Främlingar som kände varandra väldigt väl

När bitterheten falnat finns bara sorgen kvar. Det är lättare att vara arg och bitter än ledsen, men jag antar att det är en fas man måste gå igenom likväl.
Jag är ledsen över att jag var den jag är och att det inte fungerade. Jag är ledsen över att jag inte såg att vi var inkompatibla komponenter. Jag är ledsen att jag gjorde dig ledsen. Jag är ledsen över allt jag trodde och allt jag antog. Jag är ledsen för att jag trodde att vi kände varandra utan och innan, men uppenbarligen var vi bara främlingar som kände varandra väldigt väl, som man uttrycker det i Fight Club.

Jag är ledsen för att tiden går vidare, livet går vidare. Jag är ledsen för att det känns som om jag förlorat en kroppsdel. Jag är ledsen över fantomsmärtorna.

När jag slutat vara ledsen hoppas jag att kunna minnas de bra sakerna (eller de saker jag upplevde som bra i alla fall) och bli glad av dem, men kanske måste jag bli arg igen, bitter igen och sedan ledsen igen. Det är svårt att veta hur sorgen tar sitt uttryck, eller hur länge den gör det.

Jag är ledsen att vår vänskap var dålig för dig. Det känns lite som när man haft galet bra sex med någon och sedan förvånat får veta på omvägar att den man legat med spritt ut att man är en kall fisk och frigid kossa.
För vår vänskap var bra för mig i alla fall. Alltid något.