Jag vet inte hur många gånger din röst var det enda mellan mig och svärtan. Den lyste i mörkret, den blev till en stjärna, den ledde mig hem. You were the brightest star. Så många ord som talats under så många år. Du lyckades alltid få allt att bli självklart när det var komplicerat och komplicerat när jag tyckte att det borde vara enkelt. Du förstod mig som ingen annan, du hittade i de labyrinter där jag irrade, och när du inte gjorde det så visade du ändå vägen med sådan självklarhet att jag trodde varenda steg du tog. Ingen annan människa har någonsin kämpat så mycket för min vänskap som du.
Utan din existens vet jag inte vem jag skulle vara i dag. När jag satt gråtande på det kalla golvet i den blivande mördarens badrum var det dina ord som tröstade mig. När jag tappat allt och vilset huttrande föll ned i ingentinget fanns du där och fångade mig, höll i mig tills gryningen kom. När jag klättrade tillbaka i träsket gång på gång så gav du mig solrosor till min trädgård.
Jag har fullt med solrosor i min trädgård nu. Du har inte planterat dem alla, men många av dem. Din röst leder mig inte längre i mörkret, för jag hittar själv. Vuxenlivet ledde oss in på olika vägar, men min väg är full av fina minnen. De dåliga har jag låtit sjunka undan, för jag behöver dem inte längre.
För länge sedan frågade du ingen alls om man kunde laga trasiga hjärtan med sax. Det kan man. Det tar tid och man måste klippa bort allt dåligt och vänta tills det läker, men det går.
Vi har vandrat på jävligt jobbiga vägar för att bli de vi är i dag. Vi är inte samma människor som vi var då, men ibland, vissa nätter, så minns jag och vissa nätter lyser fullmånen fortfarande över trädgården. I dess silverne sken avslöjas rik växtlighet, några mörka snår och många vackra blommor. I månljuset kan man se tekannan som ångar och två koppar som väntar och ibland kan man nästan ana rösterna från två gestalter som samtalar lågmält.
Så även om vi inte talas vid längre, även om jag saknar den där innerligheten ibland och även om vuxenlivet bredde ut sig mellan oss till sist så måste jag ändå säga: Utan dig hade jag inte varit den jag är i dag. Utan dig hade jag inte varit alls.
Tack. Ta med en bukett av blommorna hem, så ses vi när vi råkas.
Utan din existens vet jag inte vem jag skulle vara i dag. När jag satt gråtande på det kalla golvet i den blivande mördarens badrum var det dina ord som tröstade mig. När jag tappat allt och vilset huttrande föll ned i ingentinget fanns du där och fångade mig, höll i mig tills gryningen kom. När jag klättrade tillbaka i träsket gång på gång så gav du mig solrosor till min trädgård.
Jag har fullt med solrosor i min trädgård nu. Du har inte planterat dem alla, men många av dem. Din röst leder mig inte längre i mörkret, för jag hittar själv. Vuxenlivet ledde oss in på olika vägar, men min väg är full av fina minnen. De dåliga har jag låtit sjunka undan, för jag behöver dem inte längre.
För länge sedan frågade du ingen alls om man kunde laga trasiga hjärtan med sax. Det kan man. Det tar tid och man måste klippa bort allt dåligt och vänta tills det läker, men det går.
Vi har vandrat på jävligt jobbiga vägar för att bli de vi är i dag. Vi är inte samma människor som vi var då, men ibland, vissa nätter, så minns jag och vissa nätter lyser fullmånen fortfarande över trädgården. I dess silverne sken avslöjas rik växtlighet, några mörka snår och många vackra blommor. I månljuset kan man se tekannan som ångar och två koppar som väntar och ibland kan man nästan ana rösterna från två gestalter som samtalar lågmält.
Så även om vi inte talas vid längre, även om jag saknar den där innerligheten ibland och även om vuxenlivet bredde ut sig mellan oss till sist så måste jag ändå säga: Utan dig hade jag inte varit den jag är i dag. Utan dig hade jag inte varit alls.
Tack. Ta med en bukett av blommorna hem, så ses vi när vi råkas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar