Året när jag förlorade min gud, hittade en massa jobb och det hände en massa annat

Så, det här skulle bli en sammanfattning av året, men precis som så många gånger tidigare under året sitter jag nu här med den vita skärmen och tänker på Bowie.

Och ja, jag kanske på något plan kan förstå att folk är ledsna över andra kända främlingar som dött, men jag kan inte förstå det. Ni kan inte förstå mig och jag kan inte förstå de flesta av er. För mig dog inte en främmande kändis jag tyckte om. För mig slocknade en bit av universum. Den där extra glimrande glöden i utkanten av synfältet flämtade till och dog. Det blev mörkt.

När jag tänker på det är det fortfarande mörkt.

Och det här året i övrigt har varit bra. Jag har arbetat mer än någonsin. Jag har kommit på vad jag vill göra med mitt liv. Jag har slutat ta någonting på allvar - för hallå - allt är förgängligt och passerar.

"Everyone you despise will die, so smile."

Men det betyder också att jag flyter litet mer på ytan än förr. De som engagerar sig djupt i sina olika strider tittar jag förbryllat på, men kan inte förlika mig med. Vet inte hur de orkar bry sig om annat än här och nu och jag och vi. För jag orkar inte. Visst, dumma saker är dumma, men det är folk också. Dumma saker försvinner och dumma människor dör. Saker löser sig med tiden. C'est la vie. Eller: C'est la morte. Vilket som.

Det är kanske det här som händer när man tappar sin gud. När ens gud dör. Det kanske var den sista lilla knuffen som fick bägaren att till sist falla över bordskanten och spilla ut vinet över hela parketten. Allvaret försvinner. Världen är på låtsas.

Är jag ledsen över det? Över att jag förlorat allvaret? Att djupet minskats? Att jag inte riktigt kan engagera mig djupt i annat än saker i min direkta närhet?
Nej.
Jag mår psykiskt bättre än någonsin förr.
För vem fan bryr sig? Inte jag.

December har bara ett att säga...

Dag 3: En historia som utspelar sig innan 1950

Elden sprakade i den småkyliga höstnatten och stjärnorna låg spridda som små hål från himmelrikets härlighet över den mörka skyn. Doften av brinnande virke och fuktig skog blandade sig med dimman som steg upp ur myrarna kring kolarkojan och Folke, mannen vid elden insåg snart att han satt och fånlog lyckligt med blicken mot lågorna. Det var inte så märkligt heller. Folke trivdes med livet nu.
Han hade försökt att göra annat. Bo i staden. Arbetat på fabriken som så många andra. Bott i en sliten barack och gått i slitna skor på sliten kullersten. Hostat i månader av den usla luften på fabriken. Avskytt varje ögonblick. Då hade han gått till sjöss i stället för att se världen, men inte hade han varit så imponerad av den heller. Efter några år mönstrade Folke av och arbetade en tid på ett järnverk, men sedan fick det vara nog. Då hade han rört sig kring mer än någon annan i hans släkt och då fick det fan räcka, tänkte Folke. Han flyttade hem. Hem till skogssuset och röklukten. Hem till myllan och kolkojan och fisket i sjöarna och älgjakten. Hem till Ensamheten som han hade saknat så. Och nu trivdes han. Fick han bara träffa folk sisådär några gånger om året så kände han sig inte ensam i Ensamheten. Han hade ju skogen och alla djuren. Han hade vinden och regnet och månen och stjärnorna. Han hade allt vad han behövde och önskade i den lilla kolarkojan på fyra gånger fyra meter, med en bädd och en spis och så var det bra med det.
Någonstans på avstånd hörde han hundar skälla. Ett drev förmodligen, men han oroade sig inte. De skulle inte ta sig hit. Det var för mycket sumpmark och för lite villebråd här omkring ändå, det var de väl medvetna om, de andra jägarna. Om någon månad skulle han sälla sig till ett jaktlag i ett par veckor, men det blev den första kontakten med människor sedan våren och förmodligen den sista innan vintern också.
Om han varit ett djur förmodade han att han skulle ha varit en björn. Björn. Det hade nog varit ett mer passande namn än Folke, men det kunde ju inte far och mor ha vetat när de valde namn heller. Han hade ju varit en ganska framåt parvel som sprungit omkring med de andra ungarna, som nu ungar gör mest. Det var mest nu som han kände att han fått nog. Att han trivdes bäst i sitt eget sällskap, så att säga.
Folke lade på en till pinne på elden och lutade sig makligt med ryggen mot en sten. Blicken sökte sig från elden och upp mot himlapällen, men rätt snart började ögonlocken att kännas tunga och han slumrade till en stund.
Därmed märkte aldrig Folke de ögon som betraktade honom från dunkla snår. De brandgula ögonspringorna tillhörande något som varken var djur eller människa. Ögon vars ägares existens han snart skulle bli varse. Snart, men inte än. Inte den här kvällen och inte heller nästa, men snart nog.

Dag 2: Skriv en "fanfic"

Jag visste inte vad jag skulle välja och bad om förslag samt lovade att ta det som postades först. Samtidigt skrevs "Harry Potter" och "The Belgariad" så här nedan följer en hopskrivning av de båda världarna! Mycket nöje!

Dumbledore, hädangången rektor över Hogwarts skola för häxkonster och trolldom var uttråkad. Han hade vandrat för evigt (eller i alla fall en hel hög med år) på Andra Sidan och fann det ärligt talat urtrist. Inga elever, inga fiender, inga äventyr. Han hade inte träffat på någon annan på månader och dessutom hade hans ena sko börjat glappa. Det var då han bestämde sig för att sluta. Lägga ned. Sluta vara död. Vad var poängen med att vara död om nu allt var så trist ändå? Frågan var bara var han skulle ta vägen. Han kunde ju enligt Universums Lagar inte återvända till den värld han kom ifrån, så han måste helt enkelt hitta en annan och finna en väg genom slöjan och ut på andra sidan. Det skulle vara svårt, det skulle ta tid och efteråt skulle folk tala om för honom att han gjort något omöjligt - alla tre sakerna något han uppskattade. Så han började leta efter vägen ut.

Vägen ut såg inte alls ut som Dumbledore trott att den skulle göra. Vägen ut såg mer ut som en trappa uppåt än någonting annat. Spännande. Så han började gå uppför trappan som vindlade sig runt runt, precis som om han höll på att stiga upp i ett torn. Ett trappsteg vickade under hans fot och han höll nästan på att snubbla och falla ned igen, men lyckades ta stöd mot väggen i rättan tid. Han drog sin trollstav för att vara redo utifall att något annat oförutsett skulle hända. Så fortsatte han uppåt tills han nådde en dörr och steg in. Där inne var en ofantlig röra. Det låg saker överallt. Papper, böcker, pergamentrullar, kartor och märkliga tingestar. Det var i alla fall långt ifrån tråkigt.
Och vid ett skrivbord satt en man lutad med pannan mot bordsskivan. Det var en gammal man med lika silvergrånat hår som Dumbledores eget och med handen greppande en ölsejdel. Inte honungsöl, tyvärr, utan bara bittert och mörkt öl, konstaterade besökaren något besviket då han sniffade i luften. Men så snubblade han till över en boktrave och väckte den sovande - eller stupfulle mannen som spratt till och plirade mot Dumbledore med nyfikna ögon. Ingen fientlighet, ingen förvåning över att se en främling som stod med trollstaven lyftad i hans torn. I stället räckte han fram sejdeln.
- Mitt namn är Belgarath och nu, min vän, skall vi dricka öl. Förmodligen brännvin också senare, men vi börjar med öl. Välkommen.

Dag 1: Gör en ny version av en klassisk folksaga

Det var en gång i svunnen tid
ett rike fyllt av ljus och frid
där drott och drottning ett barn fick
och ställde till fest på ett ögonblick

De bjöd då dussinet feer in
men den trettonde var ej känd som gin
De tolv gav flickan gåvor därtill
allt man tänka kan och vill

Men oinbjuden steg den trettonde då
och sommarskyar blev ovädersblå
när hon log kallt mot barnaögonen små
och gav en förbannelse som lydde så:

"För att ha förbisett mig bland alla
lyss nu när jag på krafter kalla
och ger en gåva till ung vän mö
hon skall sticka sig på en slända och dö

Vid sexton år tar hennes liv slut."
Sedan stormade feen mot porten ut
Och folk sig förfasade, hjärtan itu
"Åh, kan inte någon hjälpa oss nu?"

Då steg det fram den fe som var kvar
den allra yngsta, älsklig och rar
"Jag kan ej göra ogjort det som sagts
men jag kan mildra den onda framtid som lagts.

Vår prinsessa dödsdömd vid sexton ej är
utan sova i frid tills en utvald är här."
Och festljusen släcktes sen, gästerna ut
på glädjen det var ett hastigt slut

Drotten och drottningen var slända brände
och då ingen fanns kvar de lättnad kände
deras barn växte upp och blev lycklig och mild
hon var älskad av alla, en förtjusande bild

När hon så fyllde sexton lurade fen
som behållit en slända av vitaste ben
och lockade henne att prova den på
prinsessan hon stack sig och somnade då

Och resten av slottet försjönk uti dröm
tjänstefolk, pigor och häst i sin töm
Kring murarna växte sig rosor opp
som var hälften blott taggar och hälften knopp

Många var de som under otalet år
sökte att ta sig igenom dess snår
men ingen nådde till slottportens hamn
och svaldes av törnrosors slingrande famn

Till sist blev slottet en sägen all
och vittrade sakta av tidens förfall
Dess rosenmur fylld av vitnande ben
en saga att tälja när timmen är sen

Och ingen minns längre var slottet var
inte land, inte värld, inget spår finns kvar
så möter du rosor, ge dig alls inte hän
de kan dölja ett slott och sluka dig än.

Skrivutmaning - 30 dagar

Det finns en grupp på Facebook för att dela texterna!
https://www.facebook.com/groups/332361530478433/

• Dag 1: Gör en ny version av en klassisk folksaga.
• Dag 2: Skriv en "fan fiction".
• Dag 3: En historia som utspelar sig innan 1950.
• Dag 4: En dikt som innehåller orden "blå", "misströsta", "halv" och "klang".
• Dag 5: En historia kring ett föremål i ditt hem.
• Dag 6: Börja din historia med "Han stirrade otåligt på sin klocka",
• Dag 7: Skapa en superhjälte och låt honom eller henne rädda dagen!
• Dag 8: Skriv en prolog för den superhjälten, innan personen blev en superhjälte, exempelvis något om barndomen. 
• Dag 9: En historia på 250 ord eller mindre om din favoritstad.
• Dag 10: Börja historian med "Hon rörde vid den lilla asken i sin ficka och log...".
• Dag 11: En historia där karaktärerna är utan elektricitet för en dag.
• Dag 12: Hitta tio slumpmässiga ord och skapa dina egna definitioner.
• Dag 13: Börja med "Jag trodde att jag såg..."
• Dag 14: Välj slumpmässigt en gammal klasskompis och hitta på en historia om hur deras liv ser ut i dag.
• Dag 15: Skriv om en främling du ser, antingen en bakgrundshistoria eller vad främlingen tänker när du ser den.
• Dag 16: Gå till iTunes, Spotify eller liknande. Ställ in din lista med musik på "slumpvis vald" och skriv om den första låt som kommer upp, 250 ord eller mindre.
• Dag 17: Använd en eller flera tidsresor i en historia.
• Dag 18: En historia som utspelar sig i en spökstad.
• Dag 19: Skriv en dödsruna för en historisk person.
• Dag 20: Använd följande ord i en historia: far- eller morförälder, fotoalbum, postkontor och mapp.
• Dag 21: Han eller hon ser sin förälskelse i biblioteket. Beskriv händelsen.
• Dag 22: Skriv en historia baserad på en dröm du haft.
• Dag 23: Beskriv eller brodera ut ett barndomsminne.
• Dag 24: Skriv en historia som utspelar sig 100 år framåt i tiden.
• Dag 25: Skriv en historia om en mytisk varelse.
• Dag 26: Skriv om den trettionde bilden på din dator eller i din mobil. Skriv om bilden eller hitta på en historia kring bilden.
• Dag 27: En historia som utspelar sig kring en sporthändelse (vilken sport som helst).
• Dag 28: En historia på ett skepp. Dåtid, nutid eller framtid.
• Dag 29: En historia om rymden.
• Dag 30: En historia eller en dikt om is.

No lives matter

Jag älskar den här serien. Inte bara för att den visar förbrödrandet kring metal, utan för att den visar hela min uppväxt och var jag kommer ifrån.

Numera umgås jag mycket med folk som tycker att alla liv spelar roll, eller svarta liv för all del, eller någon annan form av världsförbättrande grej. Förr umgicks jag bara med underbart cyniska människor som inte tyckte att liv spelade någon större roll, för allt suger ändå, alla människor är fan i grunden onda eller trista och jorden kommer oavsett att gå under.

Fan, vad jag saknar det umgänget!
Jag saknar folk som levde livet på premissen att allt ändå suger, så man kan lika gärna göra vad fan som helst för att få det uthärdligt. Okej, jag saknar inte depressionerna och självmordsförsöken eller folk som romantiserade att de gillade att skära sig själva med vilket vasst objekt som än fanns tillgängligt, men jag saknar grundtanken. Acceptansen av att vi bara är små jävla människor i en stor jävla skitvärld och att det är därför som kinderägg och kattungar är sjukt viktiga i det stora hela.

"Jag har förlorat min tro på mänskligheten!" läser man då och då på sociala medier och i bloggar. Fuck, hade du en tro på mänskligheten? Vi hade ingen sådan. Vi hade på förhand accepterat att folk generellt sett är ogina fucktards och sedan bara låtit det vara. För det finns inget vi kan göra åt att folk är fucktards, särskilt inte över jävla INTERNET.
Jag har fortfarande ingen tro på mänskligheten. Den förlorade jag innan jag fyllt tolv. Det var rätt skönt. Och ibland kontrar folk med att "Åh, nu har jag återfått litet av min tro på mänskligheten!" "Faith in humanity restored!" och något snuttigt inlägg. Jag vill inte återfå tron på mänskligheten, det innebär fan bara att man har något att förlora igen nästa gång bajs träffar fläkten.

Och folk jobbar på att "bli bättre människor" och tävlar i hundra meter PK, medan vi fan bara försökte överleva. "Bättre människor". Pfft. Överleva trumfar att vara en bättre människa.

Folk är folk. De kommer alltid att vara, oavsett etnicitet, religion, sexuell läggning eller kön, 90% fucktards och som mest 10% individer som är värda att slösa sin tid och energi på.

No life matters.
Faith in humanity still zero.
Kattungar rockar!

Kraschen innan kraschen

Ja, jag tror att det kanske är vad det här är. Det kunde fortfarande vara värre. Jag kunde vara sängliggande och håglöst stirrande upp i taket. I stället kan jag sitta här, skriva, ta promenader, handla, spendera tid med min son, teckna och läsa.
Orken är fortfarande låg. Hjärtat skenar iväg och slår så snabbt att det gör ont vid minsta lilla ansträngning för såväl kropp som psyke. En lugn promenad med en god vän till affären kan bli en mardröm när hjärtat håller på att bulta sig ur bröstkorgen och det gör oförklarligt ont att andas.
Jag känner att jag borde göra saker. Borde borde borde. Men jag kan inte. Jag har fått ställa in praktiskt taget allt. Alla mina jobb. Alla mina åtaganden i övrigt. Allt utom bara det mest basala: Att hålla mig själv vid liv och se till att familjen mår bra.

Jag kan inte se för komplicerade saker på TV, för hjärnan är slö. Jag kan inte läsa böcker som är svårare än kiosklitteratur, för då fattar jag inte vad jag läser. Jag har svårt att behålla koncentrationen i mer än en halvtimme, fyrtio minuter, ens om det gäller något väldigt intressant.

Och jag är rädd. Jag är rädd för att falla helt och hållet, så jag ser till att det här är botten. Jag tar det så lugnt det bara är möjligt nu, för faller jag djupare vet jag inte hur jag skulle kunna ta mig upp igen.

Och jag vill så mycket. Men jag orkar inte. När jag sjukskrev mig från jobbet den här veckan (det roligaste jobbet i världshistorien dessutom) så var det med mycket blandade känslor. Då jag insåg att min vecka låg tom och obokad framför mig ville jag genast boka in massor och planera upp varenda dag. Och då insåg jag att det gått för långt. Eller jag insåg det igen. Man måste inse det en massa jävla gånger för att fatta, tydligen.

På måndag skall jag till doktorn. Jag hoppas på ett sjukintyg. Måste ställa in jägarskolan också, nämligen, men man måste betala fullpris för det om man inte avanmäler sig på grund av sjukdom.
Och jag är sjuk.

Jag är inte deprimerad, även om en del av symptomen är desamma (jobbigt att gå till köket och göra en macka, vill bara sova sova sova, etc), för jag är glad. Jag trivs med mig själv och mitt liv.
Jag bara känner att jag borde hinna göra MER. Jag borde vara MER.
Och just nu måste jag vara mindre.

Är det här kraschen?

Problemet med att ha levt med psykisk ohälsa i så många tidigare år är att man inte längre vet vad kroppens signaler betyder. I dag är jag trött. Huvudet värker. Sjukskriven från ett arbetspass och har två till denna veckan, plus konstutställningen som skall vara fix och färdig och öppna på fredag kväll.

Och jag är utmattad. Känner mig naken, svag, bortkopplad, avslagen. Jag vet inte om det är för att jag lade för mycket energi på jobbet förra veckan (jag har ju studerat på distans i många år och är inte van vid att jobba heltid på regelbundna tider) och därmed bara är litet utarbetad, eller om det är mitt sinne och min kropp som kollapsar. Och jag är så rädd. Rädd för att inte orka, inte klara, inte kunna fortsätta trivas och må bra.

Och jag är så trött. Jag kan inte sova, men vill bara ligga ned. Alla kroppsdelar känns så tunga. Hjärtat känns som om det skaver. Det är vackra höstdagar ute, men jag har bara en svag längtan att ta mig ut, alldeles för svag för att det skall leda till något.

Så är det bara tillfälligt eller är det ett sammanbrott? Hur skall man veta? Vad skall jag göra? Jag vet inte.

Trötthet och pride

I dag är jag åter igen förbaskat trött. Huvudet känns som om det vore fyllt med begagnat tuggummi och jag känner mig sådär märkligt sårbar som jag bara gör när jag är trött.

I dag är det Pride-parad i Kalmar. Det är inte och har aldrig varit min grej, ändå funderar jag litet på att gå. Kanske främst för att jag läste några fjantigt negativa kommentarer om det hela från kreti och pleti på Facebook. Hah. Galet att en sådan struntsak får mig att överväga att gå på något jag inte vill gå på.

Varför vill jag inte gå? Tja, det är väl ingen hemlighet att jag inte gillar folk? Särskilt i horder.

Min hemliga vän

- Du vet Nemi? frågade jag. Hon har ju Alice Cooper som låtsaskompis och i vissa serier så pratar de med varandra och han ger henne stöd och tröst och råd och sådär?
Stigen vindlade längsmed havet och luften låg tung och kvav omkring oss.
- Det måste vara skönt... fortsatte jag. Att liksom ha en sådan vän som alltid finns där. Som speglar ens inre och aldrig dömer eller är fjärran.
Så log jag plötsligt när vinden vände och såg på mannen som spatserade långsamt vid min sida.
- Och som kan följa med på äventyr och verkligen fatta var magi kommer ifrån. Som du.
- Som jag, höll Di Leva stoiskt med.

Tröttheten naggar och urholkar

Jag är så förbenat trött. Om det inte är sömnbrist så är det blodsockerjidder eller bara värme och kvav luft som pressar all lust ur kroppen.
Nu har jag börjat promenera en längre stund varje dag. Försöker återfinna mig själv, lusten till naturen, lugnet. Tror att det kan fungera, men det är inte lätt att pussla ihop med jobb och barn och sjuk yeti och trötthet, trötthet, trötthet.

I dag skall jag gå till en av mina favoritplatser vid havet, är tanken. Har inte varit där på länge och ser verkligen fram mot det. Med litet tur blir det några bilder att posta här senare!

Havet

En långpromenad ledde mig som så ofta förr till havet. Luften var kvav, men den ljumma vinden hjälpte till en aning så det gick att andas. Ett stim strömming huserade under bryggan och förgyllde min tillvaro med att bli uppfiskade. Jag måste ha tillbringat flera timmar på den där bryggan. Jag hade till och med glömt att jag kunde trivas så bra i sällskap med mig själv.

Kan det vara hösten?

Kan det vara hösten som gör så här med mig? Bjuder in rastlösheten till mina ben igen och får mig att längta någonstans, men utan något speciellt mål för min längtan?

"I am an ex citizen of nowhere and sometimes I get mighty homesick" som en av mina filmhjältar en gång uttryckte sig.

Så jag tror jag borde promenera mer. Vandra. Steg för steg. Skall strax ned till havet och se om vågorna kan ge mig litet ro i själen.

Please trip me gently, I don't like to fall

Sitter just nu på ett av mina jobb. Det är lugnt i butiken. Bowies The Man Who Sold the World spelar på låg volym i bakgrunden.
Jag mår konstigt i dag. Desperat på något sätt. Hjärtat klappar, fast det känns som att det bultar mot knivseggar. Jag vet inte varför det fortfarande blir så här ibland. Jag vet inte heller vad jag kan göra åt det förutom att försöka andas. Lyssna på musiken. Andas. Ett steg i taget. Andas.

Känner mig så vansinnigt ensam också, även om jag vet att det mest sitter inuti. För jag har vänner. Jag har umgänge. Jag är gift med en av de mest fantastiska människorna jag träffat. Men jag känner mig så ensam att mitt femtonåriga jag vill skära sig i armarna och skriva dikter på Skunk

Och jag längtar, men jag vet inte till vad. Till lugn och ro. Till ett par dagar utan några som helst krav eller förpliktelser. Till en vecka. Till en månad. Jag vet inte. Semester från mitt liv? Ja, tack. Jag missade den semestern i år, så jag skulle behöva ett substitut.
Men det finns ingenting sådant. Det finns inte dagar då jag bara kan gömma mig i sängen och gråta längre. Jag är vuxen nu. Vuxna bryter inte ihop. Vuxna tar itu med dagen och håller ihop vad som än krävs.

Kanske måste jag bara försöka släppa vad det än är som gnager, men först måste jag lista ut vad det är.

Andrum

På balkongen trängs plantorna och klättrar snart över räcket. I blocken trängs teckningarna och längtar till Galleri Häxkonst på Södra Ölands konstnatt. I hjärtat spirar en längtan efter ett växtfärga och i bokhyllan börjar böcker om förskollärarstudier att viska mitt namn.

Livet känns som att det håller på att falla på plats. Som att tillvaron börjar forma sig efter mig i stället för att jag skall tvingas göra det motsatta.

Den här sommaren har varit lång. Jag har arbetat mycket och träffat många härliga ungar och kollegor. Jag har fiskat litet och fått gå barfota på min mammas gård. Jag har lekt med sonen och kramat min man. Jag har hälsat på vänner och rest litet lagom tågledes kors och tvärs. Jag har tillbringat tid i en fantastisk lajvvärld, och jag har lekt vampyr. Jag har gjort så många saker och känner mig faktiskt nöjd och förväntansfull inför hösten.

Fast å andra sidan är hösten också min tid.

Hos min moder

Fångat bästaste Alv med litet Real Life Pokemon Go!

Svamptur i skogen med familjen

Havslängtan

I dag är det varmare inne än ute. Således vill jag ut, följa stranden, se var man hamnar och vad man hittar.

Men paranoian gnager i mig. Något felas. Något står inte rätt till, men jag vet inte vad. Känslan är så stark, men kanske är det den känslan i sig som gör att jag skär mig med folk nu. Att det liksom bara blir fel om jag försöker umgås. Och känslan blir starkare hela tiden.

Har jag hamnat utanför bilden igen? Har glaskupan återvänt för att avskärma mig från de mina?

Jag vet inte.
Om jag inte hade min familj hade jag grinat illa för länge sedan.

Svammel

Jag har en odiskutabel längtan om långa diskussioner, samtal, fantasier. Om att dricka vin i skuggan av ett träd och kedjeröka. Om att promenera i skogen och leta efter utmärkta trollstavar. Om att gömma oss under en gran när det börjar regna. Om att sitta på bryggan nere vid havet och andas.

Jag vet inte vem jag skall göra allt det här med. Barnet är ett faktum, livet är ett faktum, avstånd är ett faktum, så många faktum. Jag vill inte lägga tid på vem som helst och de flesta har ändå inte tid att lägga. Livet kom i vägen för oss alla. I vägen för livet, ironiskt nog.

Jag är så trött. Jag har återfunnit läsandet och tecknandet, men saknar omgivningarna. Saknar att inte känna mig så förbannat ensam, men så minns jag att jag alltid har känt mig så.

Semester i Skåne

När jag åker till Skåne för att hälsa på min vän Mikael är det alltid jag som återfinner en bit av mig själv som brukar ligga i träda större delen av året. Den där biten som skäms över att jag inte längre äger några praktiska kläder, den biten som andas bäst utomhus, den biten som vill fiska och ta jägarexamen och vandra och grilla över öppen eld. Den där biten som jag annars är så nära att tappa bort. Och det är ju en bit som jag mår bra av, en bit jag borde vårda. En bit jag vill vårda.

Så nu har jag anmält mig till jägarskolan i vinter, och planerar att återupprätta min samling med fiskeutrustning. Jag har beslutat att ge mig ut i skogen och övernatta minst tre gånger det här året och jag har äntligen funnit den kniv jag önskat mig i många år, men inte lyckats hitta till ett resonligt pris förut. Det är en underbar liten sak som jag hittade på butiken Holmgrens vapen.

Det känns överlag lättare att andas nu efter semestern, särskilt som jag insåg att jag verkligen, verkligen saknade mitt jobb som timvikarie på kommunens förskolor.

Saker börjar falla på plats. Mitt liv faller på plats och slår sig till ro.

Stone love

I tjugo år var du min förtrogne, den som höll mitt hjärta i sin hand. Du gav mig, liksom alla andra som skaver mot verkligheten en plats, asyl i din röst. Jag vet inte hur jag skall skriva de här orden, hur jag skall ta farväl. Du försvann in i din Narnia-garderob och stängde dörren, men att säga att du är död är som att påstå att vinden är en lögn. Så nu försöker jag: Vinden är en lögn.

Jag kan inte sluta tänka att den här gången, den här sista gången iscensatte du ditt eget slut så övertygande att till och med du själv trodde på det. Det perfekta skådespelet.

"He could be dead, he could be not
He could be you."

Och nu när jag hör din röst ljuder den plötsligt inte längre från andra sidan tiden eller rymden, utan bara Den Andra Sidan.

"Are you okay? You've been shot in the head."

Så många frågade mig om jag var okej den där olycksaliga dagen när dödsbudet kom, och jag är inte okej. Inte nu, inte någonsin. Jag har aldrig varit okej, och det var det som fick dig att betyda så mycket för mig. För du sjöng sagor om att ingen är okej egentligen, och gjorde det paradoxalt nog därigenom okej att existera på vilka termer som helst.

"Sit 'round doing nothing all together very fast."

Jag svamlar. Jag famlar. Jag snubblar över orden, återigen med gråten i halsen.

Jag älskar dina roller, men högst av allt har jag alltid älskat den satyrleende Ziggy, och minst av allt din sista roll. Rollen som dig själv. Rollen som en gammal man som med cancer i kroppen skrev din egen dödshymn. Inte den första, men den sista avlivade karaktären. Den sista. Död, men aldrig avslöjad. Din sista gåva är mysteriet som fanns i djupet av ditt skapande.

Det här är min första egentliga text efter din död, men kanske inte den sista. Jag vet inte.
Och jag vet inte längre om jag ens tycker om dig, men jag vet att jag nu, som alltid, verkligen älskar dig.

Febernatt

Febernatt nummer oräknelig, känns det som. Jag har svettats så länge att hela min kropp är uttorkad. Jag sov större delen av dagen och kan således inte sova nu.

Det känns som att det börjar bli dags att bli frisk snart.

Men min yeti har i alla fall sett efter mig ett par dagar nu när han varit hemma, och även om det är trist att förvisa mig själv till vardagsrummet för att inte väcka honom med mina hostattacker är det värt det. Och på soffan intill ligger min gamla hund som är på besök och gosar med sonens ryghund. Så jag kunde ha det värre.

När gudar dör

Den 11 januari klockan 08:17 fick jag ett meddelande från en gammal vän jag inte pratat med på åratal. Det var kort, koncist och fick hela morgonen att frysa till is.
"Beklagar sorgen. Bowie har gått bort."
Det har nu gått tjugo dagar sedan dess och jag trodde således att jag skulle lyckas skriva det här utan att gråta. Jag trodde fel.
Så det långa inlägget får vänta ytterligare en tid. Det där inlägget som jag liksom vill använda för att fylla tomrummet med ord.

Tills dess lyssnar jag om och åter på Lazarus och drömmer om en värld där gudar aldrig dör.

Tunn tråd

Jag vandrar på en tunn tråd genom fredagen. I dag har jag på något sätt reducerats till ett känslodjur, tankarna är långsamma, osamarbetsvilliga, men känslorna slår till snabbt och skoningslöst. Det är som att ha fastnat oförberedd i en storm, och mitt i allt detta har jag ett barn att ta hand om. Så jag tar fram allt skådespeleri jag kan uppbåda, klistrar fast ett leende i nyllet och doppar den giftdrypande tungan i honung. Nedräkningen till Läggdags pågår ständigt, för när han äntligen sover kan jag till sist kura ihop mig i fosterställning.

Modeblogg - strumpor

Så. Nytt år, nya strumpor.

Summan av hat är konstant

Jag hörde häromdagen någon säga att den lider av sitt människohat och kunde inte låta bli att le litet överseende. Ni som känner mig eller följt mig på nätet vet att jag själv en gång led av detsamma. Inte längre. Har jag då blivit en mer kärleksfull människa på senare år? Inte direkt. Summan av mitt hat är alltid konstant, en fixerad punkt i min existens, det är bara fördelning och inriktning som skiftar.
När jag mått som sämst har hatet sträckts ut, riktats mot verkligheten och mot mig själv, stundtals även mot såväl vänner som släktingar. Det har varit jobbigt, men nu har jag hittat en god balans. Jag har intensivt hat riktat mot saker som språkmisshandel och allmän idioti, men de flesta saker orkar jag inte ödsla intresse eller energi på. Som idioter (människor). I sådana fall känner jag mest bara en trött acceptans av läget. Det är som det är. Jag kan inte utrota alla idioter, då skulle jag aldrig få tid till viktiga saker som att läsa bra böcker eller hitta på sardoniska observationer av livets missfostrade sidor.
Det underlättar också att inte längre helt och fullt kunna ta något på allvar. Som den store filosofen Jack Handey sa en gång:
"Jag hoppas inte livet är ett skämt, för jag fattar det inte."
Och jag sedemera fyllde i:
"Livet är ett rätt dåligt skämt, men jag skrattar ändå, för det är roligare att skratta än att gråta."