Självdestruktivitet

Jag läser just nu en av alla dessa böcker med självbiografisk botten om en psyksjuk tonårsflicka som skadar sig själv. Det är intressant att när jag senast läste en så kände jag igen mig, i dag är jag mest glad över att det inte är jag.

Men samtidigt är jag arg. Bruttorna som skriver de här böckerna påstår att det är för att de vill upplysa om sin situation, belysa problemen inom vården och få folk att förstå.
Det som händer är givetvis följande:
Alla små tonårsbrudar som lider av tonårsångest (och vilka tonåringar gör inte det?) får för sig att deras ångest inte är normal (för vem vill vara normal i tonåren?) och läser då i böckerna om att man kan skära sig, bränna sig och så vidare för att få uppmärksamhet eller för att det känns bra helt enkelt. De ser en relativt enkel utväg på ett problem som då känns svårt. Men sanningen är ju att den enda utvägen är att vänta. Tonåren går över. Om livet fortfarande suger så fatalt efter tjugofem och du fortfarande vill skära dig då, kör hårt.

En av författarna till en av de här böckerna brukar ha föreläsningar. På dessa dyker det alltid upp små kopior av författaren i fråga och hon har då förvånat uttalat sig om hur hemskt hon tycker det är att folk kopierar henne. Vojne vojne. Var kommer förvåningen ifrån? Monkey see, monkey do.

Innan den här vågen av mediasnack och böcker om att skära sig så var det inte så många som gjorde det. De som skadade sig själva var allvarligt psykiskt sjuka och inte små tonårsflickor som blivit dumpade av "sitt livs kärlek" och med hormonbalans åt helvete. För det är inte naturligt att skada sig. Det är inte en naturlig tanke att tänka. För att det skall bli så stort som det har blivit så krävs det inspiration. Gärna romantiserad psykvårdsinspiration om tragiska, vackra personer med Ångest. Vilken deppad tonårstjej köper inte det?

Så visst, om ni vill skriva om självskadebeteende, gör det. Jag kan inte hindra er. Men ta i alla fall ert jävla ansvar och låt inte så förvånade över att ni blir idoliserade och efterapade.

Ni är inte längre en del av problemet.
Ni skapar det.