It's a kind of magic

 

Det är nu tjugo år sedan jag satt i min dåvarande grannes bil och fick höra en välkänd låt spelas. En låt som jag hört på TV, men ännu inte hade varken namn eller band till. Princes of the Universe. Jag blev hemskt uppspelt och snart fick jag också ett kassettband med just den skivan avspelad. Många följde i dess spår. Många kassettband avspelade från skivor man lånade på biblioteket. Alv brukade senare, när vi gick i högstadiet ge mig band med Queen och Bowie i present. Hon ritade små gubbar på egengjorda pappersomslag och jag lyssnade nästan sönder banden.
Jag kan tyvärr inte påstå att Queen var min första musikkärlek, ej heller den sista. Jag kan däremot med rent samvete säga att Queen är det enda band jag aldrig tröttnat på. Det enda band vars musik aldrig slutat betyda något, som aldrig slutar vara bra. Queen är alltid bra. Jag har aldrig träffat någon som kunnat påstå någonting annat. Ibland dyker det upp sådana saker. Saker som är universiellt bra. Att Queen gjort bra musik är ett faktum lika säkert som att vatten är vått. Ingen kan ha undgått dem. Alla har hört We are the champions och We will rock you. Alla i mina kretsar älskar Slightly Mad, såväl video som sång. Alla har en favoritlåt. Ingen kan förneka storheten hos Queen totalt. Det närmaste jag hört är "Det är inte min stil, men..." och det kommer alltid ett "men" och en favoritlåt.

Det är i år tjugo år sedan Freddie Mercury dog. Det här blir min hyllning till honom och resten av bandet.
Med Freddies egna ord: "I still love you..."