Jag läste en gång om någon slags kaosprincip. Något i stil med att det naturliga tillståndet är kaos och att allt som lämnar vind för våg förfaller egentligen inte, utan det återgår bara till det naturliga tillståndet. Som hus till exempel. Människogjorda, logiska, tillrättalagda. Räta vinklar. Sedan om de lämnas ifred så blir vinklarna snedare och oredan tar över.
Konstigt nog fungerar principen även om byggnaden var kaotisk från början. Kanske för att det var skapat - i någon mån tillrättalagt - kaos.
Ett av de stora fönstren som vetter ut mot den vildvuxna trädgården har splittrats inåt. Glasskärvor i olika färger ligger spridda över hela golvet och på sidan av fönsterkarmen finns djupa spår av klor. Några av de andra fönstren står öppna och trasiga tyllgardiner fladdrar spöklikt i en vindfläkt. Det stora rummet känns mindre nu än det gjorde förr. Förmodligen för att det en gång i tiden rymde så många möjligheter, men nu inte rymmer något innehåll alls. Inte egentligen. Poolen i mitten av rummet är nästan tom. Det enda som finns kvar är lite grönslemmig sörja på botten. Någon form av svartspräcklig mögelsvamp har tagit över luftmadrassen som ligger ihopknycklad i hörnet och sedan har det klättrat vidare upp mot poolens kanter. Det luktar unket.
Jag rör mig fram till kanten och petar till en badanka med foten. Den faller ned i sörjan och försvinner till hälften, som om inte ens den orkar hålla sig flytande längre.
Sängen som står i ett hörn av rummet har fått en söndersliten madrass med fjädrar från kuddar och skumgummibitar spridda långt omkring den. Nu skulle ingen för sitt liv vilja sjunka ned där för intima lekar, förmodligen inte ens under pistolhot.
Källaren som en gång var så hemtam är också bara ett spöklikt minne av sitt forna jag. Garderobsdörrarna står öppna. De flesta kläder har fallit ned på golvet och blivit söndertuggade av råttor och andra skadedjur under åren. Resterna av en vitbroderad klänning med vida ärmar får det att hugga till lite i hjärtetrakten och jag vänder bort blicken.
Trappan upp till vinden låter jag bli att ens se mot. Jag vet att någonstans där ovanför finns förmodligen ett luftslott, spunnet av storhetsvansinne och flydda dagar. Kanske hör jag ett övergivet ylande i fjärran, ett ylande som nästan skulle kunna vara mänskligt. Det låter sorgset.
När jag sticker handen i fickan så möter mina fingertoppar ett runt och lent föremål. En ring. En glasring med flytande grönt glitter i. Jag vrider och vänder på den en stund innan jag placerar den på ett bord, bredvid för länge sedan övergivna tomflaskor innan jag vänder den ryggen och går ut genom dörren.
Jag bryr mig inte om att stänga efter mig. Det finns ingenting där att hämta längre. Allt som en gång funnits där är ändå bevarat bättre i mitt huvud.
Konstigt nog fungerar principen även om byggnaden var kaotisk från början. Kanske för att det var skapat - i någon mån tillrättalagt - kaos.
Ett av de stora fönstren som vetter ut mot den vildvuxna trädgården har splittrats inåt. Glasskärvor i olika färger ligger spridda över hela golvet och på sidan av fönsterkarmen finns djupa spår av klor. Några av de andra fönstren står öppna och trasiga tyllgardiner fladdrar spöklikt i en vindfläkt. Det stora rummet känns mindre nu än det gjorde förr. Förmodligen för att det en gång i tiden rymde så många möjligheter, men nu inte rymmer något innehåll alls. Inte egentligen. Poolen i mitten av rummet är nästan tom. Det enda som finns kvar är lite grönslemmig sörja på botten. Någon form av svartspräcklig mögelsvamp har tagit över luftmadrassen som ligger ihopknycklad i hörnet och sedan har det klättrat vidare upp mot poolens kanter. Det luktar unket.
Jag rör mig fram till kanten och petar till en badanka med foten. Den faller ned i sörjan och försvinner till hälften, som om inte ens den orkar hålla sig flytande längre.
Sängen som står i ett hörn av rummet har fått en söndersliten madrass med fjädrar från kuddar och skumgummibitar spridda långt omkring den. Nu skulle ingen för sitt liv vilja sjunka ned där för intima lekar, förmodligen inte ens under pistolhot.
Källaren som en gång var så hemtam är också bara ett spöklikt minne av sitt forna jag. Garderobsdörrarna står öppna. De flesta kläder har fallit ned på golvet och blivit söndertuggade av råttor och andra skadedjur under åren. Resterna av en vitbroderad klänning med vida ärmar får det att hugga till lite i hjärtetrakten och jag vänder bort blicken.
Trappan upp till vinden låter jag bli att ens se mot. Jag vet att någonstans där ovanför finns förmodligen ett luftslott, spunnet av storhetsvansinne och flydda dagar. Kanske hör jag ett övergivet ylande i fjärran, ett ylande som nästan skulle kunna vara mänskligt. Det låter sorgset.
När jag sticker handen i fickan så möter mina fingertoppar ett runt och lent föremål. En ring. En glasring med flytande grönt glitter i. Jag vrider och vänder på den en stund innan jag placerar den på ett bord, bredvid för länge sedan övergivna tomflaskor innan jag vänder den ryggen och går ut genom dörren.
Jag bryr mig inte om att stänga efter mig. Det finns ingenting där att hämta längre. Allt som en gång funnits där är ändå bevarat bättre i mitt huvud.
Du är fantastisk! <3
SvaraRadera