Monkey see, monkey do

 Då våra katter klänger omkring överallt började min man kalla dem för "apekatter", sedemera föll just "katter" bort från ekvationer och nu är det vanligt att han helt enkelt refererar till dem som "aporna".

Vår minsta apa är till sättet väldigt lik Elsa, en vit sötnos som vi hade tidigare. Ibland är vi nästan övertygade om att hon är Elsa reinkarnerad. Exempelvis så låter hon som Elsa, buffar som Elsa, älskar kallt vatten som Elsa och brukar bära omkring hårsnoddar i munnen och lägga dem i vattenskålen precis som Elsa. Voldemort måste ha snappat upp att vi tyckte det var gulligt när Tonks lade hårsnoddar i vattenskålen, för nu har han börjat göra exakt samma sak. Det var väldigt charmigt när en katt gjorde det, men när två katter stjäl hårsnoddar närhelst de kommer åt för att lägga dem i vattenskålen och sedan ha mage att klaga högljutt över att det är något konstigt i vattnet... då är det inte lika charmigt längre. Rackarns apor.

Insidious

Åh nej, det är ett Darth Maul-fan med ansiktsmålning!

Efter att ha fått ett hemskt entusiastiskt tips från min vän Rylander och en besviken varning från min vän Niklas bestämde jag mig nyfiket för att se Insidious. Vem skulle komma att ha rätt? Rylander tenderar att ha god filmsmak, men är allmänt känd som lite vansinnig (på ett bra sätt) och Niklas... tja, låt oss för ärlighetens skull nämna att han tyckte b-filmen Reeker var helt okej.

Flera recensioner på nätet (och Niklas) har nämnt att de tyckte början var lovande. Själv tyckte jag att början var seg och trist. Handlingen är lätt beskriven: Ett par flyttar till ett hus där det ibland öppnas dörrar av sig själva och lite sådant. Deras ena son hamnar i koma. Mamman upplever fler dörrar som öppnas, lite läskiga röster och ser slutligen någon läskig främling. De flyttar, men spökerierna upphör inte utan blir värre (bättre). Mamman ser någon liten unge som springer omkring och det är lite klassiska moment. Till sist söker de hjälp av någon medial tant och hennes geek-medhjälpare. De säger att sonen gått vilse på astralplanet och att spökena och en demon (se bild) är ute efter hans kropp. Pappan hade samma problem som liten och går nu över till astralplanet för att hämta sin son. Han verkar lyckas, men självklart visar det sig att så inte är fallet helt och hållet. Slut.

Den bästa delen av filmen är när de just flyttat till ett nytt hus och mamman går och småplockar lite. Hon går igenom något slags kapprum och den som är uppmärksam (vilket hon inte är) kan se att det bredvid hängande jackor står en liten pojke vänd mot väggen. Creepy. Annars är det här en film som skriver tittaren på näsan hela, jävla tiden. Titt som tätt när det visas någonting som skall vara läskigt så kommer hög musik som säger "DETTA ÄR LÄSKIGT", ifall man skulle missa det, liksom. Det gör tyvärr att saker som kunde varit lite läskiga i stället blir fåniga. Som att mamman hittar ett blodigt handavtryck på lakanen i sin sons säng. DAM-DAM-DAAAAAAM! Suck. Sådan teknik fungerar bara i två fall: 1. Vid en slut-twist och 2. Vid en jump-effekt.
Jag måste skaffa mig en liten bandspelare med det läskiga ljudet som jag kan spela upp när kaffet är slut eller när katten balanserar på balkongräcket eller när... ja, ni förstår nog.

Sedan bör jag väl påpeka att jag i vanliga fall är onaturligt lättskrämd, men av någon anledning så lyckas den här filmen aldrig suga in mig. Jag bryr mig inte om vad som händer med karaktärerna. Jag blir inte rädd för varken spöken eller demoner. Jag stör mig på DAM-DAM-DAAAAAAM!-effekterna.
Demonen i fråga är en sminkad snubbe med Darth Maul-komplex och spökena är i stort bleksminkade människor i dockliknande kläder. Hell, som svartrockare har jag vänner som ser läskigare ut på daglig basis och för att möta folk som ser ut som dockor behöver man bara gå på random spelkonvent och hålla utkik efter Lolita-japanofiler.

Det känns också lite som om Insidious vore en independent-film. Visst, den är snygg, men samtidigt är den så sjukt billig. Alla effekter är gjorda med sminkningar eller blinkande lampor och ljussättning. Allvarligt talat, året är 2011 och det krävs lite mer än en annorlunda ljussättning för att göra någonting skrämmande. Blinkande lampor! Wooooh! Precis lika skrämmande som det var i Alone in the Dark, alltså; Inte alls.
När pappan beger sig till astralvärlden för att hämta sin son så har de möjlighet att göra något rejält coolt av det hela. I stället filmar de en stor del av det i mörker med en liten ljuspunkt och resten i samma hus som historien börjat i, fast med - gissa vad? - annorlunda ljussättning. Urk.

En annan sak som är störande är att den är GRYMT förutsägbar. Den är nästan lika förutsägbar som den mest förutsägbara skräckfilm jag någonsin sett (The Marsh) och ingenting förutom ungen vid klädhängaren kommer som en överraskning.

Att filmen fått en sjua på IMDB känns lite som när folk pratade om att Scream var en läskig skräckfilm och inte en parodi.

Jag är dock en grymt generös människa och därför får den två döda kattungar av fem möjliga.

Hur man får och behåller ett slamprykte

Efter många år med ett gediget slamprykte är jag ju slutligen gift och stadgad. Således känner jag att det kan vara dags att lära ut mina knep till nästa generation.

Det första du måste veta är att det inte alltid är hemskt att ha ett slamprykte. Visst, du kommer att få en del mindre genomtänkta kommentarer från tid till tid och relationer med kvinnor kommer att bli mer komplicerade, men det finns fördelar också. Med ett slamprykte och en slampig attityd kommer du alltid att kunna dricka gratis på fester eller på krogen, du kommer att bli bjuden på cigaretter och stundtals även bio. Med lite skicklighet så kommer du även att kunna få saker billigare i butiker och bli bjuden på andra saker.

Hur får man då ett slamprykte utan att faktiskt vara en slampa? Somliga skulle påstå att jag inte är rätt person att lära ut det eftersom jag alltid varit synnerligen frisinnad vad gäller val av sexualpartners och tillfällen till snusk. Det räcker dock faktiskt inte. Ibland måste man arbeta på ett rykte för att det skall uppnå sina absoluta höjdpunkter. Här kommer nu några tips:

• Klä dig som en slampa. Det är den absolut viktigaste punkten. En bra regel om stil är att kortkort kombineras med ingen urringning och att djup urringning kombineras med byxor eller långkjol. Om du arbetar för ett slamprykte så måste du göra precis tvärt om. Ha alltid djup urringning och kortkort. Ha därtill gärna stayups, pushup, högklackat (gärna högklackade stövlar) och lite mer smink än vad som är nödvändigt i vanliga fall.

• Blås under slamprykten. När de börjar dyka upp så måste du passa på och aldrig förneka någonting. Om du blir utfrågad och inte har något att komma med; le hemlighetsfullt och vifta bort frågan. Det kommer att öka alla misstankar.

• Berätta om sexuella eskapader (om de är påhittade borde du inte nämna namn) i förtroende för de största skvallertackorna du kan hitta. Börja gärna historian med "Det var så pinsamt..." och berätta sedan om något slampigt tillfälle med någon liten pinsam anekdot inbakad. Har du valt rätt skvallertackor så är ryktet snart ute över hela stan.

• Retas och skämta om sex väldigt ofta. Lägg dig till med en viss frispråkighet som det nu inte är tänkt att flickor skall ha. Flickor tycker ju nämligen inte om sex, det vet ni väl? Flickor tycker bara om att ha sex med folk de älskar och i övrigt pluggar de duktigt, fiser inte, samlar på recept och luktar som daggdroppar och solsken. Eller... tja. Använd dig av fördomarna, helt enkelt. Låt dem jobba för dig.

Allt ovanstående kan du göra helt utan att faktiskt vara en slampa. Däremot så är det inget fel i att faktiskt vara en slampa om man nu känner för det, eller låta bli om man nu vill det. Somliga vill bara ha sex med folk de har känslor för, medan vi andra ser sex som någonting man kan ha lite när som helst med lite vem som helst egentligen.

Nu några sista goda råd för att slippa undan de största problem som slamprykten kan föra med sig:

• Ge fan i folks pojkvänner. Just don't go there. Det blir bara krångel och problem och tjafs. Det är inte värt det. Du ville ju inte bli känd som megabitch, bara som slampa.

• Ge fan i dina vänners ex eller intresseobjekt av exakt samma anledning som ovan.

Lycka till!

Gamla ordstäv blir som nya 2

Jag fortsätter att piffa till och uppdatera gamla ordstäv så att de blir som nya igen. Jag är ordens Martha Stewart!

"Ropa inte 'hej' förrän du har kommit över bäcken."

Blir till:

"Ropa inte 'hej' till folk du inte känner, för då kommer de förmodligen tro att du är antingen : a) full b) galen eller c) efterbliven."

Att läsa

Många pratar om att de läser mycket mindre sedan de började på universitetet. Många har slutat läsa helt. Med mig är det tvärt om. Jag måste läsa andra böcker, måste läsa böcker av mitt eget val för att inte förlora kärleken helt till det skrivna ordet. Missförstå mig rätt, en del av studielitteraturen är underbar, men en stor del är också tradig och full av akademiskt ordbajsande.

Nu har jag läst ut mina födelsedagsböcker. En god vän gav mig ett presentkort på Bokus och för det köpte jag Holly Blacks White Cat och Stephenie Meyers Bree Tanners andra liv.

White Cat var precis som jag förväntade mig underbar. Holly Black har förmågan att göra mig lycklig med sitt skrivande. Hon får mig att vilja skriva. Hon skapar en längtan. Jag längtar efter nästa bok. Jag längtar efter mina egna böcker. Det är en ljuv längtan.
Bree Tanners andra liv spöade skiten ur hela Twilight-serien. Den handlar om en av medlemmarna i den armé av nyskapade som anfaller huvudpersonerna i Twilight-serien. Den är mörk, den är rå och den är mycket mer som en bok om vampyrer borde vara. Den visar att det trots allt finns lite mer än fjolliga emovampyrer i Meyers värld. Det trodde jag faktiskt inte var möjligt.

Nu skall jag sätta mig och läsa dikter och skriva akademiska analyser av dem, men det är okej. Så länge jag fortfarande läser saker jag älskar och minns varför det skrivna ordet är min största kärlek här i världen så klarar jag allt, även att plugga med huvudvärk.

Skriver

Jag skriver vidare. Johanna börjar framträda tydligare och tydligare samtidigt som de omkring henne också har mer fasta konturer. Samtidigt är det någonting som saknas, men jag vet inte vad. Jag saknar att jobba på min andra bok, den som var tänkt att bli Boken, men som kräver för mycket av mig. För mycket tid, för mycket kärlek, för mycket som jag inte kan ge just nu.

Ingen reklam, tack!

Lapp som min man inte låter mig sätta upp på ytterdörren:

"INGEN REKLAM TACK!
och sektmedlemmar (ja, Jehovas), försäljare, mugglare, aurorer, ouppfostrade ungjävlar som river ned vår ingen reklam-lapp och övrigt patrask bör avlägsna sig."

Jag försökte förklara för honom att det inte var mitt problem om folk tog åt sig, men det var lönlöst.

Midsommar

Visserligen var midsommar i tisdags, men jag vill ändå passa på att ta det här tillfället och önska alla en trevlig fejkmidsommar.

Spegel, spegel....

Nu har det hänt mig också. Alltsedan Festen (den där med stort F) så står jag inte ut med mig själv. Tusen bilder av mig och på allihop ser jag ut som en fet, svettig sugga. Jag försökte sminka upp mig hemma och ta Fördelaktiga Fotografier i de vinklar som alltid fungerat, men de fungerade inte längre. Deras magi var som bortblåst. På alla bilder tittade den där flottiga fläsksuggan tillbaka mot mig.
Vad är det för poäng i att färga om håret? Vad är det för poäng i att sminka sig? Varför skall jag bry mig om vad jag tar på mig eller när jag duschar eller om jag ens kammar mig? Det hjälper inte. Jag är vidrig. Jag är motbjudande.
Jag fick bevisat för mig att jag inte duger som jag är och nu ekar alla fotografier jag ser samma ord och bekräftar det. Det spelar ingen roll vad någon säger nu, för jag vet. Jag ser igenom det. Jag vet. Jag såg. Jag ser.
Ovanpå det hela kan vi placera en trettioårskris som jag trodde att jag skulle slippa. Mitt ansikte har blivit bredare. Kantigare. Snart kommer rynkorna och då spelar det inte ens någon roll om jag går ned i vikt (hur nu det skulle gå till). Så, jippie. Jag är inte bara en fetsvettig sugga med dubbelhakor och bensår. Snart är jag en rynkig sugga med dubbelhakor och bensår. Hurra.

Nåja. Man kan ju alltid trösta sig med att man kommer bli en saftig stek åt Cthulhu när han väl behagar dyka upp.

Min man kommenterar

Då jag läste upp dagens blogginlägg (det blir många när jag inte vill plugga) så hade min man bara en hemskt orättvis kommentar:

"Du är en hatisk nostalgiker du, älskling."

Gamla ordstäv blir som nya

I dag har jag bestämt mig för att börja rusta upp gamla ordstäv.

"Ju fler människor jag möter, desto mer tycker jag om min katt."

blir till

"Ju fler människor jag möter, desto mer vill jag skjuta hejvilt omkring mig med ett grovkalibrigt gevär."

Lite piffigare, inte sant?

Riktiga namn förvirrar

"Och sedan sa David att..."
Och jag tänker febrilt. Vilken David? Känner jag någon David? Eller jo, javisst, jag känner flera, men vilken av alla dessa David är det som min man syftar på. Jag känner mig tvungen att fråga:
"Malkav eller...?"
Min man ser lite trött på mig och säger med all självklarhet i världen:
"Ja. David."

Jag har nu tre Magnus, tre Micke, två Markus, två Simon och tre Anna på min MSN. Med ansiktsboken och sedemera nyaste versionen av MSN försvann tydligen också smeknamnen, aliasen.
För mig handlar nätnick om identitet. En liten heads up. Man visste exempelvis redan från början att någon som hade med sin ålder eller födelseår i sitt alias var någon att ignorera. Skönt för att få bort onödiga individer. Nicket kunde ge en ledtråd om vem som satt på andra sidan skärmen och på många sätt var det mycket mer personligt än att använda sitt födelsenamn. Som ni ser i MSN-exemplet så är de flesta födelsenamn inte särskilt originella. "Men om man använder både för- och efternamn." kanske du säger då. "Som på Facebook."
Men vad fan. Jag känner tre Daniel Olsson. 'Nuff said.

Internet was great before you guys got here

Minns du när du försökte prata om någonting som du varit med om på Internet och klassens socialt välanpassade änglar och demoner tittade på dig med avsmak i blicken?
När de med illa dolt förakt och stort eftertryck spottade ur sig: "Jävla Nörd."?
När Internet krävde i alla fall en gnutta intelligens (och hörselskydd) för att ta sig online?
Minns du hur töntförklarade vi blev för att vi chattade?

På den tiden var det skitfarligt att träffa någon från nätet. Man skulle träffas första gången på allmän plats och det var med all säkerhet något läskigt freak eller en mördare och inte alls den person man pratat intimt med i månader. Spaltmeter efter spaltmeter i tidningarna om faran med att träffa någon från chattar. Det var ju bara kufar som hängde på nätet. Kufar som du och jag. Vi som minns.

Minns du tiden när man kunde höra ord som "internetberoende" uttalat av bekymrade skolkuratorer för att man tillbringade hela sex timmar på nätet i veckan? Vi förnekade det då, men innerst inne visste man att beroendet brände som en feber i blodet för att internet var den enda fristad man hade. Den enda plats i hela världen där man blev accepterad som den man var.

Internet var inte helt verkligt på den tiden. Det flöt lite mellan fantasi och verklighet. Det var skymningslandet, ögonblicket innan man vaknar, precis när man slår upp ögonen. Där Tingeling skulle vänta på Peter Pan. Chattarna på den tiden var lika delar lek och konversation.

Minns du hemsidorna? Alla hade en hemsida, alla som räknades i alla fall. Angelfire, Tripod, Fortunecity. Vansinnigt formulerade hemsidor med animerade gif-bilder högt och lågt. Det fanns så mycket lekfullhet, för normen var ännu inte riktigt fastställd.
En kille hade inte en enda undersida på sin hemsida. Allt han hade var en bakgrund med stjärnor och "VARFÖR?" skrivet i stora, illgröna bokstäver. Det blev ett konstverk i sig.
Det var innan MSN. Innan Facebook. Hell, det var även innan Helgon och Lunarstorm och till och med innan Skunk. Det var innan bloggar.

Jag minns en artikel om en kille som skrev dagbok på nätet där han berättade om allt i sitt liv. Allt. Det var en stor artikel med psykologer som nämnde fina ord som i stort sett gick ut på att killen var psykstörd. I mitt minne är han den förste bloggaren. Jag undrar vad han tänker i dag? Är han lika bitter som jag?

Det var lättare på den tiden, innan alla var uppkopplade.
Då var man ett freak och internetberoende om man chattade några timmar i veckan.
Nu är man ett freak om man inte har Facebook.

Era jävlar. Internet var bättre innan ni kom hit. Så, ni socialt välanpassade och välartade skithögar som förut hånade oss för något ni nu gör dagligen; kan ni inte bara ta era Iphones och meningslösa Facebook-statusuppdateringar och modebloggar och "bli alltid nådd"-attityder och dra åt helvete.

Boken som fick vara i fred.

I två år lämnade jag den i fred, den bok som nu verkar bli min första att verkligen satsa på. Jag körde fast, som vanligt, och kom inte vidare.
Jag hade hoppats på att om jag lät den ligga skulle den utveckla sig själv på egen hand. Nu är idén klar, men inte för att den fick ligga utan för att jag helt enkelt har ett underbart författarstöd i min bror Einar och min gode vän Johan.
Egentligen borde jag plugga just nu, men jag brinner, jag andas, jag lever. Orden lever. Jag kan äntligen få ned dem svart på vitt. Jag kan äntligen i detalj få reda på vad som händer med bokkaraktärerna som jag kommit att tycka så mycket om. Det är spännande, men lite läskigt också. Det är en resa.

Nästanträning

I flera veckor har jag nästan börjat träna. Jag har lagt ut en fin och lagom löprunda, jag har bra skor. Jag har läst på att man i början bara skall jogga och springa så mycket man orkar och gå resten och att med tiden kommer man att orka mer. Jag har gått rundan ett par gånger för att lära mig den ordentligt och inte behöva fundera över var jag är på väg.

Nu sitter jag här i mina träningsbyxor och en urtvättad t-tröja från Arvikafestivalen. Jag har på mig en bra stöd-BH och jag har tagit på mig strumpor. Jag har satt upp håret i en ordentligt hästsvans så att jag inte skall få det i ögonen. Det här är det längsta jag kommit i min träning.

Det är liksom nästan läskigt att ge sig ut. Om jag börjar träna i dag och inte tränar något mer resten av veckan så kommer det vara ett misslyckande. Att börja träna och sedan sluta. Så typiskt förlorar-aktigt. Så länge jag bara har planerat att börja träna så är jag vettig som planerar så noga och så bra. Eller rättare sagt så kanske det var så jag kunde se mig själv för en vecka sedan, nu börjar det bli lite löjligt. Nu har det gått så långt att jag i stället återgått till att vara en av de där typerna som "börjar i morgon". Det vill jag inte heller vara.
I år fyllde jag trettio och jag är i sämre form än jag någonsin varit i hela mitt liv. Det läskiga är att jag har kunnat säga det senare i mer än fem år också.

Ofta när jag är ute och går får jag en längtan efter att springa i stället. Bara använda benen och komma framåt precis som vanligt, fast snabbare. För går, det gör jag. En normal vecka blir det ett större antal timmars promenad sammanlagt. Ibland blir det tre timmar på en dag, ibland tjugo minuter. Jag har märkt att ju mer jag går, desto mer vill jag också gå.

Nej, är det här bara ännu ett sätt för mig att skjuta upp löprundan? Så att jag sedan kan säga "Äh, fram mot lunchtid så blev det så attans varmt att jag bestämde mig för att vänta till kvällen"? Förmodligen. Nu går jag ut genom dörren. Jag lovar.

Och jag kan nästan garantera att jag inte går ut för att köpa cigg. Nästan.

A lad insane

Gör ett återbesök igen. Öppnar luckan på cd-spelaren, stiger in och stänger noga om mig. Vrider upp volymen och blundar. Ser bilderna, känner lukterna, trevar över känsloregister så mångfacetterade att de är omöjliga att kartlägga. Byter skiva efter en låt. Ny musik. Ny röst. Gammal musik. Gammal röst. A lad insane. Det är som om jag förlorat en pusselbit, men stundtals kan jag hitta den i låtar som jag sönderanalyserat och lärt mig utantill och stundtals glömt bort och gråtit till och skrattat till och aldrig någonsin slutat älska.

Nussiplussigulli... jävla hippies

 

I dag såg jag ett inlägg i en bekants gästbok där det stod något snuttipluttigt och naivt hippiecrap om positivt tänkande och kärlek mot hela världen. Jag blev kräkfärdig. Sedan kom jag på att jag kanske också borde satsa mer på det där med att vara godhjärtad och storsint och kärleksfull och inte kasta första stenen och vända andra kinden till och tala stort och vitt om blomster och lösningar i stället för problem och tänka positiva tankar och älska fjärilar och solsken och... sedan kom jag på att jag faktiskt inte är någon knarkare och inte heller planerar att bli det. Tusan också. 

För att vilja sluta hela världen i sin famn måste man nämligen vara antingen lite bakom, sjukt naiv eller hög.

Världen förtjänar inte min famn. Världen förtjänar inte ens baksidan av min hand eller ens mitt långfinger. Världen förtjänar däremot min ignorans. Var så god, världen.

Från Ingenstans

Det första som hördes var viskningarna. Många i den lilla staden uppfattade ett ljud som lät som röster från en plats långt borta, men eftersom människor för det mesta är rationella varelser som gärna inte lägger tid på någonting knappt förnimbart så talades det inte om det.
Nästa dag stod cirkusen där.
Herr Bengtvall som var ansvarig för parken med den stora gräsplanen där tälten slagits upp blev mycket förbluffad när han kom puttrande på sin gräsklippare och insåg att det helt enkelt inte gick att klippa gräset den dagen. Han åkte genast tillbaka till sitt kontor och ringde markförvaltningen. De hade minsann inte hört någonting om en cirkus, så de ringde polisen och polisen i sin tur skickade ned en bil för att undersöka det hela.
Det var en kvinnlig och en manlig polis som parkerade på grusparkeringen bredvid gräsplanen. Redan nu kunde de höra positivmusik och känna doftstråk av popcorn med en underton av brända mandlar bortifrån tälten. Medan de stegade över gräset försökte de hitta lastbilarna som alltihop måste ha färdats i, men fann ingenting sådant. Allt som fanns var hästvagnar med skaklarna uppstöttade på staplade stenar vilka hämtats från den angränsande stenmuren och i en provisorisk hage betade några hästar.
En eldsflamma sköt upp bland de många tälten som omgärdade det stora, uppenbara föreställningstältet och poliserna skyndade på stegen. Då de rundade det som förmodligen snart skulle förvandlas till ett biljettbås höll båda på att få en hjärtattack när de nästan sprang in i en elefant. Det gigantiska, grå djuret stod bara där och först lade de inte ens märke till den pierrot-sminkade mannen som satt på dess rygg. Han harklade sig dock och fick deras uppmärksamhet.
- Vi söker den som är huvudansvarig för cirkusen. Ägaren, sade den kvinnliga polisen när hon hämtat sig nog för att få mål i munnen.
Clownen på elefanten satte fingrarna till munnen och vände sig bortåt för att göra en skarp, kort busvissling.
- De söker direktör'n! ropade han sedan med en röst som lät märkligt gäll.
Poliserna fick vänta ytterligare några minuter innan en man kom fram till dem. Han var oklanderligt klädd i svart frack, hög hatt, välputsade skor med vita damasker och hade en mustasch som var vaxad och tvinnad till två snirkliga spetsar. Med en nästan feminin rörelse bugade han sig elegant för dem.
- Direktör Aurelio Enzo Ermete, till er tjänst! förkunnade han.
- Hrm. Den här cirkusen. Har ni tillstånd? började den manliga polisen, men stoppades med en gest från direktören. Denne svepte till med handen och smög upp väldigt, väldigt nära den kvinnliga polisen, som verkade bli så överrumplad att hon inte hann reagera.
- Min sköna.
Han kupade sin hand om hennes haka och drog henne sedan till sig för att trycka en lätt kyss mot hennes läppar. Till hennes kollegas förvåning så gjorde hon ingenting för att protestera mot det tilltaget, faktum var att han aldrig sett henne rodna förrän just då.
- Tillstånden, började han igen lite tvekande, men hade också en distinkt känsla av att hela situationen när som helst kunde glida honom ur händerna. Hans partner stod bara där och tindrade med ögonen, mer lik en blomstrande brud än en auktoritär polis i tjänst.
Aurelio Enzo Ermete vände sig genast till honom igen och gav honom ett stort leende, som dock aldrig nådde de svarta ögonen.
- Givetvis! Tillstånd! utropade han och klappade sedan i sina vitbehandskade händer.
Vid den signalen kom en mycket, mycket liten kvinna i vita, glittrande trikåer och en utsökt spetskjol trippandes fram mot dem. Trots att hon inte var större än ett sexårigt barn var det tydligt att hon var en fullvuxen kvinna. Hon bugade sig för dem med precis samma gracilitet som direktören nyss gjort och sträckte till den manlige polisen fram en bleklila viol, vilken spred en himmelsk doft omkring sig.
Automatiskt tog polismannen emot blomman och luktade på dem. För några ögonblick fanns något nästan drömskt över honom och sedan nickade han och verkade skaka av sig känslan.
- Ja, men då var väl allt i sin ordning då! förkunnade han och knuffade till sin kollega, som även hon verkade vakna ur någon slags förtrollning. Tillsammans började de gå mot bilarna igen, men trots att båda kände sig nöjda med ett väl utfört uppdrag så kunde den manlige polisen inte riktigt skaka av sig känslan av att han blivit lurad. Han kunde bara inte komma på exakt hur.

Den mjölkvita stenen glittrade i pojkens hand. När solljuset träffade dess yta spred sig ett skimmer till kärnan och fick honom att tänka på pärlemor och polerat elfenben. Han slöt fingrarna om stenen och tittade drömmande ut genom bussfönstret.
I kväll skulle han få se henne igen. Henne, hans drömmars flicka. Hon som var allt han någonsin vågat drömma om och mer därtill. Han hade tänkt oavbrutet på henne sedan kvällen innan. Det eldsprakande röda håret, den bleka hyn utan tillstymmelse till fräknar. Varje gracil rörelse som varit som finslipad till perfektion under eoner av tid. Så delikat.
Han hade anlänt till cirkusen på sen eftermiddag för tre dygn sedan. Att vandra bland de många tälten hade varit som att bli förflyttad till en annan tid, men sedan han mötte Anemona hade han inte kunnat se några av de underverk som hände omkring honom. Hon var det enda mirakel han behövde. De hade sett varandra genom folkmassan och dragits samman som två magneter. Varje ord från hennes läppar hade han dyrkat utan förbehåll.
Hon var ballerina. De glimrande trikåerna om hennes delikata kropp hade båda framhävt och dolt allt han önskade se. Tiden de tillbringat tillsammans kändes snarare som årtionden än dagar. Som om tiden saktade in och höll andan av andakt när de var tillsammans.
Han kom på sig själv med att sitta och le och nynna på musiken som ackompanjerat hennes cirkusnummer. Hon var ren magi och snart var hon i hans famn igen.

Parkskötarna fann honom irrande vid den stora gräsplanen bortom ekarna. En gammal förvirrad man som med skröplig stämma och darrande händer beskrev en cirkus ingen av dem hade hört talas om. De var vana vid åldringar som förirrade sig bort från vårdhemmet bara ett stenkast bort, och behandlade honom vänligt men bestämt. Först verkade han nöjd med att följa med dem, även om han fortsatte sitt irrationella och osammanhängande babblande. Vid den spegelblanka dammen stannade gubben tvärt och stirrade ned på sin avbild som om han inte kunde tro sina ögon. Han verkade bli så upprörd och de försökte lugna ned honom.
- Kom nu, herrn, sa de vänligt och försökte dra honom därifrån. Det blir nog bättre när du är tillbaka på Solhyttan.
Han såg oförstående på dem och stretade emot med krafter som inte borde finnas i en så torr och skröplig kropp.
- Men ni förstår inte! Jag är bara femton år gammal! utropade han med en sällsam skräck i rösten som gjorde dem båda illa till mods. När de försökt lugna honom en stund till stelnade han plötsligt till och slutade andas.
Trots återupplivningsförsök var det lönlöst. Den gamle var död. De sista orden som framtvingades mellan hans läppar betydde ingenting för någon av de två som hörde dem.
- Anemona... var... mitt liv.

Polismannen vände blad i rapporten och rynkade pannan. En femtonårig pojke som tog bussen och försvann. Det var ingenting ovanligt egentligen, men det var pojkens beskrivning av en cirkus som fick honom att reagera. En cirkus som skulle ha varit ute i parken, precis som för ett år sedan. Skillnaden var att han inte kunnat hitta några som helst bevis på att cirkusen återvänt. Faktum var att han hittat väldigt få saker som pekade på att den ens varit där förut. Det fanns inga ögonvittnen, inga registrerade tillstånd och inga rapporter utöver hans egen.
Han hade läst igenom sin gamla rapport om besöket och mötet med cirkusdirektören Aurelio Enzo Ermete, men det var som att läsa en främlings ord. Han kunde inte komma ihåg detaljerna själv, hur han än försökte. Det stod att han och hans kollega hade åkt ut till cirkusen, fått se att pappersarbetet var i sin ordning och åkt därifrån igen. Det var en kort och koncis rapport och det kändes nästan som om han kunde läsa någonting annat mellan orden, men bara nästan. Någonting han inte kunde fånga. Ett minne som satt och pockade på hans uppmärksamhet i bakhuvudet, utom räckhåll. Han borde ha frågat sin kollega, men det kändes lite fånigt att ta upp något så vagt. Han kände sig lite dum för att han inte kunde minnas.

Det var ett myller av folk som vandrade kring cirkustälten och vagnarna den kvällen. Föreställningen hade varit dagen innan och nu var det mer som en marknad eller en karneval. Spådomar utdelades av kvinnor i rökelsehöljda tält, välmusklade män blåste eld eller bände järnstänger och överallt låg ett skimmer av förundran. Folket i staden hade aldrig sett något liknande, de hade hört talas om det eller kanske drömt om det när de var små, men aldrig aldrig hade någonting som detta kommit till deras lilla stad.
Längst bort i utkanten stod ett litet oansenligt tält. Ordet "Svar" stod skrivet med spretig handstil på en träbräda som någon helt sonika lagt i gräset framför ingången. Det var inte många som hittade dit. Tältet hade en förmåga att dra till sig de som verkligen ville veta, de som inte nöjde sig med rökelser och kristallkulor. Inuti tältet var det kalt. Två stolar och ett bord mitt i mellan dem. På den bortre stolen satt en gammal kvinna med en stor orm kring axlarna. Hennes ögon var slutna och hon väntade.
Julia hittade tältet. Hon hade sin son vid handen och lämnade honom utanför med förmaningen att stanna där. Hennes fråga ville hon inte att han skulle höra.
Spåkvinnan i tältet såg inte upp när hon kom in och satte sig.
- Är du beredd att betala priset?
- Vad kostar det? svarade Julia och sneglade sig över axeln för att se till att Robert stod kvar där ute.
- Bara din kärlek, svarade spåkvinnan med mjuk stämma.
- Min kärlek? Julia skrattade till lite nervöst och tänkte att gumman måste vara tokig. Ja, visst kan du få min kärlek.
- Gott.
Spåkvinnan rätade upp sig och såg plötsligt på Julia med en blick svartare än mörkret. Ormen gled behagfullt ned från hennes axlar och försvann bort under tältduken.
- Ställ din fråga.
- Jag... jag undrar om John har en affär. Om han älskar någon annan? frågade Julia enträget och mötte blicken, fast det var obehagligt. Hon förväntade sig att något mirakulöst skulle hända. Någonting stort. Någonting speciellt, men spåkvinnan bara satt där och såg på henne en kort stund innan hon svarade.
- Nej. Sedan sänkte hon huvudet igen och audiensen tycktes vara slut.
Lite förvirrad, men märkligt nog också lätt om hjärtat reste sig Julia upp, mumlade fram ett "Tack" och försvann ut från tältet. Väl utanför drog hon några djupa andetag av den friska nattluften och kände sig starkare. Bättre. Det var en känsla som blev kortvarig när hon insåg att Robert var försvunnen.
Inuti tältet kom ormen tillbaka, betydligt tjockare än förut. Den höjde sitt huvud mot spåkvinnan och log.

Cirkusen såg annorlunda ut på natten. Om hans kollega inte varit sjuk så hade han inte åkt ut dit själv. Tälten låg öde och ljusslingorna i de omgivande träden var allt som lyste upp området förutom månen. En måne som hängde vit och spöklik bakom tunna skyar. En ring runt månen. Vad var det hans farfar sagt om ringar runt månen? Storm? Omslag i vädret? Ja, det var något sådant.
Han låste bilen och rörde sig över gruset mot gräset. Hans steg verkade alldeles för högljudda. I handen höll han anteckningarna av Julias anmälan om ett försvunnet barn. Deras barn. Hans barn. Robert.
Paniken var inte särskilt långt borta. Han hade egentligen inte rätt att vara här i uniform och med tjänstebilen parkerad bakom sig. Andra utan personligt engagemang skulle hantera ärendet, men de hade redan genomsökt parken utan att hitta Robert. Utan att ens hitta cirkusen. Nu stod den här, för honom, i mörkret.
Han ökade på stegen tills han nådde fram till det första tältet. Tystnaden var alltför påtaglig. Han borde ha hört ljud från gatorna, bilarna, människorna, tågen, någonting, men han hörde nästan ingenting. En mygga surrade vid hans ena öra och kändes märkligt betryggande. Normalt. Med ena handen strök han över den rödgulrandiga tältduken som månen färgat i blått och silver. Den var påtaglig. Den var verklig. Det stod ett tält där och duken var lätt fuktig av daggen som fallit.
- Robert? sa han dämpat, både för att sonens namn hela tiden befann sig på hans tungspets och för att se om han kunde höra sin egen röst i tystnaden. Det kunde han. Ingen svarade. Ingenting rörde sig. Tälten stod ensamma och spöklika utan liv. Plötsligt slocknade ljusslingorna i träden med ett litet sprakande, som av en kortslutning. Några små gnistor regnade ned på gräsmattan och mellan trädstammarna kom en gestalt gående. Det var någonting som var fel med gestalten. Den höga hatten som tycktes ha smält samman med huvudet, fracken som nästan var mer som en levande kroppsdel än ett klädesplagg. Leendet under den vaxade mustachen var alldeles för brett för att finnas på riktigt.
- Ah, poliskonstapeln! utropade mannen Aurelio Enzo Ermete som inte var någon man.
John ville springa, en plötslig flyktinstinkt som inte fick hans ben att röra på sig. Cirkusdirektörens röst fick dock andra saker att vakna till liv. Lyktorna i träden tändes igen, en strålkastare slogs på och positivmusik började spela inifrån det stora tältet.
- Precis i tid också, föreställningen skall just till att börja.

Solbränna

Det finns de som passar i en lagom solkysst hud. De som bara ser friska, välmående och utåtriktade ut med solbränna. Det finns ännu färre som passar i en mer djupgående solbränna.
De flesta människor som är redigt solbrända ser fula och lite läskiga ut. Det enda som är värre är om de dessutom har ljus ögonskugga så att de ser ut som missfoster, eller när de varit ute mycket med solglasögon och VERKLIGEN ser ut som missfoster.

Personligen så blir jag sällan brun över huvud taget, i alla fall i ansiktet. Jag blir bara illande röd och sedan ingenting. Det gör mig inte så mycket, för jag tycker fortfarande att det är fult med solbränna. Det för tanken till trailor-trash och fjortisbrudar. Det ser helt enkelt bara förjävligt ut. Förjävligt och billigt.

Nej, vit hud, svart kajal.
Som det skall vara.

Samlade svenska kulter

Det är inne med samlingar av skräcknoveller nuförtiden. Vännen Niklas kom traskandes med Samlade svenska kulter av Anders Fager, och såväl skräck- och boknörd som jag är så tog jag genast ett svanhopp in mellan bokbladen.
I början var novellerna okej. Inte dåliga, men inte geniala heller. Jag fortsatte läsa. Några noveller in så kunde jag inte riktigt sluta. När jag kom till Lyckliga för evigt på Östermalm blev jag slukad med hull och hår. Jag ville inte läsa, för jag ville inte att den skulle ta slut. Jag kunde inte låta bli att fortsätta. Fröken Witts stora konstverk som kom strax efter var också lysande och i den stilen fortsatte det. Fängslande. Slukande. Hotande. Ack ljuva skräck.

Leka med Liam var en annan storfavorit, men kanske främst för att jag alltid uppskattat skräck som innefattar barn. "Alla barn är som psykopater" som någon sade en gång. Världen är inte helt på riktigt när man är liten och samtidigt är den verkligare än någonsin.
Det som gav mig mest var nog att allt blev sammanflätat, men så listigt att man liksom inte såg mönstret förrän det blev uppenbart. Dock aldrig för uppenbart, bör påpekas.

Till sist skall jag nog säga att trots att jag läst mycket skräck och ofta blivit rädd eller illa berörd så är det här första gången en bok med skräckberättelser lyckats låsa upp små igenrostade hänglås i mitt huvud och få mig att se världen ur helt andra vinklar en stund.
Så, för instant sanity loss 1d10, läs den. Det är värt det. Vad skall du med din sanity till egentligen?

Utslagna katter

I värmen dör jag alltid litegrand. Jag trivs inte när det är varmt. Min hjärna smälter och IQ-nivån närmar sig fiskmås i en rasande fart. Katterna ligger lyckligt utslagna överallt i sin egen dyrkan av hettan. Då och då rullar de över på rygg och sträcker på sig. Voldemort jamar mäkande när man går förbi, men till och med det låter lite slappt, lite för mysigt, avslaget.
Själv sitter jag inklämd i kylskåpet mellan oliverna och smöret och spelar på läppen. Hysteriskt väser jag åt min käre make när han vill öppna dörren för att komma åt lite mjölk till kaffet.

Det är så det känns i alla fall.

Why do you look that way at me; your messiah?

Sista dagen innan hemfärd till Kalmar. Hemtentan är inskickad och packningen ligger spridd över hela huset i form av tusen böcker, flera säckar med kläder, tre datorer och allsköns smått och gott. Det blir med andra ord att vänta tills bilen är hemma och sedan leka bil-Tetris långt in på natten. Känns bra.
Har sovit dåligt, men ätit gott. Lite synd att man inte fick umgås mer med Tobbe den här gången, men förhoppningsvis så återvänder jag till Närke inom en överskådlig framtid i alla fall. Hey, det tar väl bara typ nio dagar att gå om så skall vara fallet?

För övrigt: Tusen tack till alla rara vänner som kom på fezten i år. Vi ses nästa år igen!