Dag 1: Gör en ny version av en klassisk folksaga

Det var en gång i svunnen tid
ett rike fyllt av ljus och frid
där drott och drottning ett barn fick
och ställde till fest på ett ögonblick

De bjöd då dussinet feer in
men den trettonde var ej känd som gin
De tolv gav flickan gåvor därtill
allt man tänka kan och vill

Men oinbjuden steg den trettonde då
och sommarskyar blev ovädersblå
när hon log kallt mot barnaögonen små
och gav en förbannelse som lydde så:

"För att ha förbisett mig bland alla
lyss nu när jag på krafter kalla
och ger en gåva till ung vän mö
hon skall sticka sig på en slända och dö

Vid sexton år tar hennes liv slut."
Sedan stormade feen mot porten ut
Och folk sig förfasade, hjärtan itu
"Åh, kan inte någon hjälpa oss nu?"

Då steg det fram den fe som var kvar
den allra yngsta, älsklig och rar
"Jag kan ej göra ogjort det som sagts
men jag kan mildra den onda framtid som lagts.

Vår prinsessa dödsdömd vid sexton ej är
utan sova i frid tills en utvald är här."
Och festljusen släcktes sen, gästerna ut
på glädjen det var ett hastigt slut

Drotten och drottningen var slända brände
och då ingen fanns kvar de lättnad kände
deras barn växte upp och blev lycklig och mild
hon var älskad av alla, en förtjusande bild

När hon så fyllde sexton lurade fen
som behållit en slända av vitaste ben
och lockade henne att prova den på
prinsessan hon stack sig och somnade då

Och resten av slottet försjönk uti dröm
tjänstefolk, pigor och häst i sin töm
Kring murarna växte sig rosor opp
som var hälften blott taggar och hälften knopp

Många var de som under otalet år
sökte att ta sig igenom dess snår
men ingen nådde till slottportens hamn
och svaldes av törnrosors slingrande famn

Till sist blev slottet en sägen all
och vittrade sakta av tidens förfall
Dess rosenmur fylld av vitnande ben
en saga att tälja när timmen är sen

Och ingen minns längre var slottet var
inte land, inte värld, inget spår finns kvar
så möter du rosor, ge dig alls inte hän
de kan dölja ett slott och sluka dig än.