Seriernas inkörsportar

Tomb berättade häromdagen om vad som var hans inkörsport till seriernas värld och efterfrågade på samma gång andras historia inom ämnet. Jag tänkte att det lät roligt och skriver nu lite om det.

Den första serie jag kan minnas att jag läste var Fantomen. Pappa köpte Fantomen och ibland Agent X9. Det hände också att både Seriemagasinet och Magnum Comics dök upp hemma hos oss, men jag är osäker på om de gjorde det för att de köptes eller hittades i någon auktionslåda och råkade hamna där. Min första seriehjälte var Mandrake. Jag tyckte han var så häftig med sin hypnotiska förmåga och sin höga hatt. Då var jag förmodligen bara runt åtta år gammal eller något sådant. Sedan slukade jag allt med Modesty Blaise. En bättre kvinnlig förebild var nog svår att hitta för mig vid den tiden.

Det var för övrigt i Magnum Comics som jag för första gången stötte på karaktären Death, den söta lilla gothflickan med underligt nog aptit på livet.

Hur som helst. Det var vanligt att jag och mina vänner satt på biblioteket och läste serier där. Jag minns inte exakt vad vi läste, men utöver korta komiska serier som Himlens Änglar så framstår några klarare och tydligare än andra. Främst då den fantastiska Alverfolkets första två böcker, som man läste med stor förundran innan de hastigt och lustigt stals av någon från bibliotekets samlingar.
Jag var också ett stort fan av Prins Valiant, men det kan nog bero mer på mina drömmar om riddare än någon egentlig förkärlek för själva serien eller pagefrisyrer.
En serie jag läste tidigt var också Peter Madsens Valhalla som på ett perfekt sätt kombinerade härliga teckningar med historia och äventyr - allt sådant jag älskade redan som liten. Läser dem gärna än i dag med stor behållning.

Det finns andra serieböcker jag jag minns med kärlek och som jag söker efter än i dag. Några av dessa är de om Mystiska 2:an, särskilt Glaspyramiderna. Jag vet inte vad det var som lockade så mycket med de serierna, eftersom de tydligt kontrasterande svartvita bilderna låg långt bort från tidigare favoriter. Kanske var de ett sätt att åter närma mig mina rötter i de svartvita seriernas värld.

Från denna början fann jag sedan Jhonen Vasquez och omfamnade hans serier med hela mitt hatiska tonårsjag. Jag hittade också underbara Gloom Cookie, läste mer Sandman, Books of Magic och Jill Thompsons urcharmiga historier.

Och om man adderar lite X-factor, en och annan fladdermus, en del snusk i form av Maran av Lina Neidestam, en död liten flicka, Nemi och en och annan spinoff på Sandman så är vi nog framme vid i dag. Jag slår också mina lovar runt lite mer udda serier som den mysiga Närkontakt med flygande tefats hela två nummer, eller myspys med Dracula och Creepshow.

Så Fantomen, eller rättare sagt Mandrake kan nog räknas som min egentliga inkörsport. Än i dag är jag ju lite extra svag för gentlemän i cape och höga hattar. En del ränder går helt enkelt aldrig ur.