Om ni undrar varför jag inte uppdaterar så ofta just nu så är det inte för att jag egentligen har för mycket att göra. Jag är bara upptagen med att helt enkelt vara lycklig.
31 juli 2012
19 juli 2012
Mina skor visar vem jag är
Det fanns en tid i mitt liv då jag inte kunde tänka mig att vara utan gummistövlar och träskor. De var liksom basen i allt som behövdes under vår, sommar och höst. Om man skulle gå ut så tog man träskor och om det var blött så tog man gummistövlar. Simpelt.
Sedan kom tonåren och jag lade till kängor på listan. Kängor kunde man alltid ha, oavsett var man skulle eller vad man hade i övrigt. De fungerade i stan och i skogen, på fest eller festival, till klänning eller ridbyxor.
Nu var det länge sedan jag ägde vare sig gummistövlar, träskor eller en kängor. Det är egentligen bara kängorna jag saknat, tills för några månader sedan. Jag kom då att tänka på det här med skor och hur mycket de visar vem man är, eller borde göra det. Jag älskar ju fortfarande att gå i vattenpölar och vandra i skogen och klampa omkring i kängor. Jag tycker fortfarande det är genialt med skor som man bara behöver peta in fötterna i och sedan gå, och som man kan sparka åt fanders när man gungar riktigt högt i en gungställning.
Det var som om gudarna hörde mig. Samtidigt som vi skaffade vår odlingslott så fanns det en skräphög i närheten. På skräphögen låg två helt fräscha, fullkomligt chockrosa gummistövlar i min storlek. De är inte bara rosa, utan ROSA. De skriker ut sin färg. De är nästan självlysande. Jag kunde inte låta bli dem.
Så nu är jag en person med egen odlingslott, boende i en lägenhet, utan kängor på grund av fattigdom snarare än eget val, men med äckelrosa gummistövlar. Det borde räknas som något.
Om inte annat berättar stövlarna att jag slutat ta mig själv på så jävla stort allvar. Rosa är fortfarande töntigt, men ibland är det också jävligt rätt.
Sedan kom tonåren och jag lade till kängor på listan. Kängor kunde man alltid ha, oavsett var man skulle eller vad man hade i övrigt. De fungerade i stan och i skogen, på fest eller festival, till klänning eller ridbyxor.
Nu var det länge sedan jag ägde vare sig gummistövlar, träskor eller en kängor. Det är egentligen bara kängorna jag saknat, tills för några månader sedan. Jag kom då att tänka på det här med skor och hur mycket de visar vem man är, eller borde göra det. Jag älskar ju fortfarande att gå i vattenpölar och vandra i skogen och klampa omkring i kängor. Jag tycker fortfarande det är genialt med skor som man bara behöver peta in fötterna i och sedan gå, och som man kan sparka åt fanders när man gungar riktigt högt i en gungställning.
Det var som om gudarna hörde mig. Samtidigt som vi skaffade vår odlingslott så fanns det en skräphög i närheten. På skräphögen låg två helt fräscha, fullkomligt chockrosa gummistövlar i min storlek. De är inte bara rosa, utan ROSA. De skriker ut sin färg. De är nästan självlysande. Jag kunde inte låta bli dem.
Så nu är jag en person med egen odlingslott, boende i en lägenhet, utan kängor på grund av fattigdom snarare än eget val, men med äckelrosa gummistövlar. Det borde räknas som något.
Om inte annat berättar stövlarna att jag slutat ta mig själv på så jävla stort allvar. Rosa är fortfarande töntigt, men ibland är det också jävligt rätt.
14 juli 2012
De små sakerna
Det är de små sakerna som gör det. Hela mitt liv är uppbyggt av många, många små saker och några vidunderligt stora. Stora som att jag är gift och har ett barn. Stora som att jag hittat en lägenhet jag trivs i och kommit att älska Kalmar och Norrliden. Stora som i mina vänner och släktingar.
Små som i ett glas kall saft, som i att påta i landen på odlingslotten. Små som i ett avsnitt Doctor Who eller en blöt hundnos i knävecket (även om nosen i fråga är rätt stor för att sitta på en så liten jycke).
Dagarna går en i sänder och jag trivs. Jag trivs med sommarregnet. Jag trivs med att titta på roliga klipp med min bror. Jag trivs med att äta middag med min man och se på Ghost Hunters. Jag trivs med att spela Fable eller skriva små berättelser. Kort sagt så trivs jag just nu med livet. Det är en märklig känsla.
Små som i ett glas kall saft, som i att påta i landen på odlingslotten. Små som i ett avsnitt Doctor Who eller en blöt hundnos i knävecket (även om nosen i fråga är rätt stor för att sitta på en så liten jycke).
Dagarna går en i sänder och jag trivs. Jag trivs med sommarregnet. Jag trivs med att titta på roliga klipp med min bror. Jag trivs med att äta middag med min man och se på Ghost Hunters. Jag trivs med att spela Fable eller skriva små berättelser. Kort sagt så trivs jag just nu med livet. Det är en märklig känsla.
11 juli 2012
Makten inom räckhåll
Det dödskalleliknande anletet med sina brinnande ögon tycktes nästan sväva i mörkret framför honom.
- Boken, förkunnade en röst som krävde att bli åtlydd bortom allt förnuft.
Sidonius höll krampaktigt i de slitna läderpärmarna, för även om någon liten inre röst fick honom att vilja lämna över volymen så skrek resten av honom att låta bli. Skulle världen verkligen stå ut om den andre fick boken? Skulle världen stå ut om han behöll den? Tankarna ilade omkring i hans huvud utan att nå fram till något svar.
- Boken! upprepade rösten och en hand med långsmala fingrar sträcktes fordrande mot honom.
I det ögonblicket förändrades även elden i Kal-Anags ögon och visade nu visioner, bilder. Framtiden, nutiden, den tid som flytt. Glimtar av nekromantikerns egen början visades och ett förtydligande av vad han offrat för makten. För allt hade sitt pris och poängen med offer var att de skulle kännas i grundvalarna av ens existens för att åstadkomma någon förändring. En helt skrupelfri människa kunde aldrig göra ett offer, för en sådan hade inget hjärta kvar att rista smärta i. Sidonius var ingen skrupelfri människa. Inte än. Han blev torr i munnen när han så plötsligt stod öga mot öga med sitt eget anlete. Ett anlete som inte var hans eget, men som av så många misstagits för hans och vice versa. Seved. Brodern. Nekromantikerns kloliknande fingrar kramade om dennes axlar och Sidonius visste att det här var hans prov. Hans pris. Hans offer.
Boken hade förvandlats till en stav i hans grepp, men inte som någon stav han tidigare sett. Den vibrerade av kraft. Den var beredd att förtära, förgöra. Allt Sidonius behövde göra var att höja den och uttala orden. Ord som ristats blödande i hans sinne. Ord som flammade och vrålade och utplånade allt annat i hans huvud. Makten fanns här. Ingenting annat spelade någon roll. Nekromantikerns röst förändrades när den talade igen.
- Offret, konstaterade den lika mycket som befallde.
Makten fanns här.
Framtiden fanns här.
Utan att kunna hejda sig höjde Sidonius staven...
...och vaknade.
- Boken, förkunnade en röst som krävde att bli åtlydd bortom allt förnuft.
Sidonius höll krampaktigt i de slitna läderpärmarna, för även om någon liten inre röst fick honom att vilja lämna över volymen så skrek resten av honom att låta bli. Skulle världen verkligen stå ut om den andre fick boken? Skulle världen stå ut om han behöll den? Tankarna ilade omkring i hans huvud utan att nå fram till något svar.
- Boken! upprepade rösten och en hand med långsmala fingrar sträcktes fordrande mot honom.
I det ögonblicket förändrades även elden i Kal-Anags ögon och visade nu visioner, bilder. Framtiden, nutiden, den tid som flytt. Glimtar av nekromantikerns egen början visades och ett förtydligande av vad han offrat för makten. För allt hade sitt pris och poängen med offer var att de skulle kännas i grundvalarna av ens existens för att åstadkomma någon förändring. En helt skrupelfri människa kunde aldrig göra ett offer, för en sådan hade inget hjärta kvar att rista smärta i. Sidonius var ingen skrupelfri människa. Inte än. Han blev torr i munnen när han så plötsligt stod öga mot öga med sitt eget anlete. Ett anlete som inte var hans eget, men som av så många misstagits för hans och vice versa. Seved. Brodern. Nekromantikerns kloliknande fingrar kramade om dennes axlar och Sidonius visste att det här var hans prov. Hans pris. Hans offer.
Boken hade förvandlats till en stav i hans grepp, men inte som någon stav han tidigare sett. Den vibrerade av kraft. Den var beredd att förtära, förgöra. Allt Sidonius behövde göra var att höja den och uttala orden. Ord som ristats blödande i hans sinne. Ord som flammade och vrålade och utplånade allt annat i hans huvud. Makten fanns här. Ingenting annat spelade någon roll. Nekromantikerns röst förändrades när den talade igen.
- Offret, konstaterade den lika mycket som befallde.
Makten fanns här.
Framtiden fanns här.
Utan att kunna hejda sig höjde Sidonius staven...
...och vaknade.
4 juli 2012
Och kaos skall du åter varda
Jag läste en gång om någon slags kaosprincip. Något i stil med att det naturliga tillståndet är kaos och att allt som lämnar vind för våg förfaller egentligen inte, utan det återgår bara till det naturliga tillståndet. Som hus till exempel. Människogjorda, logiska, tillrättalagda. Räta vinklar. Sedan om de lämnas ifred så blir vinklarna snedare och oredan tar över.
Konstigt nog fungerar principen även om byggnaden var kaotisk från början. Kanske för att det var skapat - i någon mån tillrättalagt - kaos.
Ett av de stora fönstren som vetter ut mot den vildvuxna trädgården har splittrats inåt. Glasskärvor i olika färger ligger spridda över hela golvet och på sidan av fönsterkarmen finns djupa spår av klor. Några av de andra fönstren står öppna och trasiga tyllgardiner fladdrar spöklikt i en vindfläkt. Det stora rummet känns mindre nu än det gjorde förr. Förmodligen för att det en gång i tiden rymde så många möjligheter, men nu inte rymmer något innehåll alls. Inte egentligen. Poolen i mitten av rummet är nästan tom. Det enda som finns kvar är lite grönslemmig sörja på botten. Någon form av svartspräcklig mögelsvamp har tagit över luftmadrassen som ligger ihopknycklad i hörnet och sedan har det klättrat vidare upp mot poolens kanter. Det luktar unket.
Jag rör mig fram till kanten och petar till en badanka med foten. Den faller ned i sörjan och försvinner till hälften, som om inte ens den orkar hålla sig flytande längre.
Sängen som står i ett hörn av rummet har fått en söndersliten madrass med fjädrar från kuddar och skumgummibitar spridda långt omkring den. Nu skulle ingen för sitt liv vilja sjunka ned där för intima lekar, förmodligen inte ens under pistolhot.
Källaren som en gång var så hemtam är också bara ett spöklikt minne av sitt forna jag. Garderobsdörrarna står öppna. De flesta kläder har fallit ned på golvet och blivit söndertuggade av råttor och andra skadedjur under åren. Resterna av en vitbroderad klänning med vida ärmar får det att hugga till lite i hjärtetrakten och jag vänder bort blicken.
Trappan upp till vinden låter jag bli att ens se mot. Jag vet att någonstans där ovanför finns förmodligen ett luftslott, spunnet av storhetsvansinne och flydda dagar. Kanske hör jag ett övergivet ylande i fjärran, ett ylande som nästan skulle kunna vara mänskligt. Det låter sorgset.
När jag sticker handen i fickan så möter mina fingertoppar ett runt och lent föremål. En ring. En glasring med flytande grönt glitter i. Jag vrider och vänder på den en stund innan jag placerar den på ett bord, bredvid för länge sedan övergivna tomflaskor innan jag vänder den ryggen och går ut genom dörren.
Jag bryr mig inte om att stänga efter mig. Det finns ingenting där att hämta längre. Allt som en gång funnits där är ändå bevarat bättre i mitt huvud.
Konstigt nog fungerar principen även om byggnaden var kaotisk från början. Kanske för att det var skapat - i någon mån tillrättalagt - kaos.
Ett av de stora fönstren som vetter ut mot den vildvuxna trädgården har splittrats inåt. Glasskärvor i olika färger ligger spridda över hela golvet och på sidan av fönsterkarmen finns djupa spår av klor. Några av de andra fönstren står öppna och trasiga tyllgardiner fladdrar spöklikt i en vindfläkt. Det stora rummet känns mindre nu än det gjorde förr. Förmodligen för att det en gång i tiden rymde så många möjligheter, men nu inte rymmer något innehåll alls. Inte egentligen. Poolen i mitten av rummet är nästan tom. Det enda som finns kvar är lite grönslemmig sörja på botten. Någon form av svartspräcklig mögelsvamp har tagit över luftmadrassen som ligger ihopknycklad i hörnet och sedan har det klättrat vidare upp mot poolens kanter. Det luktar unket.
Jag rör mig fram till kanten och petar till en badanka med foten. Den faller ned i sörjan och försvinner till hälften, som om inte ens den orkar hålla sig flytande längre.
Sängen som står i ett hörn av rummet har fått en söndersliten madrass med fjädrar från kuddar och skumgummibitar spridda långt omkring den. Nu skulle ingen för sitt liv vilja sjunka ned där för intima lekar, förmodligen inte ens under pistolhot.
Källaren som en gång var så hemtam är också bara ett spöklikt minne av sitt forna jag. Garderobsdörrarna står öppna. De flesta kläder har fallit ned på golvet och blivit söndertuggade av råttor och andra skadedjur under åren. Resterna av en vitbroderad klänning med vida ärmar får det att hugga till lite i hjärtetrakten och jag vänder bort blicken.
Trappan upp till vinden låter jag bli att ens se mot. Jag vet att någonstans där ovanför finns förmodligen ett luftslott, spunnet av storhetsvansinne och flydda dagar. Kanske hör jag ett övergivet ylande i fjärran, ett ylande som nästan skulle kunna vara mänskligt. Det låter sorgset.
När jag sticker handen i fickan så möter mina fingertoppar ett runt och lent föremål. En ring. En glasring med flytande grönt glitter i. Jag vrider och vänder på den en stund innan jag placerar den på ett bord, bredvid för länge sedan övergivna tomflaskor innan jag vänder den ryggen och går ut genom dörren.
Jag bryr mig inte om att stänga efter mig. Det finns ingenting där att hämta längre. Allt som en gång funnits där är ändå bevarat bättre i mitt huvud.
God morgon, David
Tidigt på morgonen, medan Zeus fortfarande sov djupt bredvid honom i sängen vaknade David. Utan att röra sig betraktade han först den andre några minuter. Hans anlete var fullkomligt uttryckslöst. Sedan reste han sig försiktigt ur sängen och tassade bort till garderoben. Mjuka, vida byxor i vitt och en svart, åtsmitande t-tröja. Sedan försvann han ut ur rummet, ned på våningen under. Trappan knakade hemtamt. De nakna fötterna fann sin väg över vardagsrumsgolvet och ut genom glasdörrarna de inte brytt sig om att stänga natten innan.
Det daggvåta gräset var mjukt mot fötterna och påminde honom suddigt om en nu avlägsen barndom. Några grenar veks åt sidan och sedan var han i trädgårdens mest avlägsna hörn, omgiven av täta buskar. Här härskade rosor i alla färger och storlekar. Som centrum för denna hemliga rosenträdgård stod en urna i svart marmor på ett stort granitblock. Ingen inskription fanns på stenen. Liams mor hade simpelt följt sin sons testamente då en fjärdedel av hans aska inte begrovs på kyrkogården, utan överlämnades till David. Han var tacksam för det, även om det först hade känts som ett grymt skämt. Joyce hade aldrig tålt att han brukade sitta här i timmar, men det var bara vid urnan han kände sann frid. Nu slog han sig ned som så många gånger förr med benen i kors framför graniten och dess steninkapslade hemlighet. De första åren hade han stundtals talat med urnan, men då inget svar någonsin kom, inte ens det minsta lilla tecken, slutade han upp med det.
Han plockade fram en cigarett och en tändare från byxfickan, inte ens förvånad över att de fanns där och tände ciggen. Två djupa bloss och röken dansade kring urnan. Han slöt ögonen och undrade hur det fortfarande kunde göra ont så här många år efteråt. Till och med nu, när allt verkade ordna sig bättre än på länge, och när den vackre vilade huvudet mot hans kudde inne i huset, till och med nu gjorde det ont och den gamla tomheten infann sig som alltid i hans kropp.
Han tog ett par bloss till medan han egentligen längtade efter whiskyns ilande hetta som ibland till och med lyckats bränna bort tomheten för en stund. Med en suck ät han sig falla baklänges på rygg i den sensommargrönskande morgonen. Nästan viskande för sig själv började han sjunga på Soul Love, men tystnade någonstans i mitten och rökte klart cigaretten i stället. Han sov fortfarande uselt de flesta nätter som han ens försökte. Det var som om mardrömmarna var det enda Liam egentligen lämnat honom. Ingenting annat.
Det daggvåta gräset var mjukt mot fötterna och påminde honom suddigt om en nu avlägsen barndom. Några grenar veks åt sidan och sedan var han i trädgårdens mest avlägsna hörn, omgiven av täta buskar. Här härskade rosor i alla färger och storlekar. Som centrum för denna hemliga rosenträdgård stod en urna i svart marmor på ett stort granitblock. Ingen inskription fanns på stenen. Liams mor hade simpelt följt sin sons testamente då en fjärdedel av hans aska inte begrovs på kyrkogården, utan överlämnades till David. Han var tacksam för det, även om det först hade känts som ett grymt skämt. Joyce hade aldrig tålt att han brukade sitta här i timmar, men det var bara vid urnan han kände sann frid. Nu slog han sig ned som så många gånger förr med benen i kors framför graniten och dess steninkapslade hemlighet. De första åren hade han stundtals talat med urnan, men då inget svar någonsin kom, inte ens det minsta lilla tecken, slutade han upp med det.
Han plockade fram en cigarett och en tändare från byxfickan, inte ens förvånad över att de fanns där och tände ciggen. Två djupa bloss och röken dansade kring urnan. Han slöt ögonen och undrade hur det fortfarande kunde göra ont så här många år efteråt. Till och med nu, när allt verkade ordna sig bättre än på länge, och när den vackre vilade huvudet mot hans kudde inne i huset, till och med nu gjorde det ont och den gamla tomheten infann sig som alltid i hans kropp.
Han tog ett par bloss till medan han egentligen längtade efter whiskyns ilande hetta som ibland till och med lyckats bränna bort tomheten för en stund. Med en suck ät han sig falla baklänges på rygg i den sensommargrönskande morgonen. Nästan viskande för sig själv började han sjunga på Soul Love, men tystnade någonstans i mitten och rökte klart cigaretten i stället. Han sov fortfarande uselt de flesta nätter som han ens försökte. Det var som om mardrömmarna var det enda Liam egentligen lämnat honom. Ingenting annat.
30 juni 2012
Världens bästa spelledare
Här kommer en lista, ingen lång lista men likväl en lista. Det är min tre-i-topp-spelledar-lista och en hyllning till de som gjort att jag älskar rollspel mer än de flesta nöjen här i livet. Nu kör vi!
3. Hanru
Utan Hannu hade jag förmodligen aldrig fastnat för bordsrollspel över huvud taget. När jag fick äran att bli spelledd av honom hade jag redan spelat ett antal gånger, men ännu inte förstått vad som egentligen var grejen. Tjusningen. Vi spelade ett litet skräckäventyr från Sveroks scenariobank och det var skitläskigt. Att den annars väldigt snälle och rolige Hannu helt plötsligt var läskig gjorde allt dubbelt upp värre. Jag blev äntligen tjusad och jag minns än i dag det äventyret som en av mina bästa rollspelsupplevelser.
2. Ichabod
Få människor i världen lyckas få mig så engagerad i karaktärer och händelseutvecklingar som Ichabod. Med hjälp av ljudeffekter, musik och utmärkt skådespeleri så gestaltar han miljöer och personer så väl att man vet vilken SLP han spelar även om man bara ser honom genom glaset från balkongen och inte hör vad han säger. Att spelledas av Ichabod blev alltid en så personlig och intim upplevelse, där han utan att tveka spelade på känslor och tankar man inte ens själv visste att man hade.
Ichabod var den första spelledare som inspirerade mig till att rita bilder av karaktärer och låta äventyren leva kvar i huvudet långt efter att spelet var över. Han är också den ende spelledare som någonsin fått Eon att vara intressant, vilket säger en hel del för er som vet vad jag annars tycker om Eon.
1. August
Förmågan att kunna ta något ytterst klichéartat och vrida det precis lagom många varv för att göra det både nytt, intressant, välbekant och trovärdigt på samma gång är ren magi. Med August har jag besökt fantasyvärldar, Paris i World of Darkness, ostiga actionfilmer, hemsökta slott och cyberpunkens svindlande äventyr. Ingen annan spelledare har tagit fram såpass många goda egenskaper hos mig som spelare och ingen har heller lyckats med att få mig att teckna, skriva och spinna vidare på kampanjerna före, mellan och efter spelen som han. När man hittar en sådan här spelledare finns det egentligen bara en enda sak att göra; gifta sig med honom.
3. Hanru
Utan Hannu hade jag förmodligen aldrig fastnat för bordsrollspel över huvud taget. När jag fick äran att bli spelledd av honom hade jag redan spelat ett antal gånger, men ännu inte förstått vad som egentligen var grejen. Tjusningen. Vi spelade ett litet skräckäventyr från Sveroks scenariobank och det var skitläskigt. Att den annars väldigt snälle och rolige Hannu helt plötsligt var läskig gjorde allt dubbelt upp värre. Jag blev äntligen tjusad och jag minns än i dag det äventyret som en av mina bästa rollspelsupplevelser.
2. Ichabod
Få människor i världen lyckas få mig så engagerad i karaktärer och händelseutvecklingar som Ichabod. Med hjälp av ljudeffekter, musik och utmärkt skådespeleri så gestaltar han miljöer och personer så väl att man vet vilken SLP han spelar även om man bara ser honom genom glaset från balkongen och inte hör vad han säger. Att spelledas av Ichabod blev alltid en så personlig och intim upplevelse, där han utan att tveka spelade på känslor och tankar man inte ens själv visste att man hade.
Ichabod var den första spelledare som inspirerade mig till att rita bilder av karaktärer och låta äventyren leva kvar i huvudet långt efter att spelet var över. Han är också den ende spelledare som någonsin fått Eon att vara intressant, vilket säger en hel del för er som vet vad jag annars tycker om Eon.
1. August
Förmågan att kunna ta något ytterst klichéartat och vrida det precis lagom många varv för att göra det både nytt, intressant, välbekant och trovärdigt på samma gång är ren magi. Med August har jag besökt fantasyvärldar, Paris i World of Darkness, ostiga actionfilmer, hemsökta slott och cyberpunkens svindlande äventyr. Ingen annan spelledare har tagit fram såpass många goda egenskaper hos mig som spelare och ingen har heller lyckats med att få mig att teckna, skriva och spinna vidare på kampanjerna före, mellan och efter spelen som han. När man hittar en sådan här spelledare finns det egentligen bara en enda sak att göra; gifta sig med honom.
Främlingar som kände varandra väldigt väl
När bitterheten falnat finns bara sorgen kvar. Det är lättare att vara arg och bitter än ledsen, men jag antar att det är en fas man måste gå igenom likväl.
Jag är ledsen över att jag var den jag är och att det inte fungerade. Jag är ledsen över att jag inte såg att vi var inkompatibla komponenter. Jag är ledsen att jag gjorde dig ledsen. Jag är ledsen över allt jag trodde och allt jag antog. Jag är ledsen för att jag trodde att vi kände varandra utan och innan, men uppenbarligen var vi bara främlingar som kände varandra väldigt väl, som man uttrycker det i Fight Club.
Jag är ledsen för att tiden går vidare, livet går vidare. Jag är ledsen för att det känns som om jag förlorat en kroppsdel. Jag är ledsen över fantomsmärtorna.
När jag slutat vara ledsen hoppas jag att kunna minnas de bra sakerna (eller de saker jag upplevde som bra i alla fall) och bli glad av dem, men kanske måste jag bli arg igen, bitter igen och sedan ledsen igen. Det är svårt att veta hur sorgen tar sitt uttryck, eller hur länge den gör det.
Jag är ledsen att vår vänskap var dålig för dig. Det känns lite som när man haft galet bra sex med någon och sedan förvånat får veta på omvägar att den man legat med spritt ut att man är en kall fisk och frigid kossa.
För vår vänskap var bra för mig i alla fall. Alltid något.
Jag är ledsen över att jag var den jag är och att det inte fungerade. Jag är ledsen över att jag inte såg att vi var inkompatibla komponenter. Jag är ledsen att jag gjorde dig ledsen. Jag är ledsen över allt jag trodde och allt jag antog. Jag är ledsen för att jag trodde att vi kände varandra utan och innan, men uppenbarligen var vi bara främlingar som kände varandra väldigt väl, som man uttrycker det i Fight Club.
Jag är ledsen för att tiden går vidare, livet går vidare. Jag är ledsen för att det känns som om jag förlorat en kroppsdel. Jag är ledsen över fantomsmärtorna.
När jag slutat vara ledsen hoppas jag att kunna minnas de bra sakerna (eller de saker jag upplevde som bra i alla fall) och bli glad av dem, men kanske måste jag bli arg igen, bitter igen och sedan ledsen igen. Det är svårt att veta hur sorgen tar sitt uttryck, eller hur länge den gör det.
Jag är ledsen att vår vänskap var dålig för dig. Det känns lite som när man haft galet bra sex med någon och sedan förvånat får veta på omvägar att den man legat med spritt ut att man är en kall fisk och frigid kossa.
För vår vänskap var bra för mig i alla fall. Alltid något.
26 juni 2012
Midsommar
Tydligen är det sjukt inne att berätta om vad man gjorde på midsommar via sin blogg. För min del är det snabbt avklarat. Jag åt mat, umgicks med mamma, yeti och groda. Sedan tittade vi på Morden i Midsumer och avrundade kvällen med Ghost Hunters. Man kan alltid lita på Ghost Hunters.
23 juni 2012
En stor man har gått ur tiden
En stor man har gått ur tiden. En man med humor, värme och världens mest trovärdiga röst. Vila i frid, Hans Villius, du kommer att vila i mitt hjärta länge än.
9 juni 2012
31 maj 2012
Ketchup, ketchup, punkt!
29 maj 2012
Ren magi
Redan innan jag träffade honom i verkligheten förkunnade jag att jag tyckte bättre om honom än de flesta människor jag träffat på riktigt.
På den vägen var det. På den vägen är det. Han är allt jag någonsin önskat mig och många saker jag inte ens visste att jag behövde. Jag trodde inte att ett förhållande kunde vara så här. Folk pratar om att man alltid får kalla fötter innan bröllop, men ingen av oss kände av det. Det var något helt naturligt. Han och jag. Hand i hand. Till världens ände.
Jag kan inte längre tänka mig en tillvaro utan honom. Det är som att försöka sätta sig in hur det skulle vara att leva resten av sitt liv med samtliga lemmar amputerade. Så främmande. Så otänkbart.
Att leva i ett förhållande där man stärker varandra i stället för att bryta ned. Där man verkligen är tillsammans mot och med världen. I upp- och nedgång. Motgång och framgång. Där man uppmuntrar varandras drömmar och personliga kvaliteter. Där man lever, växer och utvecklas både tillsammans och på egen hand, sida vid sida.
Svårigheter övervinns. Tårar torkas. Jag ser fram mot att sova hopkrupen mot hans sida på kvällen och vakna bredvid honom på morgonen.
Det, mina vänner, är verkligen helt otroligt.
Det är ren magi.
På den vägen var det. På den vägen är det. Han är allt jag någonsin önskat mig och många saker jag inte ens visste att jag behövde. Jag trodde inte att ett förhållande kunde vara så här. Folk pratar om att man alltid får kalla fötter innan bröllop, men ingen av oss kände av det. Det var något helt naturligt. Han och jag. Hand i hand. Till världens ände.
Jag kan inte längre tänka mig en tillvaro utan honom. Det är som att försöka sätta sig in hur det skulle vara att leva resten av sitt liv med samtliga lemmar amputerade. Så främmande. Så otänkbart.
Att leva i ett förhållande där man stärker varandra i stället för att bryta ned. Där man verkligen är tillsammans mot och med världen. I upp- och nedgång. Motgång och framgång. Där man uppmuntrar varandras drömmar och personliga kvaliteter. Där man lever, växer och utvecklas både tillsammans och på egen hand, sida vid sida.
Svårigheter övervinns. Tårar torkas. Jag ser fram mot att sova hopkrupen mot hans sida på kvällen och vakna bredvid honom på morgonen.
Det, mina vänner, är verkligen helt otroligt.
Det är ren magi.
28 maj 2012
Kultisten, ditt dumma, jävla spån
I hela mitt liv har jag haft svårt för värme. Inte bara svårt som i att det är obehagligt utan som i andningsproblem, hjärnan slutar fungera, jag får yrsel, mår illa och är totalt utslagen hela sommaren.
Det var illa när jag bodde i Närke. Riktigt, riktigt illa. Så, vad gör jag?
Jag flyttar ännu längre söderut.
GNAAAAAH!
Det var illa när jag bodde i Närke. Riktigt, riktigt illa. Så, vad gör jag?
Jag flyttar ännu längre söderut.
GNAAAAAH!
26 maj 2012
Födelsedag
Så har man fyllt år igen. En dag som kantades av en allergianlupen make, en supertrött hund, en väldigt mysig picknick och ett antal avsnitt Supernatural till mumsig middag.
Fick många härliga hälsningar och fina presenter. Blev lycklig över att Tomb kom ihåg att ringa mig också (det är tradition, numera pratar vi typ två gånger om året på varandras respektive födelsedagar) samt över andra telefonsamtal och meddelanden.
Looten det här året blev bland annat mysiga badbomber, en vacker klänning, ett helt underbart halssmycke, en grymt bra bok, Magickort, skönhetsprodukter av olika slag (bland annat min favoritparfym!) och en hel hög med annat fint. Bra födelsedag, helt klart.
Fick många härliga hälsningar och fina presenter. Blev lycklig över att Tomb kom ihåg att ringa mig också (det är tradition, numera pratar vi typ två gånger om året på varandras respektive födelsedagar) samt över andra telefonsamtal och meddelanden.
Looten det här året blev bland annat mysiga badbomber, en vacker klänning, ett helt underbart halssmycke, en grymt bra bok, Magickort, skönhetsprodukter av olika slag (bland annat min favoritparfym!) och en hel hög med annat fint. Bra födelsedag, helt klart.
Hur gör man?
När man får reda på att den man trott varit ens närmaste i över tjugo år har ljugit under hela den tiden. Två decennium av lögner. En livstids svek.
När man får veta att personen bara vantrivts i ens sällskap och hela tiden avskytt en, men fortsatt att kalla en bästa vän, ringa, skriva och umgås så mycket som möjligt.
Hur skall man då någonsin kunna lita på någon människa?
Det går inte.
När man får veta att personen bara vantrivts i ens sällskap och hela tiden avskytt en, men fortsatt att kalla en bästa vän, ringa, skriva och umgås så mycket som möjligt.
Hur skall man då någonsin kunna lita på någon människa?
Det går inte.
25 maj 2012
23 maj 2012
Marc Jones
Det hade blivit för mycket till sist. Han kastade en blick ut genom sitt kontorsfönster och drog ett djupt andetag. Det var inte jobbet, inte egentligen. Eller, det var förknippat med jobbet, men mer med det dubbelliv han tvingades leva. Det var mer än någon människa egentligen mäktade med. In Veritas var hans livsverk, såväl som hans livsvärk, tänkte han med ett kort och glädjelöst leende. Alla de kontakter som arbetet inbringat, på gott och ont. Allt det han hade fått se och uppleva.
Det var lättare nu när han inte själv arbetade ute "på fältet" så att säga, men samtidigt så kämpade han ständigt för att bibehålla balansen. Presentera det otroliga och fantastiska, men samtidigt bibehålla stämpeln av oseriös blaska som han inte kunde råka i trubbel för.
Ibland ringde de upp honom hemma. Ibland hälsade de på honom när han var ensam på kontoret. Pekade ut saker som han var tvungen att ändra, fotografier som tvunget måste försvinna eller manipuleras tills de såg värdelösa ut.Bevis som helt enkelt var tvungna att försvinna.
Nu hade allt eskalerat. Det nuvarande teamet var helt enkelt för insyltade. De hittade för mycket svar och för få frågor. De arbetade fort och seriöst. De var inte galna... Inte än i alla fall.
Det hade faktiskt underlättat om de var galna. Han undrade över sitt eget omdöme när han anställt dem. Tidigare hade mest knäppskallar fått anställning. Konspirationsteoretiker. Eremiter. Folk som påminde om Twitch. Twitch själv. Men även om den senare var galen utan tvekan så var han också för effektiv och hade blivit tvungen att gå. Hans webbsida var inte något hot egentligen, eller rättare sagt så var den inget hot mot Marc eller In Veritas. Det var trots allt Marc som tipsat honom om att skapa den. Göra något eget. Frihet.
Han tog fram nyckelknippan och letade fram rätt nyckel. Blicken ut genom fönstret igen. Soligt. Vackert. Så låste han upp lådan och plockade fram innehållet. Placerade ett skott i magasinet. Vägde den metalliska tyngden i handen. Allt var redan ordnat. Det fanns ingen väg tillbaka, i alla fall inte just nu. De skulle inte vinna. Han hade hittat den perfekta flyktvägen. Han dröjde kvar med blicken ut genom fönstret. Det skulle bli en fin dag. Sedan gjorde han de sista förberedelserna innan han spände hanen och tryckte av.
En månad senare, på okänd ort
Marc som inte längre hette Marc satt vid sitt nya skrivbord i sitt nya hem på en helt okänd plats. Ingen här visste vem han var egentligen och ibland var han osäker på om han visste det själv. All tid ägnades åt att hålla uppe hans nya liv och sköta det gamla företaget. Det var fortfarande han som var spindeln i nätet, fortfarande han som hade kontrollen. Enda skillnaden var att nu kunde de inte nå honom. Nu kunde han göra som han ville utan hot eller vansinne. Nu kunde de inte finna honom, för han var ju död, eller hur?
Ett leende på hans läppar. Han hade haft fel för en månad sedan. Det hade inte varit en fin dag, men i dag... I dag kändes lovande. Nästa uppdrag skulle tvivelsutan ge fantastiska rubriker.
Det var lättare nu när han inte själv arbetade ute "på fältet" så att säga, men samtidigt så kämpade han ständigt för att bibehålla balansen. Presentera det otroliga och fantastiska, men samtidigt bibehålla stämpeln av oseriös blaska som han inte kunde råka i trubbel för.
Ibland ringde de upp honom hemma. Ibland hälsade de på honom när han var ensam på kontoret. Pekade ut saker som han var tvungen att ändra, fotografier som tvunget måste försvinna eller manipuleras tills de såg värdelösa ut.Bevis som helt enkelt var tvungna att försvinna.
Nu hade allt eskalerat. Det nuvarande teamet var helt enkelt för insyltade. De hittade för mycket svar och för få frågor. De arbetade fort och seriöst. De var inte galna... Inte än i alla fall.
Det hade faktiskt underlättat om de var galna. Han undrade över sitt eget omdöme när han anställt dem. Tidigare hade mest knäppskallar fått anställning. Konspirationsteoretiker. Eremiter. Folk som påminde om Twitch. Twitch själv. Men även om den senare var galen utan tvekan så var han också för effektiv och hade blivit tvungen att gå. Hans webbsida var inte något hot egentligen, eller rättare sagt så var den inget hot mot Marc eller In Veritas. Det var trots allt Marc som tipsat honom om att skapa den. Göra något eget. Frihet.
Han tog fram nyckelknippan och letade fram rätt nyckel. Blicken ut genom fönstret igen. Soligt. Vackert. Så låste han upp lådan och plockade fram innehållet. Placerade ett skott i magasinet. Vägde den metalliska tyngden i handen. Allt var redan ordnat. Det fanns ingen väg tillbaka, i alla fall inte just nu. De skulle inte vinna. Han hade hittat den perfekta flyktvägen. Han dröjde kvar med blicken ut genom fönstret. Det skulle bli en fin dag. Sedan gjorde han de sista förberedelserna innan han spände hanen och tryckte av.
En månad senare, på okänd ort
Marc som inte längre hette Marc satt vid sitt nya skrivbord i sitt nya hem på en helt okänd plats. Ingen här visste vem han var egentligen och ibland var han osäker på om han visste det själv. All tid ägnades åt att hålla uppe hans nya liv och sköta det gamla företaget. Det var fortfarande han som var spindeln i nätet, fortfarande han som hade kontrollen. Enda skillnaden var att nu kunde de inte nå honom. Nu kunde han göra som han ville utan hot eller vansinne. Nu kunde de inte finna honom, för han var ju död, eller hur?
Ett leende på hans läppar. Han hade haft fel för en månad sedan. Det hade inte varit en fin dag, men i dag... I dag kändes lovande. Nästa uppdrag skulle tvivelsutan ge fantastiska rubriker.
22 maj 2012
För säkerhets skull
Kör absolut inte en bil utan airbag. Cykla aldrig utan hjälm, knäskydd och armbågsskydd. Åk inte pulka utan hjälm. Rid inte utan säkerhetsväst. Låt inte barnen lära sig gå utan gåstol, hjälm och alla möjliga skydd. Sätt mjuka skydd på alla vassa kanter i hemmet. Vira helst in dig och din familj i tjocka, tjocka lager med bomull och packa varsamt ner er allihop i lådor. Om en låda råkar välta så stämmer ni staten för att de inte uppfunnit lagar mot vältande lådor med bomull i.
Jag blir fan tokig.
Jag blir fan tokig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)