Cypher och jag

Disconnect! Disconnect! Unplug your overloaded senses from the surging wall-socket of the world-machine! Cast down your script, and drop your robot roles! The sane are prisoners of their toys.
Detach! Detach! Be free! Be free!

Efter ännu en dags studerande avbrutet av en välbehövlig havspromenad med brodern återvände jag till overkligheten. Där hemma väntade nämligen en stor burk med blå piller och texten "Ät mig". Jag gjorde självklart såsom litteraturen lärt mig och lydde burkens befallning. Det var det enda rätta.
Således befinner jag mig nu mitt i en lördagnatt där neonljusen i framtidsstaden aldrig slocknar, där mutanterna rör sig i understaden och där möjligheterna är oändliga så länge man har en T100 till övers.

Overklighetsignoransbalans är fortfarande vad som gäller. Hastiga besök i verkligheten för att ordna med markservicen och sedan tillbaka till overkligheten, drömmarnas och lyckans land.

Det finns en anledning till att jag sällan kommer överrens med Matrix-fans. Den jag identifierar mig starkast med i filmen är Cypher. Glömma allt. Ingen verklighet. Leva i den eviga drömmen, är det inte vad alla egentligen vill?