glida upp. Mynningen pekade mot hans överkropp och jag såg irritation gå till lättnad gå till förvåning och sedan, någonstans i en darrning vid ena ögonvrån anade jag faktiskt rädsla.
- Du är inte välkommen här, sa jag och höll pistolen stadigt.
- Jag... jag bor här, svarade han lite häpet och rynkade pannan.
Utan att tveka avfyrade jag vapnet. Kulan bäddade sig in i hans bröstkorg och en röd ros av blod spred sig över den vita skjortan. Han vacklade bakåt. Minen var klentrogen. Två steg till och sedan föll han nedför trappen, handlöst. Jag gick in och lade tillbaka pistolen på sin plats, sedan stängde jag dörren efter mig.
På kvällen stod väskan fortfarande kvar, men nästa morgon var den borta. Inför nästa besök satte jag upp en skylt på dörren och gick för att äta frukost.
12 mars 2008
Vampiri suger
När Syskonskapet låg nere så startade jag, Tomb och Dubbe upp vampiri.se. Där drev vi sedan spelet under några års tid innan Syskonskapet åter startade upp och det blev på tal att flytta dit Vampiri igen - trots allt är det ju där det hör hemma.
Sagt och gjort.
Tror du att jag som trots allt slitit med skiten i flera år fick något tack? Tror du att jag fick någon jävla post i deras lilla "planeringsgrupp"? Nej. Enligt webmastern så hade "flera stycken" sagt att jag var dålig som spelledare. Jag fick dock aldrig veta VAD jag gjort som var så dåligt. Det ville han inte säga. Det lustiga är att ingen av de aktiva spelarna tycks ha blivit förhörda om saken. Det ännu mer lustiga är att han sedan handplockar en grupp som knappt kan ett skit om World of Darkness. Två brudar som bara spelar bög-rockstjärnor titt som tätt och varav den ena har upprepade gånger gjort fel när hon spelat och brutit mot regler. Tror du att han frågade runt vad folk tyckte om dem? Inte då. Självklart inte.
Är det konstigt att jag känner mig utpekad?
Jag försökte andas lugnt och fokusera på att det skulle bli omröstning om chatmasters när chatten var klar.
Sedan när chatten kom igång efter några månader (som det tog "planeringsgruppen" att skriva några få jävligt dåliga texter) så blev det helt plötsligt inaktuellt med den tidigare omtalade omröstningen. Folk i planeringsgruppen fick titeln "CM" och så fort man frågar om en omröstning så tjafsar det om att chatten inte är klar än.
En chat som Vampiri blir aldrig klar, så det är ännu en dålig ursäkt.
Jag ansökte som klanledare till Malkav. Jag tvingade min malkavroll att avgå från fursteposten eftersom man inte fick ha en bra post OFF och en IN. Alla vet ju att det är så jävla bra att blanda off och ingame, eller hur? Sedan fick jag höra att han inte fick vara seneshal heller och backade även från den posten... men vet ni vad, det FÅR MAN VISST. Tydligen ljögs det för mig bara för att bli av med mig och i stället få en furste som spelas en gång i halvåret för att spelaren (som visserligen är en jävkligt skicklig sådan) bor i Australien.
Är det konstigt att jag känner mig utpekad?
Sedan skriver de om hela regelsystemet, med anledningen att det är "för krångligt för nybörjare". Lustigt att det fungerade i ungefär tio år i chatform innan det blev för krångligt. Lustigt att tusentals spelare världen runt har spelat det här i över ett jävla decennium utan att behöva förenkla reglerna.
Hur är reglerna förenklade? Ja, helt plötsligt så finns det bara tre siffror att bry sig om, fysik, sociala förmågor och mentala förmågor. Punkt. Om man då skall följa siffersystemet så är någon med maxad fysik lika bra på att slåss som han är på golf och att hota folk. Intressant, eller hur? Väldigt välbalanserat.
"Jamen, man får ju rollspela sig fram till det..."
Då har man ett sifferfritt system totalt. Antingen eller. Inte några meningslösa värden som över huvud taget inte går att använda i spelet.
En av mina karaktärer spelar undercover som en annan klan och med ett annat utseende. Det är mycket vanligt bland folk med obfuscate. Helt plötsligt blir jag förhörd som fan av CMarna och de vill veta detaljer om rollen som de inte har att göra med. (Särskilt som den ena av dem är världskänd för att metapsela) Vad fan? "Men är han reggad?" "Ja, han är reggad." "Bevisa det."
Jag skall inte behöva bevisa det. Allt de behöver veta är att han är reggad och om de tror att jag sitter och ljuger kan de fara åt helvete.
Och nu skall plötsligt ALLA roller man vill spela i sin egen klan som klanledare godkännas av CM. Så om man vill spela en jävla NEONAT i sin egen klan måste den reggas.
Så har vi den underliga jävla regeln om att man får spela roller utan att regga dem om de är under sjuttiofem år.
Under sjuttiofem? Varför just sjuttiofem? Det är ingen gräns där. Det finns ingen som helst anledning till att just välja den siffran.
Nåja, idén är rätt okej även om jag är säker på att den kommer att missbrukas framöver.
Sedan blev det tal om Månadens Chatrum. Okej. Det är väl en rätt bra plan, men helt plötsligt och vips så blev det veckans chatrum i stället. För det är ju så många som spelar flera gånger på en vecka...? Nej, det är det inte.
Åh, det finns ett nytt elysium i staden. För att furstens spelare bad om det. EN spelare bad om ett rum och genast skippades omröstningen man tidigare haft om ifall det skulle bli ett extra rum.
På elysium får vampyrer vara sig själva för en stund. Det finns inga regler sagda eller uppskrivna, men ändå kan rollerna få reprimander om de gör sådant som seneshalen inte gillar och som denne påstår är regler. Sedan blev det snack om att man skulle ha någon slags inträdesbiljett, men lyckligtvis slopades den snabbt.
Däremot är det lustigt att ungefär hälften av de som hänger på elysium är jävla människor, eller ghouler. Generellt sett brukar inte ghouler få hänga med vampyrer utan att deras mästare är med, men det är väl någon mer nymodighet som är "enklare för nybörjare".
Om man frågar den ena av CM:arna någonting får man för övrigt aldrig något svar, för hon vet inte. Hon vet inte simpla jävla saker som hur länge ett blodsband räcker... och när saken utreddes så börjades det skapas nya regler igen i stället för att kolla upp de som finns.
Åh, så var det intriger. Helt plötsligt bestämmer sig CMarna för att skapa en stor jävla intrig om kraftfält och shit över staden som kommer att förändra rollers liv fatalt... och de säger då till mageledaren att "Det finns en enorm mängd negativ energi i hamnen också. Men det är inte lika uppenbart. Den "känns av" i hamnen. Men det går inte att hitta det egentliga centrumet. Även om mages gärna får försöka leta."
Magiker kan se energi. Att de inte skulle kunna hitta kraftkällan är fullkomligt löjligt.
Så här skapas det alltså intriger utan att de som skapar intrigerna kan spelet? Bra. Men det blir värre. Varje gång man påpekar ett fel hos CMarna så förnekar de ALLT.
Exempel: "angående cearnen och mage och magi och kraftfält etc.. Var egentligen meningen att berätta för dig om något hon behöver ha hjälp med för att göra klart, hon behövde helt mage synvikel på saker"
Lät det tidigare citatet som en fråga? Nej. För det var ingen fråga. Förutom i efterhand, när de kommer på att de gjort fel. Då ÄNDRAR de i historian.
Som när de kallade sig själva för CM över forumet innan sidan var klar, när de bara räknades som "planeringsgrupp" eftersom en CM skall röstas fram... och det påpekades. Då gick de genast och ÄNDRADE alla platser på forumet där de tidigare skrivit CM och sa "Meeen viii är baaara planeringsgruppen... det har vi alltid sagt."
Få se nu, vad har vi? Vi har en grupp om tre CM, varav ingen av dem har särskilt stor eller utbredd kunskap om WoD. Det hade varit okej med okunskap om man var beredd att fråga, men i stället skapar dessa människor helt NYA regler och bygger helt om flera olika rollspel så att de skall fatta dem bättre.
Vad får folk till följande: "Oh vad jag vill spela World of Darkness, för det är så bra spel" och sedan skriver de om HELA JÄVLA SPELET?
Flera spelare har redan lagt ned helt och jag är - konstigt nog - för första gången på tio år redo att följa dem.
Skiten har slutligen börjat överskugga nöjet.
Sagt och gjort.
Tror du att jag som trots allt slitit med skiten i flera år fick något tack? Tror du att jag fick någon jävla post i deras lilla "planeringsgrupp"? Nej. Enligt webmastern så hade "flera stycken" sagt att jag var dålig som spelledare. Jag fick dock aldrig veta VAD jag gjort som var så dåligt. Det ville han inte säga. Det lustiga är att ingen av de aktiva spelarna tycks ha blivit förhörda om saken. Det ännu mer lustiga är att han sedan handplockar en grupp som knappt kan ett skit om World of Darkness. Två brudar som bara spelar bög-rockstjärnor titt som tätt och varav den ena har upprepade gånger gjort fel när hon spelat och brutit mot regler. Tror du att han frågade runt vad folk tyckte om dem? Inte då. Självklart inte.
Är det konstigt att jag känner mig utpekad?
Jag försökte andas lugnt och fokusera på att det skulle bli omröstning om chatmasters när chatten var klar.
Sedan när chatten kom igång efter några månader (som det tog "planeringsgruppen" att skriva några få jävligt dåliga texter) så blev det helt plötsligt inaktuellt med den tidigare omtalade omröstningen. Folk i planeringsgruppen fick titeln "CM" och så fort man frågar om en omröstning så tjafsar det om att chatten inte är klar än.
En chat som Vampiri blir aldrig klar, så det är ännu en dålig ursäkt.
Jag ansökte som klanledare till Malkav. Jag tvingade min malkavroll att avgå från fursteposten eftersom man inte fick ha en bra post OFF och en IN. Alla vet ju att det är så jävla bra att blanda off och ingame, eller hur? Sedan fick jag höra att han inte fick vara seneshal heller och backade även från den posten... men vet ni vad, det FÅR MAN VISST. Tydligen ljögs det för mig bara för att bli av med mig och i stället få en furste som spelas en gång i halvåret för att spelaren (som visserligen är en jävkligt skicklig sådan) bor i Australien.
Är det konstigt att jag känner mig utpekad?
Sedan skriver de om hela regelsystemet, med anledningen att det är "för krångligt för nybörjare". Lustigt att det fungerade i ungefär tio år i chatform innan det blev för krångligt. Lustigt att tusentals spelare världen runt har spelat det här i över ett jävla decennium utan att behöva förenkla reglerna.
Hur är reglerna förenklade? Ja, helt plötsligt så finns det bara tre siffror att bry sig om, fysik, sociala förmågor och mentala förmågor. Punkt. Om man då skall följa siffersystemet så är någon med maxad fysik lika bra på att slåss som han är på golf och att hota folk. Intressant, eller hur? Väldigt välbalanserat.
"Jamen, man får ju rollspela sig fram till det..."
Då har man ett sifferfritt system totalt. Antingen eller. Inte några meningslösa värden som över huvud taget inte går att använda i spelet.
En av mina karaktärer spelar undercover som en annan klan och med ett annat utseende. Det är mycket vanligt bland folk med obfuscate. Helt plötsligt blir jag förhörd som fan av CMarna och de vill veta detaljer om rollen som de inte har att göra med. (Särskilt som den ena av dem är världskänd för att metapsela) Vad fan? "Men är han reggad?" "Ja, han är reggad." "Bevisa det."
Jag skall inte behöva bevisa det. Allt de behöver veta är att han är reggad och om de tror att jag sitter och ljuger kan de fara åt helvete.
Och nu skall plötsligt ALLA roller man vill spela i sin egen klan som klanledare godkännas av CM. Så om man vill spela en jävla NEONAT i sin egen klan måste den reggas.
Så har vi den underliga jävla regeln om att man får spela roller utan att regga dem om de är under sjuttiofem år.
Under sjuttiofem? Varför just sjuttiofem? Det är ingen gräns där. Det finns ingen som helst anledning till att just välja den siffran.
Nåja, idén är rätt okej även om jag är säker på att den kommer att missbrukas framöver.
Sedan blev det tal om Månadens Chatrum. Okej. Det är väl en rätt bra plan, men helt plötsligt och vips så blev det veckans chatrum i stället. För det är ju så många som spelar flera gånger på en vecka...? Nej, det är det inte.
Åh, det finns ett nytt elysium i staden. För att furstens spelare bad om det. EN spelare bad om ett rum och genast skippades omröstningen man tidigare haft om ifall det skulle bli ett extra rum.
På elysium får vampyrer vara sig själva för en stund. Det finns inga regler sagda eller uppskrivna, men ändå kan rollerna få reprimander om de gör sådant som seneshalen inte gillar och som denne påstår är regler. Sedan blev det snack om att man skulle ha någon slags inträdesbiljett, men lyckligtvis slopades den snabbt.
Däremot är det lustigt att ungefär hälften av de som hänger på elysium är jävla människor, eller ghouler. Generellt sett brukar inte ghouler få hänga med vampyrer utan att deras mästare är med, men det är väl någon mer nymodighet som är "enklare för nybörjare".
Om man frågar den ena av CM:arna någonting får man för övrigt aldrig något svar, för hon vet inte. Hon vet inte simpla jävla saker som hur länge ett blodsband räcker... och när saken utreddes så börjades det skapas nya regler igen i stället för att kolla upp de som finns.
Åh, så var det intriger. Helt plötsligt bestämmer sig CMarna för att skapa en stor jävla intrig om kraftfält och shit över staden som kommer att förändra rollers liv fatalt... och de säger då till mageledaren att "Det finns en enorm mängd negativ energi i hamnen också. Men det är inte lika uppenbart. Den "känns av" i hamnen. Men det går inte att hitta det egentliga centrumet. Även om mages gärna får försöka leta."
Magiker kan se energi. Att de inte skulle kunna hitta kraftkällan är fullkomligt löjligt.
Så här skapas det alltså intriger utan att de som skapar intrigerna kan spelet? Bra. Men det blir värre. Varje gång man påpekar ett fel hos CMarna så förnekar de ALLT.
Exempel: "angående cearnen och mage och magi och kraftfält etc.. Var egentligen meningen att berätta för dig om något hon behöver ha hjälp med för att göra klart, hon behövde helt mage synvikel på saker"
Lät det tidigare citatet som en fråga? Nej. För det var ingen fråga. Förutom i efterhand, när de kommer på att de gjort fel. Då ÄNDRAR de i historian.
Som när de kallade sig själva för CM över forumet innan sidan var klar, när de bara räknades som "planeringsgrupp" eftersom en CM skall röstas fram... och det påpekades. Då gick de genast och ÄNDRADE alla platser på forumet där de tidigare skrivit CM och sa "Meeen viii är baaara planeringsgruppen... det har vi alltid sagt."
Få se nu, vad har vi? Vi har en grupp om tre CM, varav ingen av dem har särskilt stor eller utbredd kunskap om WoD. Det hade varit okej med okunskap om man var beredd att fråga, men i stället skapar dessa människor helt NYA regler och bygger helt om flera olika rollspel så att de skall fatta dem bättre.
Vad får folk till följande: "Oh vad jag vill spela World of Darkness, för det är så bra spel" och sedan skriver de om HELA JÄVLA SPELET?
Flera spelare har redan lagt ned helt och jag är - konstigt nog - för första gången på tio år redo att följa dem.
Skiten har slutligen börjat överskugga nöjet.
10 mars 2008
Skräcklajvet är förbi
"Jag vet hur man flyr från verkligheten
men jag vet inte hur man stannar kvar."
Så är lajvet över. Den sedvanliga tomhetskänslan har infunnit sig. Efter varje lajv jag är med på så dyker den upp, efter varje lajv jag själv arrangerat så är den större. Tom, urholkad, utblåst. Ingenting kvar.
För i månader har man förberett sig, man har stressat skiten ur sig sista veckan eftersom man är sen i vändningarna (jag jobbar nog bäst under stress) och sedan är det över.
Ens karaktär har fått struktur. Den har fått vänner som den kommit inpå livet. Sedan är det slut. Samma sak kommer inte tillbaka, även om det blir en uppföljare. Även fast det blir en uppföljare.
Särskilt inte som folk fann min karaktärs ring i en säng full med blod och aldrig hittade henne igen.
Men nya tag, nya krafter. Så snart tomhetskänslan är borta så sätter jag igång med att arrangera Lägret som Gud glömde och då blir nog allt bättre igen.
25 feb. 2008
Nödvändiga favoritdjur
Nu tänkte jag skriva lite om de nödvändigaste favoritdjuren i min värld. De djur som gör mig alldeles lycklig och som får mig att sitta som klistrad vid den magiska teaterlådan när de visas i bild.
Komodovaran
Tröglori
Liger
En liger är vad som blir till om man korsar en lejonhane med en tigerhona. De kan väga upp till sexhundra kilo (min katt väger kanske två kilo som mest)! De ser ut lite som gigantiska lejon med svaga ränder och har faktiskt till och med dykt upp i det vilda under ovanliga omständigheter.
En liger blir runt tjugo år gammal och ligerhonor är fertila, medans hanarna är sterila.
De är världens största kattdjur och således också tuffast bland desamma. Ge mig en liger!
Kapybara
Igelkott
KomodovaranDe som tjatar om att drakar inte finns skall bara hålla klaffen. Drakar finns visst, och den mest välkända av dem är komodovaranen, eller Comodo Dragon som den till och med heter på engelska. Denna bjässe kan bli tre meter lång, gillar att käka kött och attackerar gärna människor om den får chansen. Den blir dessutom hela femtio år gammal.
Den har inte direkt avslöjat sig med att spruta eld än, men däremot är dess bett otroligt fyllt med bakterier och därmed giftigt. Blir man biten av en sådan här sötnos så dör man i fruktansvärda plågor. De är väl för mysiga?
Den har inte direkt avslöjat sig med att spruta eld än, men däremot är dess bett otroligt fyllt med bakterier och därmed giftigt. Blir man biten av en sådan här sötnos så dör man i fruktansvärda plågor. De är väl för mysiga?
TrögloriDet här är ett samlingsnamn för tre olika sorter loris. En tröglori är en nattapa som rör sig som en sengångare och bor i trädtoppar. Det mest häftiga med det här djuret är att det faktiskt till och med hoppar i slow motion. Jag har ingen aning om hur den lyckas med det och egentligen så borde väl tyngdlagen göra sitt till. Jag tänker dock envist hävda att tröglorisar kan magi.
LigerEn liger är vad som blir till om man korsar en lejonhane med en tigerhona. De kan väga upp till sexhundra kilo (min katt väger kanske två kilo som mest)! De ser ut lite som gigantiska lejon med svaga ränder och har faktiskt till och med dykt upp i det vilda under ovanliga omständigheter.
En liger blir runt tjugo år gammal och ligerhonor är fertila, medans hanarna är sterila.
De är världens största kattdjur och således också tuffast bland desamma. Ge mig en liger!
KapybaraDet här är världens största gnagare. De ser, som ni också kan se på bilden, ut som förvuxna marsvin. De kan bli hundratrettio centimeter långa och femtio centimeter höga.
Kapybaran bor i sydamerika och borde bo på min bakgård.
Kapybaran bor i sydamerika och borde bo på min bakgård.
IgelkottNi som följt min dagbok vet att jag dyrkar igelkottar. De är de charmigaste djuren på planetens yta och det står jag för. Igelkottar gör mig lycklig och min hund vansinnig. Igelkottar till makten!
24 feb. 2008
Modeblogg anno 1999
Modebloggar är ett fenomen jag inte kan förstå mig på hur mycket jag än försöker. Brudar i ålder femton till tjugofem som skriver om vilka jävla kläder de haft på sig och vad de köpt för plagg på senaste, komplett med bilder och skryt om hur dyrt allt de slänger ut pengar på är.
Jag förstår inte. Vem i helsike bryr sig? Har de verkligen ingenting mer intressant att skriva om så borde de hållas långt borta från alla tangentbord, med våld om så krävs.
När jag var tonåring var jag redan svartrockare. Ett exempel på en modeblogg med nästan tio år på nacken följer härmed:
En sliten t-shirt med Morbid Angel-tryck som ett ex glömt hos mig.
Fakeskinnbyxor som jag köpt på Myrorna för nästan ingenting.
Svarta kängor som mamma köpte åt mig på skopunkten för hundrafemtio spänn. De skaver!
Jag förstår inte. Vem i helsike bryr sig? Har de verkligen ingenting mer intressant att skriva om så borde de hållas långt borta från alla tangentbord, med våld om så krävs.
När jag var tonåring var jag redan svartrockare. Ett exempel på en modeblogg med nästan tio år på nacken följer härmed:
HAFT PÅ MIG I DAG
En sliten t-shirt med Morbid Angel-tryck som ett ex glömt hos mig.
Fakeskinnbyxor som jag köpt på Myrorna för nästan ingenting.
Svarta kängor som mamma köpte åt mig på skopunkten för hundrafemtio spänn. De skaver!KÖPT I DAG
Jag behövde färga om håret!
Man kan aldrig ha för många kajalpennor!
Köpte den här svarta kjolen för fyrtio spänn på Myrorna.
FIXAT I DAG
Jag har klottrat på min skinnrock med silverpenna och sedan satte jag fast lite nitar på axlarna.
ÖNSKAR MIG
Jag vill ha fler nitarmband! Får be någon köpa åt mig på Blue Fox när de drar till Stockholm nästa gång.
(På den här tiden var det svårt att få tag i nitar. Internethandeln var inte utvecklad än och det fanns inga butiker i hela Örebro län som ens kunde tänka sig att sälja nitar. Således fick man skicka shoppinglistor med vänner som skulle till större hålor.)
Jag vill ha den här tröjan! Den är så snygg och det är deras bästa skiva!
Jag behövde färga om håret!
Man kan aldrig ha för många kajalpennor!
Köpte den här svarta kjolen för fyrtio spänn på Myrorna.FIXAT I DAG
Jag har klottrat på min skinnrock med silverpenna och sedan satte jag fast lite nitar på axlarna.ÖNSKAR MIG
Jag vill ha fler nitarmband! Får be någon köpa åt mig på Blue Fox när de drar till Stockholm nästa gång.(På den här tiden var det svårt att få tag i nitar. Internethandeln var inte utvecklad än och det fanns inga butiker i hela Örebro län som ens kunde tänka sig att sälja nitar. Således fick man skicka shoppinglistor med vänner som skulle till större hålor.)
Jag vill ha den här tröjan! Den är så snygg och det är deras bästa skiva!...alltså, får man verkligen skriva så här tråkiga bloggar?
Dags att införa en ny förbudslag!
Dags att införa en ny förbudslag!
9 feb. 2008
Rollspel i praktiken
Ni som känner mig sedan tidigare vet att jag har svårt för att gå ut på uteställen. Det är dålig musik, dyr sprit och skitläskiga normisar överallt. Mitt humör brukar sjunka till botten i samma sekund som jag betalt garderobsavgiften. Att dansa kommer aldrig på fråga. "Jag dansar aldrig nykter (förutom till Navid Modiri och Gudarna)" är ett uttryck jag ofta slängt ur mig.
Så vad gör Alv? Jo, Alv utmanar mig. Känner du mig så vet du också att jag inte riktigt kan stå emot en rejäl utmaning. Hon utmanade mig att följa med henne ut på Frimis. Frimis är en musik- och alkoholbaserad köttmarknad för folk lite över arton. Hon utmanade mig dessutom att släppa hämningarna och dansa... och ha kul. En gigantisk utmaning om man heter Yvonne.
Sagt och gjort. Lackklänningen åkte på och på vägen dit så funderade jag på hur jag skulle göra för att det inte skulle bli urläskigt.
Jag spelar ofta webchattsbaserat rollspel grundat i White Wolfs World of Darkness. Där finns det en chatrum som är en klubb. Det blev min räddning.
Väl framme låtsades jag att Frimis var den klubben. Inredningen är ganska fin, så det var inte jättesvårt. Sedan låtsades jag att jag själv var en malkav och försökte lista ut vilka klaner de andra på stället tillhörde, vilka som var dödliga och vilka som skulle bli hemlockade och uppätna av någon när kvällen var över. Det hjälpte.
Jag dansade i flera timmar till urkass musik. Alvs råd var att strunta i allt annat än takten och det gick lättare än jag trott. Jag sjöng faktiskt med i en remix av Pink Floyds Another Brick in the Wall. Jag klagade inte när de körde en remixad cover på Bowies Let's Dance. Fast när dunkdunkcovern av Alice Coopers Poison kom så flydde både jag och Alv ut för att röka. Någon gräns måste man ju fortfarande ha.
Nu sitter jag dagen efter med värk i hela kroppen och mår skitbra. Tesen att man kan ha kul precis var som helst i rätt sällskap har en gång för alla bevisats till fullo.
8 feb. 2008
Jobbet jag vill ha
Anledningen till att folk går långa utbildningar är för att de skall slippa arbeta i framtiden. De glidaryrken jag just nu tänker på är psykolog, kurator och psykiatriker. Det måste vara de största glidaryrkena i landet!Tänk dig själv; du behöver inte göra någonting. Du behöver bara sitta där i din fotölj och fundera på vad du skall göra med din nästa lön och om du borde skaffa en simpöl. Din patient pratar och då och då antecknar du några mått för simpölen i ditt block så att patienten skall tro att du lyssnar.
En psykolog/motsvarande behöver bara kunna tre fraser i form av:
"Hur upplever du det då?"
"Vill du gå djupare in på [insert valfri sak, men "din uppväxt" är vanligt]"
"Hur kan vi hjälpa dig?"
Om patienten har ett förslag på hur ni skall hjälpa den så följer ni förslaget. I vanliga fall har inte patienten ett förslag. Det beror på att patienten är sjuk i huvudet och har sökt hjälp för det eftersom han inte vet vad som kan göra saken bättre. Det är ingen fara med det heller, det är bara att medicinera. Vilka mediciner är inte så noga det heller, eller mängd av medicin. Gnäller patienten över biverkningar kan man bara byta och skriva att det är en krånglig patient i journalen. Patienter är ett otyg, men det är ju ni mot dem.
Och om du skulle göra fel så gäller samma sak för dig som för spelledare i rollspel; du har alltid rätt! Du kan ljuga dig blå och förneka allt du någonsin sagt till patienten. Patienten vet ju ingenting. Patienten är ju sjuk i huvudet. Du vet vad som är bäst. Om du inte vet det så håller alla dina kollegor dig om ryggen och du kan aldrig hamna i blåsväder så länge du inte personligen skär halsen av patienten i ditt eget mottagningsrum. Om du däremot gör det i väntrummet (när ingen är där) är det helt i sin ordning.
Du behöver inte kunna någonting alls. Du får vara helt inkompetent, på somliga sjukhus ses det till och med som meriterande.
En annan fördel är att den som jobbar inom psykiatrin kan flytta var som helst och få jobb genast, oavsett om de kan språket eller inte. Man tycker ju att någon som ägnar sin tid åt att lyssna på och prata med folk borde göra sig förstådd in i minsta detalj, eller förstå vad patienten säger till en, men det är faktiskt inte så viktigt. Allt du behöver göra är att skriva måtten på din simpöl och nicka ibland.
4 feb. 2008
Bland mörkerprinsar, bögalver, älvakonungar och tricksters.
Helgen tillbringades i ett avlägset konungadöme och har frammanat diverse lyckliga minnesluckor.
Jag reste i fredags med den stora stålormen till detta konungadömes förmätna stad och fann där sällskap och husrum i en mörkerprins lya. Denna lya må ha sett liten ut till storleken, men via mäktig magi kunde den ändock hysa två fullskaliga arméer och inga katter. Den första kvällen stod ett dryckesslag av episka mått och teater framspelades på den magiska teaterlådan att underhålla mig och min värd. The Machinist var den föreställning jag själv nog uppskattade mest och det förvånar mig att jag icke sett den förr, även om huvudrollsinnehavaren påminde starkt om en kaosmagiker i mitt hemland. Kvällen innehöll även en middag som skulle ha fått självaste prinsessan Nigella att sukta avundsjukt.
Följande dag bringade med sig minnesluckor och inmundigandet av cola light i stora mängder. Denna fabulösa dryck serverades på ett trevligt etablissemang där vi sällskapade med min favorit-älvakonung och min favorit-trickster, en ljuv kombination som frammanade en känsla av stort välbefinnande. Diverse fritidssysselsättningar diskuterades, samman med ordlekar och planer inför kommande maskeradutsvävningar på FriCon.
Den bästa ordleken löd: "Hur inreder man Mordor? - Med orch-idéer!" Vilket fick oss alla att skratta gott, utom älvakonungen som hört den några gånger för många.
På kvällen åt vi ännu en sanslöst god middag och sedan anlände en trevlig men hippieartad bögalv till mörkerprinsens lya. Samman med mig och trickstern drog vi åstad till en högljudd bankett. Den söte alven bjöd mig på rusdrycker och trots min tveksamhet mot dylika sammankomster som den vi bevistade så mådde jag prima.
När vi tröttnade på stökigheten så drog vi (minus bögalven som stannade kvar) vidare att dricka honungsbaserade rusdrycker i mörkerprinsens lya och se på fler föreställningar som teaterlådan gav. Någon gång mot morgonkvisten vaknade jag upp utan att veta att jag somnat och fann att trickstern gått sin väg.
Söndagen tillbringades med fler föreställningar, inmundigande av heliga cola light, långa diskussioner och stora leenden. Ännu en god middag och en odramatisk avslutning på helgen då jag åkte hem på måndag förmiddag.
I stort sett var denna helg exakt vad jag behövde. Det kändes som om jag känt mörkerprinsen i hela mitt liv och sällan finner man någon som är så lätt att tala samman med. Älvakonungen fick mig som alltid på gott humör och trickstern är det ständigt en fröjd att möta. Även den nya bekantskapen var synnerligen bra för själen.
Tack för denna vindlande helg, herr mörkerprins Mägi. Jag återkommer!
Jag reste i fredags med den stora stålormen till detta konungadömes förmätna stad och fann där sällskap och husrum i en mörkerprins lya. Denna lya må ha sett liten ut till storleken, men via mäktig magi kunde den ändock hysa två fullskaliga arméer och inga katter. Den första kvällen stod ett dryckesslag av episka mått och teater framspelades på den magiska teaterlådan att underhålla mig och min värd. The Machinist var den föreställning jag själv nog uppskattade mest och det förvånar mig att jag icke sett den förr, även om huvudrollsinnehavaren påminde starkt om en kaosmagiker i mitt hemland. Kvällen innehöll även en middag som skulle ha fått självaste prinsessan Nigella att sukta avundsjukt.
Följande dag bringade med sig minnesluckor och inmundigandet av cola light i stora mängder. Denna fabulösa dryck serverades på ett trevligt etablissemang där vi sällskapade med min favorit-älvakonung och min favorit-trickster, en ljuv kombination som frammanade en känsla av stort välbefinnande. Diverse fritidssysselsättningar diskuterades, samman med ordlekar och planer inför kommande maskeradutsvävningar på FriCon.
Den bästa ordleken löd: "Hur inreder man Mordor? - Med orch-idéer!" Vilket fick oss alla att skratta gott, utom älvakonungen som hört den några gånger för många.
På kvällen åt vi ännu en sanslöst god middag och sedan anlände en trevlig men hippieartad bögalv till mörkerprinsens lya. Samman med mig och trickstern drog vi åstad till en högljudd bankett. Den söte alven bjöd mig på rusdrycker och trots min tveksamhet mot dylika sammankomster som den vi bevistade så mådde jag prima.
När vi tröttnade på stökigheten så drog vi (minus bögalven som stannade kvar) vidare att dricka honungsbaserade rusdrycker i mörkerprinsens lya och se på fler föreställningar som teaterlådan gav. Någon gång mot morgonkvisten vaknade jag upp utan att veta att jag somnat och fann att trickstern gått sin väg.
Söndagen tillbringades med fler föreställningar, inmundigande av heliga cola light, långa diskussioner och stora leenden. Ännu en god middag och en odramatisk avslutning på helgen då jag åkte hem på måndag förmiddag.
I stort sett var denna helg exakt vad jag behövde. Det kändes som om jag känt mörkerprinsen i hela mitt liv och sällan finner man någon som är så lätt att tala samman med. Älvakonungen fick mig som alltid på gott humör och trickstern är det ständigt en fröjd att möta. Även den nya bekantskapen var synnerligen bra för själen.
Tack för denna vindlande helg, herr mörkerprins Mägi. Jag återkommer!
31 jan. 2008
Effektivitetsguru
Farbror Rydeman och Farbror Mattias har då och då genom månaderna som gått bloggat om hur man förbättrar sitt liv. Hur man skall förhålla sig till sömn, mat, motion, inspiration, planering och en massa sådana saker. Sedan bestämde sig visserligen Mattias för att sluta blogga och i stället hänga på facebook. Jag förmodar att han gillar kedjebrev helt enkelt.
Hur som helst. Nu när dessa två positiva glädjenissar i världens grönsaksland skrivit en massa tips och råd till sig själva, varandra och alla andra så tänkte jag att det är min tur att göra samma sak. På mitt sätt.
Here goes:
Sömn
Rydeman påstår att man blir mer effektiv om man går upp tidigt på morgonen, användande sig av självdisciplin. Min slutledning av detta är följande: Om man går upp tidigt på morgonen är man trött. Således är man effektiv om man är trött. Alltså kan man lika gärna vänta tills man blir trött på natten och vara effektiv då.
Knark
Ett hälsosamt liv leder inte till odödlighet. Alla häftiga författare och stora tänkare tog knark av något slag. Slutledningen är givetvis att knark är bra för kreativiteten och gör folk till Stora Tänkare. Ta mer knark.
Mat
Om man äter äckliga saker blir man ledsen. Om man är ledsen är man inte effektiv. Ät goda saker. Min definition av goda saker? Tja, jag brukar säga att man kan utläsa sakers nyttighet genom att hålla fram dem mot mig och se hur långt jag ryggar med äcklad min. Chokladkaka - namnam. Sparris - backar med hopskrynklat ansikte ut genom fönstret i fem snabba steg för att komma undan.
Motion
Hur många kända tänkare och erkänt intelligenta individer i historien är sportsmän? Inte så många. Intelligenskvoten grobian brukar inte fungera så väl med text och inspiration. Sportsmän har mest lysande framtider inom bolljakt och sådant där man bara behöver hjärnkvaliteten hos en vanlig jycke.
Positiv framförhållning
Jag tror inte på att vara positiv. Jag tror på att vara positivt negativ. "Pah. Alla kommer dö i alla fall förr eller senare... *glatt leende*"
Planering
Planering är inte nödvändigt. Planering är av ondo. Mest roliga saker i sitt liv får man in om man bara gör det man har lust med. Planering är en black om foten. Lev i nuet. Jaga den söta igelkotten. Ät den där glassen till frukost. Lev.
Sådärja. Nu har ni några goda råd från allas er inspirationsmässiga effektivitetsguru.
Klart slut!
Hur som helst. Nu när dessa två positiva glädjenissar i världens grönsaksland skrivit en massa tips och råd till sig själva, varandra och alla andra så tänkte jag att det är min tur att göra samma sak. På mitt sätt.
Here goes:
Sömn
Rydeman påstår att man blir mer effektiv om man går upp tidigt på morgonen, användande sig av självdisciplin. Min slutledning av detta är följande: Om man går upp tidigt på morgonen är man trött. Således är man effektiv om man är trött. Alltså kan man lika gärna vänta tills man blir trött på natten och vara effektiv då.
Knark
Ett hälsosamt liv leder inte till odödlighet. Alla häftiga författare och stora tänkare tog knark av något slag. Slutledningen är givetvis att knark är bra för kreativiteten och gör folk till Stora Tänkare. Ta mer knark.
Mat
Om man äter äckliga saker blir man ledsen. Om man är ledsen är man inte effektiv. Ät goda saker. Min definition av goda saker? Tja, jag brukar säga att man kan utläsa sakers nyttighet genom att hålla fram dem mot mig och se hur långt jag ryggar med äcklad min. Chokladkaka - namnam. Sparris - backar med hopskrynklat ansikte ut genom fönstret i fem snabba steg för att komma undan.
Motion
Hur många kända tänkare och erkänt intelligenta individer i historien är sportsmän? Inte så många. Intelligenskvoten grobian brukar inte fungera så väl med text och inspiration. Sportsmän har mest lysande framtider inom bolljakt och sådant där man bara behöver hjärnkvaliteten hos en vanlig jycke.
Positiv framförhållning
Jag tror inte på att vara positiv. Jag tror på att vara positivt negativ. "Pah. Alla kommer dö i alla fall förr eller senare... *glatt leende*"
Planering
Planering är inte nödvändigt. Planering är av ondo. Mest roliga saker i sitt liv får man in om man bara gör det man har lust med. Planering är en black om foten. Lev i nuet. Jaga den söta igelkotten. Ät den där glassen till frukost. Lev.
Sådärja. Nu har ni några goda råd från allas er inspirationsmässiga effektivitetsguru.
Klart slut!
Somliga skall inte skriva böcker
Jag har just läst ut Sofia Åkermans Zebraflickan. Jag är inte imponerad. Boken är pretentiös samtidigt som den är dålig. Jag vet inte hur det gått till. Jag skall ta ett exempel. Vid ett tillfälle när hon försöker förklara varför hon kräks upp sin mat så nöjer hon sig inte med att skriva att hon kräkts sedan hon var tretton och att det helt enkelt blivit en vana. I stället skrivs följande harang:
"När man råkar slå tån i dörrkarmen skriker man "aj" av ren reflex. Fast det inte hjälper, och fast "aj" inte betyder någonting egentligen. "
- "Aj" skriker man inte av gammal vana, utan för att det är fullständigt normalt att ropa på hjälp när man skadar sig. Genom att säga eller skrika "aj" så meddelar man "flocken" att man gjort illa sig.
"Helt automatiskt svarar man "bra" när någon frågar hur man mår, även om det kanske inte alltid är sanningen."
- Här verkar det som om hon jämför med sig själv. Jag känner ingen som säger "bra" om de inte mår bra. De flesta människor är ärliga. Det hade varit okej om hon jämförde allt med andra egna erfarenheter, men nästa rad störtar även den tankegången sönder och samman.
"När mannen man har levt tillsammans med avlider, fortsätter man att lägga armen om honom i sömnen, trots att han inte längre finns där.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Och när hon skrev boken var hon tjugotvå och hade väl haft sådär EN pojkvän. Ja, det låter ju som ett ämne hon vet något om i så fall. Om hon lagt till "Jag har läst att..." eller "På ett TV-program i går sa de att..." innan så skulle man i alla fall fatta var det kommer ifrån.
"Har man en gång tyckt illa om bruna bönor, så vågar man inte smaka igen."
- Va? Så ingen ändrar någonsin smak eftersom ingen någonsin smakar något igen om det smakade äckligt första gången? Världen utvecklas inte över huvud taget, eller vadå? Och vad är det för liknelse vid att vanekräkas?
"Kände man en gång en elak lågstadielärare som hette Inger, då döper man definitivt inte sitt barn till Inger.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Barn. Ännu en sak som tösen inte har en aning om. Hon har inga barn. Hon har ingen koll. Tänk om man möter någon senare i livet (det finns ett liv efter lågstadiet) som är helt fantastisk och som heter Inger. Då döper man tamejfan visst sin unge till det... och åter igen, vad har det med vanekräkning att göra?
"När man har bitit på naglarna hela livet flyger handen upp till munnen av sig själv."
- Bästa liknelsen så här långt! Har ingenting att tillägga.
"Är man kedjerökare sedan länge tänker man "Okej, detta är den allra sista cigaretten!" varje gång man öppnar paketet.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Bör kanske också tilläggas att hon INTE röker och alltså inte har en susning. Jag och många vänner till mig kedjeröker sedan många år och det skulle inte falla många av oss in att sluta över huvud taget.
Det finns en fin gammal regel för författare som lyder "Write what you know". Jag önskar att Fröken Åkerman hade hållit sig till den.
Någon som vill ha en bok? Jag vill inte ha den i min bokhylla, men jag antar att någon kanske kan använda den till ett vickande bord eller som tuggben åt sin hund.
"När man råkar slå tån i dörrkarmen skriker man "aj" av ren reflex. Fast det inte hjälper, och fast "aj" inte betyder någonting egentligen. "
- "Aj" skriker man inte av gammal vana, utan för att det är fullständigt normalt att ropa på hjälp när man skadar sig. Genom att säga eller skrika "aj" så meddelar man "flocken" att man gjort illa sig.
"Helt automatiskt svarar man "bra" när någon frågar hur man mår, även om det kanske inte alltid är sanningen."
- Här verkar det som om hon jämför med sig själv. Jag känner ingen som säger "bra" om de inte mår bra. De flesta människor är ärliga. Det hade varit okej om hon jämförde allt med andra egna erfarenheter, men nästa rad störtar även den tankegången sönder och samman.
"När mannen man har levt tillsammans med avlider, fortsätter man att lägga armen om honom i sömnen, trots att han inte längre finns där.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Och när hon skrev boken var hon tjugotvå och hade väl haft sådär EN pojkvän. Ja, det låter ju som ett ämne hon vet något om i så fall. Om hon lagt till "Jag har läst att..." eller "På ett TV-program i går sa de att..." innan så skulle man i alla fall fatta var det kommer ifrån.
"Har man en gång tyckt illa om bruna bönor, så vågar man inte smaka igen."
- Va? Så ingen ändrar någonsin smak eftersom ingen någonsin smakar något igen om det smakade äckligt första gången? Världen utvecklas inte över huvud taget, eller vadå? Och vad är det för liknelse vid att vanekräkas?
"Kände man en gång en elak lågstadielärare som hette Inger, då döper man definitivt inte sitt barn till Inger.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Barn. Ännu en sak som tösen inte har en aning om. Hon har inga barn. Hon har ingen koll. Tänk om man möter någon senare i livet (det finns ett liv efter lågstadiet) som är helt fantastisk och som heter Inger. Då döper man tamejfan visst sin unge till det... och åter igen, vad har det med vanekräkning att göra?
"När man har bitit på naglarna hela livet flyger handen upp till munnen av sig själv."
- Bästa liknelsen så här långt! Har ingenting att tillägga.
"Är man kedjerökare sedan länge tänker man "Okej, detta är den allra sista cigaretten!" varje gång man öppnar paketet.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Bör kanske också tilläggas att hon INTE röker och alltså inte har en susning. Jag och många vänner till mig kedjeröker sedan många år och det skulle inte falla många av oss in att sluta över huvud taget.
Det finns en fin gammal regel för författare som lyder "Write what you know". Jag önskar att Fröken Åkerman hade hållit sig till den.
Någon som vill ha en bok? Jag vill inte ha den i min bokhylla, men jag antar att någon kanske kan använda den till ett vickande bord eller som tuggben åt sin hund.
29 jan. 2008
Every thing I needed to know I learned from the World of Darkness
Och här kommer en underbar gammal klassiker:
It has always been my notion that any system of beliefs should be simple, yet global in its application, if only because under such a system one can justify almost anything. I started with the classics--"Do unto Others," and "The Greatest Good for the Greatest Number," knowing full well that I'd really like to be abused behind my back and that, if they would think about it, the rest of the world would realize that it is certainly in their best interest to be manipulated. Yet I was continually searching for a new credo, one that could justify petty theft. After much searching I found the solution: Wisdom was not to be found in musty philosophies, but in a line of reasonably-priced game books. Everything I needed to know I learned from the World of Darkness. Advice on daily living, basic survival, enlightened self-interest. All could be found in White Wolf's books -- ambiguously presented for maximum personal interpretation.
Av: Jacob Williamsson
It has always been my notion that any system of beliefs should be simple, yet global in its application, if only because under such a system one can justify almost anything. I started with the classics--"Do unto Others," and "The Greatest Good for the Greatest Number," knowing full well that I'd really like to be abused behind my back and that, if they would think about it, the rest of the world would realize that it is certainly in their best interest to be manipulated. Yet I was continually searching for a new credo, one that could justify petty theft. After much searching I found the solution: Wisdom was not to be found in musty philosophies, but in a line of reasonably-priced game books. Everything I needed to know I learned from the World of Darkness. Advice on daily living, basic survival, enlightened self-interest. All could be found in White Wolf's books -- ambiguously presented for maximum personal interpretation.
- - Respect your elders, for they can grind you to dust.
- - Don't play with fire, it does aggravated damage.
- - Say "Thank You" when you kill something, because even if nobody else is around, the spirits are watching.
- - Any hierarchy, no matter how benevolent, will eventually become corrupt and take over the known world.
- - Birth defects, homelessness, rampant consumerism, the hole in the ozone layer, hate, malice, greed, alcoholism, the destruction of the Native Americans, bad television programming, violence in the media and strange chemicals in fast food can all be safely blamed on a supernaturalentity.
- - Almost anything, including artistic disembowelments, can be justified 1) in the name of Gaia, 2) if you're 300+ years old, or 3) if you've been doing it long enough.
- - Everything dies -- Garou, mages, changelings -- but they can come back in Wraith, and major villains can return in the next book.
- - Murder is okay if it's done with style (or, as above, for Gaia).
- - Stygian Iron is forever.
- - Tormenting librarians and accountants is a perfectly acceptable method of artistic expression. So is live rune-carving.
- - The laws of reality are immutable, unless you buy the supplementary rules.
- - It's always darkest before the Apocalypse.
- - Not only are the Garou sexy, they have RULES for being sexy--page 218.
- - Reality is a user-defined parameter.
- - Every alley in the city is the site of some sort of illegal sex trade.
- - When in doubt, blame it on the Nosferatu, or possibly on the Celestial Chorus.
- - The only right (Tradition, tribe, clan, kith, guild) is your (Tradition, tribe, clan, kith, guild) and all other should be (outmoded, eviscerated, diablerized, ignored, Oblivated).
- - Reality is like a parent: It has strict rules which cannot be broken, and it is all set to break them in order to PUNISH your ass.
- - If you can't justify violent crime in the name of Gaia or by dint of obvious natural superiority, change legacies and go Unseelie.
- - Evil ALWAYS gets its own sourcebook.
- - The government isn't a puppet of Big Business, it is a pawn of the Wyrm.
Av: Jacob Williamsson
Självdestruktivitet
Jag läser just nu en av alla dessa böcker med självbiografisk botten om en psyksjuk tonårsflicka som skadar sig själv. Det är intressant att när jag senast läste en så kände jag igen mig, i dag är jag mest glad över att det inte är jag.
Men samtidigt är jag arg. Bruttorna som skriver de här böckerna påstår att det är för att de vill upplysa om sin situation, belysa problemen inom vården och få folk att förstå.
Det som händer är givetvis följande:
Alla små tonårsbrudar som lider av tonårsångest (och vilka tonåringar gör inte det?) får för sig att deras ångest inte är normal (för vem vill vara normal i tonåren?) och läser då i böckerna om att man kan skära sig, bränna sig och så vidare för att få uppmärksamhet eller för att det känns bra helt enkelt. De ser en relativt enkel utväg på ett problem som då känns svårt. Men sanningen är ju att den enda utvägen är att vänta. Tonåren går över. Om livet fortfarande suger så fatalt efter tjugofem och du fortfarande vill skära dig då, kör hårt.
En av författarna till en av de här böckerna brukar ha föreläsningar. På dessa dyker det alltid upp små kopior av författaren i fråga och hon har då förvånat uttalat sig om hur hemskt hon tycker det är att folk kopierar henne. Vojne vojne. Var kommer förvåningen ifrån? Monkey see, monkey do.
Innan den här vågen av mediasnack och böcker om att skära sig så var det inte så många som gjorde det. De som skadade sig själva var allvarligt psykiskt sjuka och inte små tonårsflickor som blivit dumpade av "sitt livs kärlek" och med hormonbalans åt helvete. För det är inte naturligt att skada sig. Det är inte en naturlig tanke att tänka. För att det skall bli så stort som det har blivit så krävs det inspiration. Gärna romantiserad psykvårdsinspiration om tragiska, vackra personer med Ångest. Vilken deppad tonårstjej köper inte det?
Så visst, om ni vill skriva om självskadebeteende, gör det. Jag kan inte hindra er. Men ta i alla fall ert jävla ansvar och låt inte så förvånade över att ni blir idoliserade och efterapade.
Ni är inte längre en del av problemet.
Ni skapar det.
Men samtidigt är jag arg. Bruttorna som skriver de här böckerna påstår att det är för att de vill upplysa om sin situation, belysa problemen inom vården och få folk att förstå.
Det som händer är givetvis följande:
Alla små tonårsbrudar som lider av tonårsångest (och vilka tonåringar gör inte det?) får för sig att deras ångest inte är normal (för vem vill vara normal i tonåren?) och läser då i böckerna om att man kan skära sig, bränna sig och så vidare för att få uppmärksamhet eller för att det känns bra helt enkelt. De ser en relativt enkel utväg på ett problem som då känns svårt. Men sanningen är ju att den enda utvägen är att vänta. Tonåren går över. Om livet fortfarande suger så fatalt efter tjugofem och du fortfarande vill skära dig då, kör hårt.
En av författarna till en av de här böckerna brukar ha föreläsningar. På dessa dyker det alltid upp små kopior av författaren i fråga och hon har då förvånat uttalat sig om hur hemskt hon tycker det är att folk kopierar henne. Vojne vojne. Var kommer förvåningen ifrån? Monkey see, monkey do.
Innan den här vågen av mediasnack och böcker om att skära sig så var det inte så många som gjorde det. De som skadade sig själva var allvarligt psykiskt sjuka och inte små tonårsflickor som blivit dumpade av "sitt livs kärlek" och med hormonbalans åt helvete. För det är inte naturligt att skada sig. Det är inte en naturlig tanke att tänka. För att det skall bli så stort som det har blivit så krävs det inspiration. Gärna romantiserad psykvårdsinspiration om tragiska, vackra personer med Ångest. Vilken deppad tonårstjej köper inte det?
Så visst, om ni vill skriva om självskadebeteende, gör det. Jag kan inte hindra er. Men ta i alla fall ert jävla ansvar och låt inte så förvånade över att ni blir idoliserade och efterapade.
Ni är inte längre en del av problemet.
Ni skapar det.
26 jan. 2008
Jävla tattare!
För ett tag sedan var en god vän som flyttat utomläns hemma hos sin familj. Jag och Alv åkte och hälsade på. Det var länge sedan vi träffats och givetvis hade vi saknat vår vän. Det besöket blev däremot inte så trevligt som jag hade önskat.
Efter ett tag kom samtalet in på vännens lillasyster som tydligen börjat hänga med något suspekt gäng... och då kom det. Det började med att de sade att ledaren för gänget var "en jävla tattare" och sedan spred sig ordet tills det innefattade alla i det sällskapet.
Samtliga från familjen vi hälsade på satt runt köksbordet i deras hemtrevliga kök och svor över jävla tattare och tattarsvin och tattarjävlar. Ordet kastades fram och tillbaka hela tiden och jag kröp ihop mer och mer och klappade hunden i mitt knä, försökte att göra mig osynlig.
För min vän vet om min bakgrund. Hon borde förstå att jag inte direkt tar lätt på att de hela bunten sitter och slänger ur sig sådana saker. Hur trevligt hade det varit om jag kommit dit och snackat skit om karlskogabor eller vad-som-helst som nu skulle kunna träffa rätt på dem?
Det var så tanklöst att jag medvetet dragit mig undan mer från vännen än tidigare.
Fast vad spelar det för roll för henne?
Uppenbarligen är jag ju ändå bara en jävla tattare.
Efter ett tag kom samtalet in på vännens lillasyster som tydligen börjat hänga med något suspekt gäng... och då kom det. Det började med att de sade att ledaren för gänget var "en jävla tattare" och sedan spred sig ordet tills det innefattade alla i det sällskapet.
Samtliga från familjen vi hälsade på satt runt köksbordet i deras hemtrevliga kök och svor över jävla tattare och tattarsvin och tattarjävlar. Ordet kastades fram och tillbaka hela tiden och jag kröp ihop mer och mer och klappade hunden i mitt knä, försökte att göra mig osynlig.
För min vän vet om min bakgrund. Hon borde förstå att jag inte direkt tar lätt på att de hela bunten sitter och slänger ur sig sådana saker. Hur trevligt hade det varit om jag kommit dit och snackat skit om karlskogabor eller vad-som-helst som nu skulle kunna träffa rätt på dem?
Det var så tanklöst att jag medvetet dragit mig undan mer från vännen än tidigare.
Fast vad spelar det för roll för henne?
Uppenbarligen är jag ju ändå bara en jävla tattare.
22 jan. 2008
Alv är ansvarig!
Jag satt och tittade igenom min skivsamling häromdagen och kom fram till att Alv är ansvarig för en helsikes massa band och artister som jag lyssnar på i dag. Detta berättade jag för Alv och genast krävde hon givetvis ett tribut-blogginlägg.
David Bowie - Om inte Alv tvingat mig att titta på Labyrinth så hade jag aldrig fastnat. Det är något visst med en trollrufsig Bowie som spatserar omkring i glittriga kläder och tights som avslöjar på tok för mycket (lite?). Labyrinth har sedan följt mig genom åren, från att jag förlorade oskulden med den snurrande i skivspelaren till i dag då jag försöker bestämma mig för varifrån jag skall köpa den på DVD. Bowie finns väl representerad med flest skivor i min samling och har även fått epitetet "husgud".
Frank Zappa - Titties and Beer fnissade man gott åt i början av tonåren och jag upptäckte häromdagen att man fnissar lika gott åt den i dag. Tack vare YouTube har jag också nu kunnat se framträdandet i stället för att höra det på ett gammalt avspelat band.
Beastie Boys - You got to fight for your right to party och så vidare. Den låten kommer alltid att vara underhållande även om jag inte lyssnar så mycket på bandet i övrigt.
Alice Cooper - Alv var den som första gången spelade Posion för mig. Jag var fast. Jag var lycklig och kärleken håller i sig än i dag trots dåliga covers. Alv räddade även min mentala hälsa när jag var på fest och någon slängde på en discoversion av poison. Med fara för sitt eget liv kastade hon sig dödsföraktande mot datorn och bytte till originalet innan jag hann komma till fosterställning och öppen gråt.
Kizz - Ännu en del av rockhistorien som jag förmodligen aldrig upptäckt om inte Alv varit med i bilden.
Det finns med all säkerhet fler band, men dessa var de som dök upp i hjärnan just här och nu. Tack för att du berikat min musiksmak, darling!
David Bowie - Om inte Alv tvingat mig att titta på Labyrinth så hade jag aldrig fastnat. Det är något visst med en trollrufsig Bowie som spatserar omkring i glittriga kläder och tights som avslöjar på tok för mycket (lite?). Labyrinth har sedan följt mig genom åren, från att jag förlorade oskulden med den snurrande i skivspelaren till i dag då jag försöker bestämma mig för varifrån jag skall köpa den på DVD. Bowie finns väl representerad med flest skivor i min samling och har även fått epitetet "husgud".
Frank Zappa - Titties and Beer fnissade man gott åt i början av tonåren och jag upptäckte häromdagen att man fnissar lika gott åt den i dag. Tack vare YouTube har jag också nu kunnat se framträdandet i stället för att höra det på ett gammalt avspelat band.
Beastie Boys - You got to fight for your right to party och så vidare. Den låten kommer alltid att vara underhållande även om jag inte lyssnar så mycket på bandet i övrigt.
Alice Cooper - Alv var den som första gången spelade Posion för mig. Jag var fast. Jag var lycklig och kärleken håller i sig än i dag trots dåliga covers. Alv räddade även min mentala hälsa när jag var på fest och någon slängde på en discoversion av poison. Med fara för sitt eget liv kastade hon sig dödsföraktande mot datorn och bytte till originalet innan jag hann komma till fosterställning och öppen gråt.
Kizz - Ännu en del av rockhistorien som jag förmodligen aldrig upptäckt om inte Alv varit med i bilden.
Det finns med all säkerhet fler band, men dessa var de som dök upp i hjärnan just här och nu. Tack för att du berikat min musiksmak, darling!
18 jan. 2008
Vad jag vill ha av världen
Jag kräver inte så absurt mycket av världen. Det finns egentligen bara två saker jag vill ha för att kunna leva ett långt och lyckligt liv på den här planeten.
Ett: En elektrisk boskapsfösare.
Två: Friheten att kunna använda den precis när jag vill.
Är det verkligen för mycket begärt?
Ett: En elektrisk boskapsfösare.
Två: Friheten att kunna använda den precis när jag vill.
Är det verkligen för mycket begärt?
9 jan. 2008
Ett fantastiskt liv
Alla önskar sig ett fantastiskt liv. Ett ovanligt liv. Ett spännande liv.
Många påstår att jag har ett sådant. Jag påstår att alla har ett sådant om de kan betrakta det rätt.
För, i ärlighetens namn, jag är en historieberättare. Jag kan få vad som helst att låta intressant. Jag kan få folk att med stora ögon lyssna uppmärksamt på en historia om hur jag gick och köpte mjölk. Man ser att de avundas mig, för aldrig är det så intressant för dem att köpa mjölk.
Hemligheten med att ha ett ovanligt spännande liv är att tycka att man har ett ovanligt spännande liv. Ett häftigt liv. Att inte låta verkligheten komma för nära och betrakta den från en annan vinkel när den gör det.
Ett exempel; i somras uppträdde jag på Sjuhäradsfestivalen. Jag bodde på VIP-campingen och käkade backstage. Visst låter det häftigt? Om jag lägger till att jag lyckades fixa in några vänner gratis genom kontakter, såg mitt favoritband när de anlände backstage och att mitt framträdande mottog idel komplimanger så låter det glamouröst, eller hur?
Jag skulle kunna ha sagt att jag bodde på en gräsplätt avskärmad från den vanliga campingen och att förutom avskärmningen var det ingen skillnad, att backstage bestod av ett sunkigt hus där man mumsade varmkorv som var mer eller mindre varm, att anledningen till att mina vänner kom med var för att jag känner arrangören sedan många, långa år tillbaka och att mitt framträdande bevittnades av några få för att ingen annan var intresserad.
Det låter inte lika kul, inte sant?
Min mamma säger ofta att hon är en tråkig person. Hon jämför sig då med sprudlande galningar med en enorm bekantskapskrets som ständigt reser omkring och har tjugotusen intressen.
Min mamma är en underbar kvinna som envisas med att bo i ett torp på landet, som har uppfostrat tre tokiga ungar, som har fötterna stadigt på jorden, men älskar fantasyböcker och filmer. Hon är vacker, intelligent, varm och beläst samt har varit i en skvadron olika länder genom åren. Från att ha varit inbiten stadsmänniska och rädd för de flesta djur flyttade hon med min far ut på landet och kärnade smör, syltade, saftade och var allmänt självhushållande. Efter tio år som hemmafru bestämde hon sig för att plugga igen, gjorde det och skaffade ett nytt jobb. Låter det som en tråkig person? Knappast.
Skulle hon beskriva sig som ovanstående? Nej, hon skulle beskriva sig själv som utan intressen, utan vänner, utan något att tillföra och med för många kilos övervikt.
Så det handlar faktiskt om hur man ser på saker och ting, och hur man framställer dem inför andra. De flesta upplevelser är inte så häftiga medan de pågår, utan det är i efterhand som de kommer till sin rätta.
Stå för dina val. Gör vad du måste, gör vad du vill, betrakta det i den vinkel som krävs för att göra det intressant för dig eller andra.
Ditt liv är faktiskt spännande. Du är en intressant person. Tvivla inte på det.
Många påstår att jag har ett sådant. Jag påstår att alla har ett sådant om de kan betrakta det rätt.
För, i ärlighetens namn, jag är en historieberättare. Jag kan få vad som helst att låta intressant. Jag kan få folk att med stora ögon lyssna uppmärksamt på en historia om hur jag gick och köpte mjölk. Man ser att de avundas mig, för aldrig är det så intressant för dem att köpa mjölk.
Hemligheten med att ha ett ovanligt spännande liv är att tycka att man har ett ovanligt spännande liv. Ett häftigt liv. Att inte låta verkligheten komma för nära och betrakta den från en annan vinkel när den gör det.
Ett exempel; i somras uppträdde jag på Sjuhäradsfestivalen. Jag bodde på VIP-campingen och käkade backstage. Visst låter det häftigt? Om jag lägger till att jag lyckades fixa in några vänner gratis genom kontakter, såg mitt favoritband när de anlände backstage och att mitt framträdande mottog idel komplimanger så låter det glamouröst, eller hur?
Jag skulle kunna ha sagt att jag bodde på en gräsplätt avskärmad från den vanliga campingen och att förutom avskärmningen var det ingen skillnad, att backstage bestod av ett sunkigt hus där man mumsade varmkorv som var mer eller mindre varm, att anledningen till att mina vänner kom med var för att jag känner arrangören sedan många, långa år tillbaka och att mitt framträdande bevittnades av några få för att ingen annan var intresserad.
Det låter inte lika kul, inte sant?
Min mamma säger ofta att hon är en tråkig person. Hon jämför sig då med sprudlande galningar med en enorm bekantskapskrets som ständigt reser omkring och har tjugotusen intressen.
Min mamma är en underbar kvinna som envisas med att bo i ett torp på landet, som har uppfostrat tre tokiga ungar, som har fötterna stadigt på jorden, men älskar fantasyböcker och filmer. Hon är vacker, intelligent, varm och beläst samt har varit i en skvadron olika länder genom åren. Från att ha varit inbiten stadsmänniska och rädd för de flesta djur flyttade hon med min far ut på landet och kärnade smör, syltade, saftade och var allmänt självhushållande. Efter tio år som hemmafru bestämde hon sig för att plugga igen, gjorde det och skaffade ett nytt jobb. Låter det som en tråkig person? Knappast.
Skulle hon beskriva sig som ovanstående? Nej, hon skulle beskriva sig själv som utan intressen, utan vänner, utan något att tillföra och med för många kilos övervikt.
Så det handlar faktiskt om hur man ser på saker och ting, och hur man framställer dem inför andra. De flesta upplevelser är inte så häftiga medan de pågår, utan det är i efterhand som de kommer till sin rätta.
Stå för dina val. Gör vad du måste, gör vad du vill, betrakta det i den vinkel som krävs för att göra det intressant för dig eller andra.
Ditt liv är faktiskt spännande. Du är en intressant person. Tvivla inte på det.
6 jan. 2008
Regler
Under alla år har jag haft problem med att läsa av människor och förstå mig på dem.
Djur förstår jag mig på, det är inget problem, men människor. Jag vet inte om en människa menar en sak och säger en annan genom att betrakta personen. Jag kan inte läsa kroppsspråk och försöker tolka tonfall så gott jag kan. Mycket har jag lärt mig genom att simpelt lagra uppgifterna och sedan jämföra nya med mitt gamla register, men tyvärr blandas det ofta ihop och blir rörigt. Mot mig måste man vara övertydlig.
Missförstå mig rätt, jag har inga problem med att läsa av varför människor gör som de gör i efterhand. Jag har inga problem alls med att rita upp psykologiska riktlinjer, orsak och verkan. Det jag har problem med är NÄR sakerna händer. Om någon skall dumpa mig så förstår jag i efterhand, men jag anar ingenting förrän det är gjort. Det kommer alltid som en blixt från klar himmel. Om någon ljuger och jag senare får reda på att den ljugit så är det en komplett överraskning, för jag märkte ingenting när det skedde.
Likadant så förstår jag ofta inte varför en del saker jag säger sårar andra, eller ens ATT det sårar andra. Själv tar jag illa upp över det mesta. Det är en enda röra.
Det enda sätt jag kan agera på för att veta om jag skall tycka om eller tycka illa om en människa är fåniga detaljer, regelr om man så vill. Om någon tycker om samma filmer och böcker som jag så tycker jag om personen. Om någon har ett namn som påminner mig om något bra så tycker jag om personen. Om någon lyssnar på samma musik som jag så tycker jag om personen.
Visst, säger ni. Så är ju alla. Det är klart man gillar någon som gillar samma saker.
Men nej, så är det ju inte. Bara för att någon lyssnar på Bowie så gör det inte personen automagiskt till en vettig människa. Det kan lika gärna vara en komplett skithög som råkar ha fått bra musiksmak som enda fördel i livet.
Jag kan inte se sådant. Inte fort i alla fall. Inte för att jag låter mig trampas på hur som helst bara för att någon gillar att läsa Michael Ende, men jag överser med saker. Jag låter det mesta bli förmildrande omständigheter.
Det fungerar åt andra hållet också. En gång pratade jag med en kille över nätet som jag tyckte var jättetrevlig. Vi kom verkligen mycket bra överens. Så citerade jag Oscar Wilde och han frågade "Vem är det?". Han hade aldrig hört det namnet i hela sitt liv. Killen måste vara efterbliven. Jag pratade inte mer med honom.
Eller min kurator jag hade, en kvinna i femtioårsåldern. Jag tyckte inte hon var bra, men hon var okej. I ett samtal refererade jag till "The yellow brick road" och hon hade ingen aning om var det kom ifrån. Inte ett dugg. Jag tappade allt förtroende för hennes kompetens där och då.
Ni ser? Jag försöker få en fullkomligt snurrig värld att verka vettig genom att göra alldeles egna regler.
Som att om man har keps ÄR man dum i huvudet... eller att om man är svartrockare så skall man gilla The Crow. Jag måste generalisera för att få världen att verka hyfsat förståelig, om jag inte gör det så blir allt bara kaos.
Vad vill jag säga med det här inlägget? Jag vet inte. Jag vet inte var jag vill komma med det här alls. Kanske en förklaring, men förmodligen behövde jag bara få orden ur systemet som vanligt.
Djur förstår jag mig på, det är inget problem, men människor. Jag vet inte om en människa menar en sak och säger en annan genom att betrakta personen. Jag kan inte läsa kroppsspråk och försöker tolka tonfall så gott jag kan. Mycket har jag lärt mig genom att simpelt lagra uppgifterna och sedan jämföra nya med mitt gamla register, men tyvärr blandas det ofta ihop och blir rörigt. Mot mig måste man vara övertydlig.
Missförstå mig rätt, jag har inga problem med att läsa av varför människor gör som de gör i efterhand. Jag har inga problem alls med att rita upp psykologiska riktlinjer, orsak och verkan. Det jag har problem med är NÄR sakerna händer. Om någon skall dumpa mig så förstår jag i efterhand, men jag anar ingenting förrän det är gjort. Det kommer alltid som en blixt från klar himmel. Om någon ljuger och jag senare får reda på att den ljugit så är det en komplett överraskning, för jag märkte ingenting när det skedde.
Likadant så förstår jag ofta inte varför en del saker jag säger sårar andra, eller ens ATT det sårar andra. Själv tar jag illa upp över det mesta. Det är en enda röra.
Det enda sätt jag kan agera på för att veta om jag skall tycka om eller tycka illa om en människa är fåniga detaljer, regelr om man så vill. Om någon tycker om samma filmer och böcker som jag så tycker jag om personen. Om någon har ett namn som påminner mig om något bra så tycker jag om personen. Om någon lyssnar på samma musik som jag så tycker jag om personen.
Visst, säger ni. Så är ju alla. Det är klart man gillar någon som gillar samma saker.
Men nej, så är det ju inte. Bara för att någon lyssnar på Bowie så gör det inte personen automagiskt till en vettig människa. Det kan lika gärna vara en komplett skithög som råkar ha fått bra musiksmak som enda fördel i livet.
Jag kan inte se sådant. Inte fort i alla fall. Inte för att jag låter mig trampas på hur som helst bara för att någon gillar att läsa Michael Ende, men jag överser med saker. Jag låter det mesta bli förmildrande omständigheter.
Det fungerar åt andra hållet också. En gång pratade jag med en kille över nätet som jag tyckte var jättetrevlig. Vi kom verkligen mycket bra överens. Så citerade jag Oscar Wilde och han frågade "Vem är det?". Han hade aldrig hört det namnet i hela sitt liv. Killen måste vara efterbliven. Jag pratade inte mer med honom.
Eller min kurator jag hade, en kvinna i femtioårsåldern. Jag tyckte inte hon var bra, men hon var okej. I ett samtal refererade jag till "The yellow brick road" och hon hade ingen aning om var det kom ifrån. Inte ett dugg. Jag tappade allt förtroende för hennes kompetens där och då.
Ni ser? Jag försöker få en fullkomligt snurrig värld att verka vettig genom att göra alldeles egna regler.
Som att om man har keps ÄR man dum i huvudet... eller att om man är svartrockare så skall man gilla The Crow. Jag måste generalisera för att få världen att verka hyfsat förståelig, om jag inte gör det så blir allt bara kaos.
Vad vill jag säga med det här inlägget? Jag vet inte. Jag vet inte var jag vill komma med det här alls. Kanske en förklaring, men förmodligen behövde jag bara få orden ur systemet som vanligt.
3 jan. 2008
Psykopater, klassisk musik och bananer
Tanken var att jag nu skulle skriva ett jätteintelligent inlägg om varför psykopater alltid lyssnar på klassisk musik, om att traumatiserade barn från krig knappast är rädda för bananer eller något djuplodande om spelkulor som gudar, men jag orkar inte.
Jag vet inte varför jag skriver så sällan numera. Massor med saker händer, men jag känner ingen större längtan efter att skriva ned dem. Ibland börjar jag spåna på ett inlägg, men det blir aldrig av att jag skriver något.
Vad händer med den insiktsfulla, intelligenta och undersköna Yvonne just nu egentligen?" undrar ni säkert. Jag mår bra, tack som frågar. Mitt liv lullar framåt och allt känns egentligen bara lagom kaotiskt och utan några egentliga problem alls.
Och nu blir det mer Dexter.
Jag vet inte varför jag skriver så sällan numera. Massor med saker händer, men jag känner ingen större längtan efter att skriva ned dem. Ibland börjar jag spåna på ett inlägg, men det blir aldrig av att jag skriver något.
Vad händer med den insiktsfulla, intelligenta och undersköna Yvonne just nu egentligen?" undrar ni säkert. Jag mår bra, tack som frågar. Mitt liv lullar framåt och allt känns egentligen bara lagom kaotiskt och utan några egentliga problem alls.
Och nu blir det mer Dexter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)