Kraschen innan kraschen

Ja, jag tror att det kanske är vad det här är. Det kunde fortfarande vara värre. Jag kunde vara sängliggande och håglöst stirrande upp i taket. I stället kan jag sitta här, skriva, ta promenader, handla, spendera tid med min son, teckna och läsa.
Orken är fortfarande låg. Hjärtat skenar iväg och slår så snabbt att det gör ont vid minsta lilla ansträngning för såväl kropp som psyke. En lugn promenad med en god vän till affären kan bli en mardröm när hjärtat håller på att bulta sig ur bröstkorgen och det gör oförklarligt ont att andas.
Jag känner att jag borde göra saker. Borde borde borde. Men jag kan inte. Jag har fått ställa in praktiskt taget allt. Alla mina jobb. Alla mina åtaganden i övrigt. Allt utom bara det mest basala: Att hålla mig själv vid liv och se till att familjen mår bra.

Jag kan inte se för komplicerade saker på TV, för hjärnan är slö. Jag kan inte läsa böcker som är svårare än kiosklitteratur, för då fattar jag inte vad jag läser. Jag har svårt att behålla koncentrationen i mer än en halvtimme, fyrtio minuter, ens om det gäller något väldigt intressant.

Och jag är rädd. Jag är rädd för att falla helt och hållet, så jag ser till att det här är botten. Jag tar det så lugnt det bara är möjligt nu, för faller jag djupare vet jag inte hur jag skulle kunna ta mig upp igen.

Och jag vill så mycket. Men jag orkar inte. När jag sjukskrev mig från jobbet den här veckan (det roligaste jobbet i världshistorien dessutom) så var det med mycket blandade känslor. Då jag insåg att min vecka låg tom och obokad framför mig ville jag genast boka in massor och planera upp varenda dag. Och då insåg jag att det gått för långt. Eller jag insåg det igen. Man måste inse det en massa jävla gånger för att fatta, tydligen.

På måndag skall jag till doktorn. Jag hoppas på ett sjukintyg. Måste ställa in jägarskolan också, nämligen, men man måste betala fullpris för det om man inte avanmäler sig på grund av sjukdom.
Och jag är sjuk.

Jag är inte deprimerad, även om en del av symptomen är desamma (jobbigt att gå till köket och göra en macka, vill bara sova sova sova, etc), för jag är glad. Jag trivs med mig själv och mitt liv.
Jag bara känner att jag borde hinna göra MER. Jag borde vara MER.
Och just nu måste jag vara mindre.