Det hade blivit för mycket till sist. Han kastade en blick ut genom sitt kontorsfönster och drog ett djupt andetag. Det var inte jobbet, inte egentligen. Eller, det var förknippat med jobbet, men mer med det dubbelliv han tvingades leva. Det var mer än någon människa egentligen mäktade med. In Veritas var hans livsverk, såväl som hans livsvärk, tänkte han med ett kort och glädjelöst leende. Alla de kontakter som arbetet inbringat, på gott och ont. Allt det han hade fått se och uppleva.
Det var lättare nu när han inte själv arbetade ute "på fältet" så att säga, men samtidigt så kämpade han ständigt för att bibehålla balansen. Presentera det otroliga och fantastiska, men samtidigt bibehålla stämpeln av oseriös blaska som han inte kunde råka i trubbel för.
Ibland ringde de upp honom hemma. Ibland hälsade de på honom när han var ensam på kontoret. Pekade ut saker som han var tvungen att ändra, fotografier som tvunget måste försvinna eller manipuleras tills de såg värdelösa ut.Bevis som helt enkelt var tvungna att försvinna.
Nu hade allt eskalerat. Det nuvarande teamet var helt enkelt för insyltade. De hittade för mycket svar och för få frågor. De arbetade fort och seriöst. De var inte galna... Inte än i alla fall.
Det hade faktiskt underlättat om de var galna. Han undrade över sitt eget omdöme när han anställt dem. Tidigare hade mest knäppskallar fått anställning. Konspirationsteoretiker. Eremiter. Folk som påminde om Twitch. Twitch själv. Men även om den senare var galen utan tvekan så var han också för effektiv och hade blivit tvungen att gå. Hans webbsida var inte något hot egentligen, eller rättare sagt så var den inget hot mot Marc eller In Veritas. Det var trots allt Marc som tipsat honom om att skapa den. Göra något eget. Frihet.
Han tog fram nyckelknippan och letade fram rätt nyckel. Blicken ut genom fönstret igen. Soligt. Vackert. Så låste han upp lådan och plockade fram innehållet. Placerade ett skott i magasinet. Vägde den metalliska tyngden i handen. Allt var redan ordnat. Det fanns ingen väg tillbaka, i alla fall inte just nu. De skulle inte vinna. Han hade hittat den perfekta flyktvägen. Han dröjde kvar med blicken ut genom fönstret. Det skulle bli en fin dag. Sedan gjorde han de sista förberedelserna innan han spände hanen och tryckte av.
En månad senare, på okänd ort
Marc som inte längre hette Marc satt vid sitt nya skrivbord i sitt nya hem på en helt okänd plats. Ingen här visste vem han var egentligen och ibland var han osäker på om han visste det själv. All tid ägnades åt att hålla uppe hans nya liv och sköta det gamla företaget. Det var fortfarande han som var spindeln i nätet, fortfarande han som hade kontrollen. Enda skillnaden var att nu kunde de inte nå honom. Nu kunde han göra som han ville utan hot eller vansinne. Nu kunde de inte finna honom, för han var ju död, eller hur?
Ett leende på hans läppar. Han hade haft fel för en månad sedan. Det hade inte varit en fin dag, men i dag... I dag kändes lovande. Nästa uppdrag skulle tvivelsutan ge fantastiska rubriker.
Det var lättare nu när han inte själv arbetade ute "på fältet" så att säga, men samtidigt så kämpade han ständigt för att bibehålla balansen. Presentera det otroliga och fantastiska, men samtidigt bibehålla stämpeln av oseriös blaska som han inte kunde råka i trubbel för.
Ibland ringde de upp honom hemma. Ibland hälsade de på honom när han var ensam på kontoret. Pekade ut saker som han var tvungen att ändra, fotografier som tvunget måste försvinna eller manipuleras tills de såg värdelösa ut.Bevis som helt enkelt var tvungna att försvinna.
Nu hade allt eskalerat. Det nuvarande teamet var helt enkelt för insyltade. De hittade för mycket svar och för få frågor. De arbetade fort och seriöst. De var inte galna... Inte än i alla fall.
Det hade faktiskt underlättat om de var galna. Han undrade över sitt eget omdöme när han anställt dem. Tidigare hade mest knäppskallar fått anställning. Konspirationsteoretiker. Eremiter. Folk som påminde om Twitch. Twitch själv. Men även om den senare var galen utan tvekan så var han också för effektiv och hade blivit tvungen att gå. Hans webbsida var inte något hot egentligen, eller rättare sagt så var den inget hot mot Marc eller In Veritas. Det var trots allt Marc som tipsat honom om att skapa den. Göra något eget. Frihet.
Han tog fram nyckelknippan och letade fram rätt nyckel. Blicken ut genom fönstret igen. Soligt. Vackert. Så låste han upp lådan och plockade fram innehållet. Placerade ett skott i magasinet. Vägde den metalliska tyngden i handen. Allt var redan ordnat. Det fanns ingen väg tillbaka, i alla fall inte just nu. De skulle inte vinna. Han hade hittat den perfekta flyktvägen. Han dröjde kvar med blicken ut genom fönstret. Det skulle bli en fin dag. Sedan gjorde han de sista förberedelserna innan han spände hanen och tryckte av.
En månad senare, på okänd ort
Marc som inte längre hette Marc satt vid sitt nya skrivbord i sitt nya hem på en helt okänd plats. Ingen här visste vem han var egentligen och ibland var han osäker på om han visste det själv. All tid ägnades åt att hålla uppe hans nya liv och sköta det gamla företaget. Det var fortfarande han som var spindeln i nätet, fortfarande han som hade kontrollen. Enda skillnaden var att nu kunde de inte nå honom. Nu kunde han göra som han ville utan hot eller vansinne. Nu kunde de inte finna honom, för han var ju död, eller hur?
Ett leende på hans läppar. Han hade haft fel för en månad sedan. Det hade inte varit en fin dag, men i dag... I dag kändes lovande. Nästa uppdrag skulle tvivelsutan ge fantastiska rubriker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar