Nödvändiga favoritdjur

Nu tänkte jag skriva lite om de nödvändigaste favoritdjuren i min värld. De djur som gör mig alldeles lycklig och som får mig att sitta som klistrad vid den magiska teaterlådan när de visas i bild.

Komodovaran

De som tjatar om att drakar inte finns skall bara hålla klaffen. Drakar finns visst, och den mest välkända av dem är komodovaranen, eller Comodo Dragon som den till och med heter på engelska. Denna bjässe kan bli tre meter lång, gillar att käka kött och attackerar gärna människor om den får chansen. Den blir dessutom hela femtio år gammal.
Den har inte direkt avslöjat sig med att spruta eld än, men däremot är dess bett otroligt fyllt med bakterier och därmed giftigt. Blir man biten av en sådan här sötnos så dör man i fruktansvärda plågor. De är väl för mysiga?

Tröglori

Det här är ett samlingsnamn för tre olika sorter loris. En tröglori är en nattapa som rör sig som en sengångare och bor i trädtoppar. Det mest häftiga med det här djuret är att det faktiskt till och med hoppar i slow motion. Jag har ingen aning om hur den lyckas med det och egentligen så borde väl tyngdlagen göra sitt till. Jag tänker dock envist hävda att tröglorisar kan magi.

Liger

En liger är vad som blir till om man korsar en lejonhane med en tigerhona. De kan väga upp till sexhundra kilo (min katt väger kanske två kilo som mest)! De ser ut lite som gigantiska lejon med svaga ränder och har faktiskt till och med dykt upp i det vilda under ovanliga omständigheter.
En liger blir runt tjugo år gammal och ligerhonor är fertila, medans hanarna är sterila.
De är världens största kattdjur och således också tuffast bland desamma. Ge mig en liger!

Kapybara

Det här är världens största gnagare. De ser, som ni också kan se på bilden, ut som förvuxna marsvin. De kan bli hundratrettio centimeter långa och femtio centimeter höga.
Kapybaran bor i sydamerika och borde bo på min bakgård.

Igelkott

Ni som följt min dagbok vet att jag dyrkar igelkottar. De är de charmigaste djuren på planetens yta och det står jag för. Igelkottar gör mig lycklig och min hund vansinnig. Igelkottar till makten!

Modeblogg anno 1999

Modebloggar är ett fenomen jag inte kan förstå mig på hur mycket jag än försöker. Brudar i ålder femton till tjugofem som skriver om vilka jävla kläder de haft på sig och vad de köpt för plagg på senaste, komplett med bilder och skryt om hur dyrt allt de slänger ut pengar på är.
Jag förstår inte. Vem i helsike bryr sig? Har de verkligen ingenting mer intressant att skriva om så borde de hållas långt borta från alla tangentbord, med våld om så krävs.

När jag var tonåring var jag redan svartrockare. Ett exempel på en modeblogg med nästan tio år på nacken följer härmed:

HAFT PÅ MIG I DAG

En sliten t-shirt med Morbid Angel-tryck som ett ex glömt hos mig.

Fakeskinnbyxor som jag köpt på Myrorna för nästan ingenting.

Svarta kängor som mamma köpte åt mig på skopunkten för hundrafemtio spänn. De skaver!

KÖPT I DAG

Jag behövde färga om håret!

Man kan aldrig ha för många kajalpennor!

Köpte den här svarta kjolen för fyrtio spänn på Myrorna.

FIXAT I DAG

Jag har klottrat på min skinnrock med silverpenna och sedan satte jag fast lite nitar på axlarna.

ÖNSKAR MIG

Jag vill ha fler nitarmband! Får be någon köpa åt mig på Blue Fox när de drar till Stockholm nästa gång.
(På den här tiden var det svårt att få tag i nitar. Internethandeln var inte utvecklad än och det fanns inga butiker i hela Örebro län som ens kunde tänka sig att sälja nitar. Således fick man skicka shoppinglistor med vänner som skulle till större hålor.)

Jag vill ha den här tröjan! Den är så snygg och det är deras bästa skiva!

...alltså, får man verkligen skriva så här tråkiga bloggar?
Dags att införa en ny förbudslag!

Rollspel i praktiken

Ni som känner mig sedan tidigare vet att jag har svårt för att gå ut på uteställen. Det är dålig musik, dyr sprit och skitläskiga normisar överallt. Mitt humör brukar sjunka till botten i samma sekund som jag betalt garderobsavgiften. Att dansa kommer aldrig på fråga. "Jag dansar aldrig nykter (förutom till Navid Modiri och Gudarna)" är ett uttryck jag ofta slängt ur mig.

Så vad gör Alv? Jo, Alv utmanar mig. Känner du mig så vet du också att jag inte riktigt kan stå emot en rejäl utmaning. Hon utmanade mig att följa med henne ut på Frimis. Frimis är en musik- och alkoholbaserad köttmarknad för folk lite över arton. Hon utmanade mig dessutom att släppa hämningarna och dansa... och ha kul. En gigantisk utmaning om man heter Yvonne.

Sagt och gjort. Lackklänningen åkte på och på vägen dit så funderade jag på hur jag skulle göra för att det inte skulle bli urläskigt.

Jag spelar ofta webchattsbaserat rollspel grundat i White Wolfs World of Darkness. Där finns det en chatrum som är en klubb. Det blev min räddning.
Väl framme låtsades jag att Frimis var den klubben. Inredningen är ganska fin, så det var inte jättesvårt. Sedan låtsades jag att jag själv var en malkav och försökte lista ut vilka klaner de andra på stället tillhörde, vilka som var dödliga och vilka som skulle bli hemlockade och uppätna av någon när kvällen var över. Det hjälpte.

Jag dansade i flera timmar till urkass musik. Alvs råd var att strunta i allt annat än takten och det gick lättare än jag trott. Jag sjöng faktiskt med i en remix av Pink Floyds Another Brick in the Wall. Jag klagade inte när de körde en remixad cover på Bowies Let's Dance. Fast när dunkdunkcovern av Alice Coopers Poison kom så flydde både jag och Alv ut för att röka. Någon gräns måste man ju fortfarande ha.

Nu sitter jag dagen efter med värk i hela kroppen och mår skitbra. Tesen att man kan ha kul precis var som helst i rätt sällskap har en gång för alla bevisats till fullo.

Jobbet jag vill ha

Anledningen till att folk går långa utbildningar är för att de skall slippa arbeta i framtiden. De glidaryrken jag just nu tänker på är psykolog, kurator och psykiatriker. Det måste vara de största glidaryrkena i landet!

Tänk dig själv; du behöver inte göra någonting. Du behöver bara sitta där i din fotölj och fundera på vad du skall göra med din nästa lön och om du borde skaffa en simpöl. Din patient pratar och då och då antecknar du några mått för simpölen i ditt block så att patienten skall tro att du lyssnar.
En psykolog/motsvarande behöver bara kunna tre fraser i form av:
"Hur upplever du det då?"
"Vill du gå djupare in på [insert valfri sak, men "din uppväxt" är vanligt]"
"Hur kan vi hjälpa dig?"

Om patienten har ett förslag på hur ni skall hjälpa den så följer ni förslaget. I vanliga fall har inte patienten ett förslag. Det beror på att patienten är sjuk i huvudet och har sökt hjälp för det eftersom han inte vet vad som kan göra saken bättre. Det är ingen fara med det heller, det är bara att medicinera. Vilka mediciner är inte så noga det heller, eller mängd av medicin. Gnäller patienten över biverkningar kan man bara byta och skriva att det är en krånglig patient i journalen. Patienter är ett otyg, men det är ju ni mot dem.

Och om du skulle göra fel så gäller samma sak för dig som för spelledare i rollspel; du har alltid rätt! Du kan ljuga dig blå och förneka allt du någonsin sagt till patienten. Patienten vet ju ingenting. Patienten är ju sjuk i huvudet. Du vet vad som är bäst. Om du inte vet det så håller alla dina kollegor dig om ryggen och du kan aldrig hamna i blåsväder så länge du inte personligen skär halsen av patienten i ditt eget mottagningsrum. Om du däremot gör det i väntrummet (när ingen är där) är det helt i sin ordning.

Du behöver inte kunna någonting alls. Du får vara helt inkompetent, på somliga sjukhus ses det till och med som meriterande.

En annan fördel är att den som jobbar inom psykiatrin kan flytta var som helst och få jobb genast, oavsett om de kan språket eller inte. Man tycker ju att någon som ägnar sin tid åt att lyssna på och prata med folk borde göra sig förstådd in i minsta detalj, eller förstå vad patienten säger till en, men det är faktiskt inte så viktigt. Allt du behöver göra är att skriva måtten på din simpöl och nicka ibland.

Råttan och grisen visar hur det skall gå till

Bland mörkerprinsar, bögalver, älvakonungar och tricksters.

Helgen tillbringades i ett avlägset konungadöme och har frammanat diverse lyckliga minnesluckor.

Jag reste i fredags med den stora stålormen till detta konungadömes förmätna stad och fann där sällskap och husrum i en mörkerprins lya. Denna lya må ha sett liten ut till storleken, men via mäktig magi kunde den ändock hysa två fullskaliga arméer och inga katter. Den första kvällen stod ett dryckesslag av episka mått och teater framspelades på den magiska teaterlådan att underhålla mig och min värd. The Machinist var den föreställning jag själv nog uppskattade mest och det förvånar mig att jag icke sett den förr, även om huvudrollsinnehavaren påminde starkt om en kaosmagiker i mitt hemland. Kvällen innehöll även en middag som skulle ha fått självaste prinsessan Nigella att sukta avundsjukt.

Följande dag bringade med sig minnesluckor och inmundigandet av cola light i stora mängder. Denna fabulösa dryck serverades på ett trevligt etablissemang där vi sällskapade med min favorit-älvakonung och min favorit-trickster, en ljuv kombination som frammanade en känsla av stort välbefinnande. Diverse fritidssysselsättningar diskuterades, samman med ordlekar och planer inför kommande maskeradutsvävningar på FriCon.
Den bästa ordleken löd: "Hur inreder man Mordor? - Med orch-idéer!" Vilket fick oss alla att skratta gott, utom älvakonungen som hört den några gånger för många.
På kvällen åt vi ännu en sanslöst god middag och sedan anlände en trevlig men hippieartad bögalv till mörkerprinsens lya. Samman med mig och trickstern drog vi åstad till en högljudd bankett. Den söte alven bjöd mig på rusdrycker och trots min tveksamhet mot dylika sammankomster som den vi bevistade så mådde jag prima.
När vi tröttnade på stökigheten så drog vi (minus bögalven som stannade kvar) vidare att dricka honungsbaserade rusdrycker i mörkerprinsens lya och se på fler föreställningar som teaterlådan gav. Någon gång mot morgonkvisten vaknade jag upp utan att veta att jag somnat och fann att trickstern gått sin väg.

Söndagen tillbringades med fler föreställningar, inmundigande av heliga cola light, långa diskussioner och stora leenden. Ännu en god middag och en odramatisk avslutning på helgen då jag åkte hem på måndag förmiddag.

I stort sett var denna helg exakt vad jag behövde. Det kändes som om jag känt mörkerprinsen i hela mitt liv och sällan finner man någon som är så lätt att tala samman med. Älvakonungen fick mig som alltid på gott humör och trickstern är det ständigt en fröjd att möta. Även den nya bekantskapen var synnerligen bra för själen.

Tack för denna vindlande helg, herr mörkerprins Mägi. Jag återkommer!

Effektivitetsguru

Farbror Rydeman och Farbror Mattias har då och då genom månaderna som gått bloggat om hur man förbättrar sitt liv. Hur man skall förhålla sig till sömn, mat, motion, inspiration, planering och en massa sådana saker. Sedan bestämde sig visserligen Mattias för att sluta blogga och i stället hänga på facebook. Jag förmodar att han gillar kedjebrev helt enkelt.
Hur som helst. Nu när dessa två positiva glädjenissar i världens grönsaksland skrivit en massa tips och råd till sig själva, varandra och alla andra så tänkte jag att det är min tur att göra samma sak. På mitt sätt.
Here goes:

Sömn
Rydeman påstår att man blir mer effektiv om man går upp tidigt på morgonen, användande sig av självdisciplin. Min slutledning av detta är följande: Om man går upp tidigt på morgonen är man trött. Således är man effektiv om man är trött. Alltså kan man lika gärna vänta tills man blir trött på natten och vara effektiv då.

Knark
Ett hälsosamt liv leder inte till odödlighet. Alla häftiga författare och stora tänkare tog knark av något slag. Slutledningen är givetvis att knark är bra för kreativiteten och gör folk till Stora Tänkare. Ta mer knark.

Mat
Om man äter äckliga saker blir man ledsen. Om man är ledsen är man inte effektiv. Ät goda saker. Min definition av goda saker? Tja, jag brukar säga att man kan utläsa sakers nyttighet genom att hålla fram dem mot mig och se hur långt jag ryggar med äcklad min. Chokladkaka - namnam. Sparris - backar med hopskrynklat ansikte ut genom fönstret i fem snabba steg för att komma undan.

Motion
Hur många kända tänkare och erkänt intelligenta individer i historien är sportsmän? Inte så många. Intelligenskvoten grobian brukar inte fungera så väl med text och inspiration. Sportsmän har mest lysande framtider inom bolljakt och sådant där man bara behöver hjärnkvaliteten hos en vanlig jycke.

Positiv framförhållning
Jag tror inte på att vara positiv. Jag tror på att vara positivt negativ. "Pah. Alla kommer dö i alla fall förr eller senare... *glatt leende*"

Planering
Planering är inte nödvändigt. Planering är av ondo. Mest roliga saker i sitt liv får man in om man bara gör det man har lust med. Planering är en black om foten. Lev i nuet. Jaga den söta igelkotten. Ät den där glassen till frukost. Lev.

Sådärja. Nu har ni några goda råd från allas er inspirationsmässiga effektivitetsguru.
Klart slut!

Somliga skall inte skriva böcker

Jag har just läst ut Sofia Åkermans Zebraflickan. Jag är inte imponerad. Boken är pretentiös samtidigt som den är dålig. Jag vet inte hur det gått till. Jag skall ta ett exempel. Vid ett tillfälle när hon försöker förklara varför hon kräks upp sin mat så nöjer hon sig inte med att skriva att hon kräkts sedan hon var tretton och att det helt enkelt blivit en vana. I stället skrivs följande harang:

"När man råkar slå tån i dörrkarmen skriker man "aj" av ren reflex. Fast det inte hjälper, och fast "aj" inte betyder någonting egentligen. "
- "Aj" skriker man inte av gammal vana, utan för att det är fullständigt normalt att ropa på hjälp när man skadar sig. Genom att säga eller skrika "aj" så meddelar man "flocken" att man gjort illa sig.

"Helt automatiskt svarar man "bra" när någon frågar hur man mår, även om det kanske inte alltid är sanningen."
- Här verkar det som om hon jämför med sig själv. Jag känner ingen som säger "bra" om de inte mår bra. De flesta människor är ärliga. Det hade varit okej om hon jämförde allt med andra egna erfarenheter, men nästa rad störtar även den tankegången sönder och samman.

"När mannen man har levt tillsammans med avlider, fortsätter man att lägga armen om honom i sömnen, trots att han inte längre finns där.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Och när hon skrev boken var hon tjugotvå och hade väl haft sådär EN pojkvän. Ja, det låter ju som ett ämne hon vet något om i så fall. Om hon lagt till "Jag har läst att..." eller "På ett TV-program i går sa de att..." innan så skulle man i alla fall fatta var det kommer ifrån.

"Har man en gång tyckt illa om bruna bönor, så vågar man inte smaka igen."
- Va? Så ingen ändrar någonsin smak eftersom ingen någonsin smakar något igen om det smakade äckligt första gången? Världen utvecklas inte över huvud taget, eller vadå? Och vad är det för liknelse vid att vanekräkas?

"Kände man en gång en elak lågstadielärare som hette Inger, då döper man definitivt inte sitt barn till Inger.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Barn. Ännu en sak som tösen inte har en aning om. Hon har inga barn. Hon har ingen koll. Tänk om man möter någon senare i livet (det finns ett liv efter lågstadiet) som är helt fantastisk och som heter Inger. Då döper man tamejfan visst sin unge till det... och åter igen, vad har det med vanekräkning att göra?

"När man har bitit på naglarna hela livet flyger handen upp till munnen av sig själv."
- Bästa liknelsen så här långt! Har ingenting att tillägga.

"Är man kedjerökare sedan länge tänker man "Okej, detta är den allra sista cigaretten!" varje gång man öppnar paketet.
Därför fortsatte jag att kräkas."
- Bör kanske också tilläggas att hon INTE röker och alltså inte har en susning. Jag och många vänner till mig kedjeröker sedan många år och det skulle inte falla många av oss in att sluta över huvud taget.

Det finns en fin gammal regel för författare som lyder "Write what you know". Jag önskar att Fröken Åkerman hade hållit sig till den.
Någon som vill ha en bok? Jag vill inte ha den i min bokhylla, men jag antar att någon kanske kan använda den till ett vickande bord eller som tuggben åt sin hund.

Every thing I needed to know I learned from the World of Darkness

Och här kommer en underbar gammal klassiker:

It has always been my notion that any system of beliefs should be simple, yet global in its application, if only because under such a system one can justify almost anything. I started with the classics--"Do unto Others," and "The Greatest Good for the Greatest Number," knowing full well that I'd really like to be abused behind my back and that, if they would think about it, the rest of the world would realize that it is certainly in their best interest to be manipulated. Yet I was continually searching for a new credo, one that could justify petty theft. After much searching I found the solution: Wisdom was not to be found in musty philosophies, but in a line of reasonably-priced game books. Everything I needed to know I learned from the World of Darkness. Advice on daily living, basic survival, enlightened self-interest. All could be found in White Wolf's books -- ambiguously presented for maximum personal interpretation.

• - Respect your elders, for they can grind you to dust.
• - Don't play with fire, it does aggravated damage.
• - Say "Thank You" when you kill something, because even if nobody else is around, the spirits are watching.
• - Any hierarchy, no matter how benevolent, will eventually become corrupt and take over the known world.
• - Birth defects, homelessness, rampant consumerism, the hole in the ozone layer, hate, malice, greed, alcoholism, the destruction of the Native Americans, bad television programming, violence in the media and strange chemicals in fast food can all be safely blamed on a supernaturalentity.
• - Almost anything, including artistic disembowelments, can be justified 1) in the name of Gaia, 2) if you're 300+ years old, or 3) if you've been doing it long enough.
• - Everything dies -- Garou, mages, changelings -- but they can come back in Wraith, and major villains can return in the next book.
• - Murder is okay if it's done with style (or, as above, for Gaia).
• - Stygian Iron is forever.
• - Tormenting librarians and accountants is a perfectly acceptable method of artistic expression. So is live rune-carving.
• - The laws of reality are immutable, unless you buy the supplementary rules.
• - It's always darkest before the Apocalypse.
• - Not only are the Garou sexy, they have RULES for being sexy--page 218.
• - Reality is a user-defined parameter.
• - Every alley in the city is the site of some sort of illegal sex trade.
• - When in doubt, blame it on the Nosferatu, or possibly on the Celestial Chorus.
• - The only right (Tradition, tribe, clan, kith, guild) is your (Tradition, tribe, clan, kith, guild) and all other should be (outmoded, eviscerated, diablerized, ignored, Oblivated).
• - Reality is like a parent: It has strict rules which cannot be broken, and it is all set to break them in order to PUNISH your ass.
• - If you can't justify violent crime in the name of Gaia or by dint of obvious natural superiority, change legacies and go Unseelie.
• - Evil ALWAYS gets its own sourcebook.
• - The government isn't a puppet of Big Business, it is a pawn of the Wyrm.

Just think. Wouldn't the world be a better place if everybody simply dressed in black and used Mind ** to get what they want? Wouldn't everything be nicer if all the world's countries would just put up their weapons and conjure a big nasty spirit of destruction to fight their battles for them? No? Well, I think so.

Av: Jacob Williamsson

Självdestruktivitet

Jag läser just nu en av alla dessa böcker med självbiografisk botten om en psyksjuk tonårsflicka som skadar sig själv. Det är intressant att när jag senast läste en så kände jag igen mig, i dag är jag mest glad över att det inte är jag.

Men samtidigt är jag arg. Bruttorna som skriver de här böckerna påstår att det är för att de vill upplysa om sin situation, belysa problemen inom vården och få folk att förstå.
Det som händer är givetvis följande:
Alla små tonårsbrudar som lider av tonårsångest (och vilka tonåringar gör inte det?) får för sig att deras ångest inte är normal (för vem vill vara normal i tonåren?) och läser då i böckerna om att man kan skära sig, bränna sig och så vidare för att få uppmärksamhet eller för att det känns bra helt enkelt. De ser en relativt enkel utväg på ett problem som då känns svårt. Men sanningen är ju att den enda utvägen är att vänta. Tonåren går över. Om livet fortfarande suger så fatalt efter tjugofem och du fortfarande vill skära dig då, kör hårt.

En av författarna till en av de här böckerna brukar ha föreläsningar. På dessa dyker det alltid upp små kopior av författaren i fråga och hon har då förvånat uttalat sig om hur hemskt hon tycker det är att folk kopierar henne. Vojne vojne. Var kommer förvåningen ifrån? Monkey see, monkey do.

Innan den här vågen av mediasnack och böcker om att skära sig så var det inte så många som gjorde det. De som skadade sig själva var allvarligt psykiskt sjuka och inte små tonårsflickor som blivit dumpade av "sitt livs kärlek" och med hormonbalans åt helvete. För det är inte naturligt att skada sig. Det är inte en naturlig tanke att tänka. För att det skall bli så stort som det har blivit så krävs det inspiration. Gärna romantiserad psykvårdsinspiration om tragiska, vackra personer med Ångest. Vilken deppad tonårstjej köper inte det?

Så visst, om ni vill skriva om självskadebeteende, gör det. Jag kan inte hindra er. Men ta i alla fall ert jävla ansvar och låt inte så förvånade över att ni blir idoliserade och efterapade.

Ni är inte längre en del av problemet.
Ni skapar det.

Jävla tattare!

För ett tag sedan var en god vän som flyttat utomläns hemma hos sin familj. Jag och Alv åkte och hälsade på. Det var länge sedan vi träffats och givetvis hade vi saknat vår vän. Det besöket blev däremot inte så trevligt som jag hade önskat.

Efter ett tag kom samtalet in på vännens lillasyster som tydligen börjat hänga med något suspekt gäng... och då kom det. Det började med att de sade att ledaren för gänget var "en jävla tattare" och sedan spred sig ordet tills det innefattade alla i det sällskapet.

Samtliga från familjen vi hälsade på satt runt köksbordet i deras hemtrevliga kök och svor över jävla tattare och tattarsvin och tattarjävlar. Ordet kastades fram och tillbaka hela tiden och jag kröp ihop mer och mer och klappade hunden i mitt knä, försökte att göra mig osynlig.

För min vän vet om min bakgrund. Hon borde förstå att jag inte direkt tar lätt på att de hela bunten sitter och slänger ur sig sådana saker. Hur trevligt hade det varit om jag kommit dit och snackat skit om karlskogabor eller vad-som-helst som nu skulle kunna träffa rätt på dem?

Det var så tanklöst att jag medvetet dragit mig undan mer från vännen än tidigare.
Fast vad spelar det för roll för henne?
Uppenbarligen är jag ju ändå bara en jävla tattare.

Alv är ansvarig!

Jag satt och tittade igenom min skivsamling häromdagen och kom fram till att Alv är ansvarig för en helsikes massa band och artister som jag lyssnar på i dag. Detta berättade jag för Alv och genast krävde hon givetvis ett tribut-blogginlägg.

David Bowie - Om inte Alv tvingat mig att titta på Labyrinth så hade jag aldrig fastnat. Det är något visst med en trollrufsig Bowie som spatserar omkring i glittriga kläder och tights som avslöjar på tok för mycket (lite?). Labyrinth har sedan följt mig genom åren, från att jag förlorade oskulden med den snurrande i skivspelaren till i dag då jag försöker bestämma mig för varifrån jag skall köpa den på DVD. Bowie finns väl representerad med flest skivor i min samling och har även fått epitetet "husgud".

Frank Zappa - Titties and Beer fnissade man gott åt i början av tonåren och jag upptäckte häromdagen att man fnissar lika gott åt den i dag. Tack vare YouTube har jag också nu kunnat se framträdandet i stället för att höra det på ett gammalt avspelat band.

Beastie Boys - You got to fight for your right to party och så vidare. Den låten kommer alltid att vara underhållande även om jag inte lyssnar så mycket på bandet i övrigt.

Alice Cooper - Alv var den som första gången spelade Posion för mig. Jag var fast. Jag var lycklig och kärleken håller i sig än i dag trots dåliga covers. Alv räddade även min mentala hälsa när jag var på fest och någon slängde på en discoversion av poison. Med fara för sitt eget liv kastade hon sig dödsföraktande mot datorn och bytte till originalet innan jag hann komma till fosterställning och öppen gråt.

Kizz - Ännu en del av rockhistorien som jag förmodligen aldrig upptäckt om inte Alv varit med i bilden.

Det finns med all säkerhet fler band, men dessa var de som dök upp i hjärnan just här och nu. Tack för att du berikat min musiksmak, darling!

Vad jag vill ha av världen

Jag kräver inte så absurt mycket av världen. Det finns egentligen bara två saker jag vill ha för att kunna leva ett långt och lyckligt liv på den här planeten.

Ett: En elektrisk boskapsfösare.
Två: Friheten att kunna använda den precis när jag vill.

Är det verkligen för mycket begärt?

Ett fantastiskt liv

Alla önskar sig ett fantastiskt liv. Ett ovanligt liv. Ett spännande liv.
Många påstår att jag har ett sådant. Jag påstår att alla har ett sådant om de kan betrakta det rätt.
För, i ärlighetens namn, jag är en historieberättare. Jag kan få vad som helst att låta intressant. Jag kan få folk att med stora ögon lyssna uppmärksamt på en historia om hur jag gick och köpte mjölk. Man ser att de avundas mig, för aldrig är det så intressant för dem att köpa mjölk.

Hemligheten med att ha ett ovanligt spännande liv är att tycka att man har ett ovanligt spännande liv. Ett häftigt liv. Att inte låta verkligheten komma för nära och betrakta den från en annan vinkel när den gör det.

Ett exempel; i somras uppträdde jag på Sjuhäradsfestivalen. Jag bodde på VIP-campingen och käkade backstage. Visst låter det häftigt? Om jag lägger till att jag lyckades fixa in några vänner gratis genom kontakter, såg mitt favoritband när de anlände backstage och att mitt framträdande mottog idel komplimanger så låter det glamouröst, eller hur?

Jag skulle kunna ha sagt att jag bodde på en gräsplätt avskärmad från den vanliga campingen och att förutom avskärmningen var det ingen skillnad, att backstage bestod av ett sunkigt hus där man mumsade varmkorv som var mer eller mindre varm, att anledningen till att mina vänner kom med var för att jag känner arrangören sedan många, långa år tillbaka och att mitt framträdande bevittnades av några få för att ingen annan var intresserad.
Det låter inte lika kul, inte sant?

Min mamma säger ofta att hon är en tråkig person. Hon jämför sig då med sprudlande galningar med en enorm bekantskapskrets som ständigt reser omkring och har tjugotusen intressen.
Min mamma är en underbar kvinna som envisas med att bo i ett torp på landet, som har uppfostrat tre tokiga ungar, som har fötterna stadigt på jorden, men älskar fantasyböcker och filmer. Hon är vacker, intelligent, varm och beläst samt har varit i en skvadron olika länder genom åren. Från att ha varit inbiten stadsmänniska och rädd för de flesta djur flyttade hon med min far ut på landet och kärnade smör, syltade, saftade och var allmänt självhushållande. Efter tio år som hemmafru bestämde hon sig för att plugga igen, gjorde det och skaffade ett nytt jobb. Låter det som en tråkig person? Knappast.

Skulle hon beskriva sig som ovanstående? Nej, hon skulle beskriva sig själv som utan intressen, utan vänner, utan något att tillföra och med för många kilos övervikt.

Så det handlar faktiskt om hur man ser på saker och ting, och hur man framställer dem inför andra. De flesta upplevelser är inte så häftiga medan de pågår, utan det är i efterhand som de kommer till sin rätta.

Stå för dina val. Gör vad du måste, gör vad du vill, betrakta det i den vinkel som krävs för att göra det intressant för dig eller andra.
Ditt liv är faktiskt spännande. Du är en intressant person. Tvivla inte på det.

Regler

Under alla år har jag haft problem med att läsa av människor och förstå mig på dem.
Djur förstår jag mig på, det är inget problem, men människor. Jag vet inte om en människa menar en sak och säger en annan genom att betrakta personen. Jag kan inte läsa kroppsspråk och försöker tolka tonfall så gott jag kan. Mycket har jag lärt mig genom att simpelt lagra uppgifterna och sedan jämföra nya med mitt gamla register, men tyvärr blandas det ofta ihop och blir rörigt. Mot mig måste man vara övertydlig.

Missförstå mig rätt, jag har inga problem med att läsa av varför människor gör som de gör i efterhand. Jag har inga problem alls med att rita upp psykologiska riktlinjer, orsak och verkan. Det jag har problem med är NÄR sakerna händer. Om någon skall dumpa mig så förstår jag i efterhand, men jag anar ingenting förrän det är gjort. Det kommer alltid som en blixt från klar himmel. Om någon ljuger och jag senare får reda på att den ljugit så är det en komplett överraskning, för jag märkte ingenting när det skedde.

Likadant så förstår jag ofta inte varför en del saker jag säger sårar andra, eller ens ATT det sårar andra. Själv tar jag illa upp över det mesta. Det är en enda röra.

Det enda sätt jag kan agera på för att veta om jag skall tycka om eller tycka illa om en människa är fåniga detaljer, regelr om man så vill. Om någon tycker om samma filmer och böcker som jag så tycker jag om personen. Om någon har ett namn som påminner mig om något bra så tycker jag om personen. Om någon lyssnar på samma musik som jag så tycker jag om personen.
Visst, säger ni. Så är ju alla. Det är klart man gillar någon som gillar samma saker.
Men nej, så är det ju inte. Bara för att någon lyssnar på Bowie så gör det inte personen automagiskt till en vettig människa. Det kan lika gärna vara en komplett skithög som råkar ha fått bra musiksmak som enda fördel i livet.

Jag kan inte se sådant. Inte fort i alla fall. Inte för att jag låter mig trampas på hur som helst bara för att någon gillar att läsa Michael Ende, men jag överser med saker. Jag låter det mesta bli förmildrande omständigheter.
Det fungerar åt andra hållet också. En gång pratade jag med en kille över nätet som jag tyckte var jättetrevlig. Vi kom verkligen mycket bra överens. Så citerade jag Oscar Wilde och han frågade "Vem är det?". Han hade aldrig hört det namnet i hela sitt liv. Killen måste vara efterbliven. Jag pratade inte mer med honom.
Eller min kurator jag hade, en kvinna i femtioårsåldern. Jag tyckte inte hon var bra, men hon var okej. I ett samtal refererade jag till "The yellow brick road" och hon hade ingen aning om var det kom ifrån. Inte ett dugg. Jag tappade allt förtroende för hennes kompetens där och då.

Ni ser? Jag försöker få en fullkomligt snurrig värld att verka vettig genom att göra alldeles egna regler.
Som att om man har keps ÄR man dum i huvudet... eller att om man är svartrockare så skall man gilla The Crow. Jag måste generalisera för att få världen att verka hyfsat förståelig, om jag inte gör det så blir allt bara kaos.

Vad vill jag säga med det här inlägget? Jag vet inte. Jag vet inte var jag vill komma med det här alls. Kanske en förklaring, men förmodligen behövde jag bara få orden ur systemet som vanligt.

Psykopater, klassisk musik och bananer

Tanken var att jag nu skulle skriva ett jätteintelligent inlägg om varför psykopater alltid lyssnar på klassisk musik, om att traumatiserade barn från krig knappast är rädda för bananer eller något djuplodande om spelkulor som gudar, men jag orkar inte.

Jag vet inte varför jag skriver så sällan numera. Massor med saker händer, men jag känner ingen större längtan efter att skriva ned dem. Ibland börjar jag spåna på ett inlägg, men det blir aldrig av att jag skriver något.

Vad händer med den insiktsfulla, intelligenta och undersköna Yvonne just nu egentligen?" undrar ni säkert. Jag mår bra, tack som frågar. Mitt liv lullar framåt och allt känns egentligen bara lagom kaotiskt och utan några egentliga problem alls.

Och nu blir det mer Dexter.

Hopp

Jag hoppas att han dör. Avlider. Knall och fall. Om han gör det så kan man i alla fall minnas honom som någon som var värd att minnas.

A shoggoth in the cellar

Julen kom, julen såg, julen segrade. Den firades ute i mammas hus med nämnda moder, en syster (som officiellt inte firade utan bara råkade vara där, käka god mat och få julklappar), en stor lillebror och den charmerande Johanna. Senare dök även systerns pojkvän Patrik upp.

Jag fick en underbar hög med julklappar. Eftersom folk alltid brukar fråga vad man fått så gör jag som traditionen bjuder en lista (med reservation för eventuella temporära minnesförluster):
- En svart ljusstake i form av en lotusblomma
- Följande böcker: Demonjägarens handbok, Svensk-Italiensk ordbok, Frankenstein, Winnie the Pooh, Konungarnas Förbannelse, Magikologisk handbok, Prins Jens fantastiska resa, Hantering av odöda, World War Z - an oral history of the zombie war, och Konsten att uppfostra en drake.
- Clockwork Orange på DVD
- En svart, stor handduk (glöm inte handduken!!)
- Svarta ridbyxor
- Svarta ljus
- Ett presentkort på middag och underhållning
- Ett sådant där kort till min Nintendo DS som gör att jag kan tanka hem spel
- CD-skivan Framing Armageddon med Iced Earth
- Ett set med penslar, färger, staffli och målarduk
- En tavla som Johanna gjort
- En fin liten skål i svart och rött
- Ett krusidulligt hängsmycke med kedja
- Godis
- Tre röda glasljusstakar för värmeljus

Dessutom gick jag från 60 till 17 i sanity, läste lite i Necronomicon på Miscatonic University, frammanade en skojjig sak ur en vägg och en annan skojjig sak ur ett avlopp, överlevde en shoggoth i en källare, gifte mig, skaffade en dotter, förlorade två vänner till tidigare nämnda shoggoth, hade en kort periods vansinne där jag avgudade hundar samt förlorade 6 permanenta poäng i sanity.
Ja, det blev en del rollspel.

Nu skall jag lyssna på det ljuvliga band min syster presenterat mig för: Draco and the Malfoys!!

Ett smakprov på text:

My dad's always there
To open all my doors
You have to call a patronus just to catch a glimpse of yours
My mom says she loves me
When she tucks me into bed
How's your mommy doing in the Mirror of Erised?

My dad is rich
And your dad is dead
My dad is rich and your dad is dead

Your dad's on his journey
To the great beyond
When you're dueling you might see him come out of someone else's wand
You may have freed our house-elf
And brought doubt to our family name
But your parents still got toasted by a big green glowing flame

---------------------------------------------------

God fortsättning!

Olivernas självmord

I dag när jag öppnade kylskåpsdörren hoppade den stora burken med svarta oliver ned från hyllan och rakt mot sin död på golvet. Jag antar att den var trött på livet och hoppas att resten av dagen inte kommer vara lika missmodig.

Jag saknar Italien.

Vet ni hur det är att gå omkring och konstant störa sig på människor? Störa sig på deras korkade uttalanden, deras beteende, skyltar de särskrivit? Inte förrän nu vet jag hur mycket av min själsfrid som går åt till detta.

I Italien förstod jag inte vad folk sade och jag förstod inte vad det stod på skyltar. Således kunde jag förutsätta att de sade underbara och intelligenta saker. Nästan fem dagar utan att jag störde mig på en enda människa.

Fyra dagars ro. Fyra dagars frid. Få kan förstå vad det innebar för mig.

Nu funderar jag på att flytta dit och bo kvar tills jag förstår tillräckligt mycket av språket för att inse att de är idioter där också.
Sedan kanske jag flyttar till Spanien...

Home of neverending stuff

Titeln är en bra beskrivning av mitt nuvarande hem. Jag gav mig i kast med att försöka städa lägenheten lite inför julen. Det första att ta itu med var min stackars bokhylla som inte fått någon uppmärksamhet på år och dag. Det är hopplöst! Ju mer jag får ordning på desto fler böcker, tidningar, papper, skrivblock, pennor, rollspel, kortspel, brädspel, pinaler, pryttlar, prydnadssaker, grejjor och allmänt skit hittar jag och jag vet inte ens var hälften av det skall ligga.

Jag vill inte ens tänka på utrymmet ovanpå bokhyllan där jag det senaste halvåret bara kastat upp saker som jag kanske kommer att ha nytta av i framtiden.

Någon gång måste detta hamstrande ta slut. Jag funderar på att samla ihop alla saker jag inte ÄLSKAR och sedan bjuda in alla mina vänner för att låta dem - likt Egyptens gräshoppor - gå igenom alltihop och sedan slänga det som är kvar efter härjningarna.

Så, gott folk... vilka vill ha pryttlar? Datum kommer till de som anmäler intresse... men förmodligen blir det i januari.