Medicinavslut och gatukatten Bob

Efter att i flera månader ha upplevt svettningar, migrän, märkliga utslag, hjärtklappning, yrsel, illamående och ett halvt dussin andra symptom så bestämde jag mig för att sluta med mina p-piller. I samma veva råkade det så att jag slutade med mina mildra antidepressiva läkemedel och här är jag nu, nästan två månader senare.

Jag har blivit av med samtliga av ovanstående symptom. Det känns också litet som att filtret mellan mig och verkligheten har försvunnit, på gott och ont. Jag är gladare, men också ledsnare. Dalarna är djupare, men än så länge tror jag att det är värt det på grund av topparna, och kanske framför allt för att jag slipper alla dessa galna biverkningar (varav några ärligt talat inte verkade vara p-pillrens fel).

Problemet är väl kanske att jag blivit något gråtmild, för att uttrycka det milt. Fast som vanligt kan jag inte gråta över saker som läget i världen (det har alltid varit skit i min bok) eller människors ondska. Jag läste en bok häromdagen om gatukatten Bob, en röd hankatt som hittades och adopterades av en man som länge varit på glid och som fann en fast punkt i vänskapen med katten.
Jag var så glad igår efter en fin bröllopsdag med min yeti, mätt, belåten och bara tillfreds. När yetin somnade ifrån mig på hotellrummet läste jag ut boken och beställde uppföljaren, sedan gick jag online för att lägga till Bobs facebooksida bland mina favoriter.

Och fick se att Bob är död. Han dog den 15:e juni i år och självklart var jag tröstlös. Över en katt jag aldrig träffat. Djur har alltid varit lättare att sörja än människor och böcker når alltid djupare än filmer för mig, så det var som att förlora en kär vän.

Hur som helst så vill jag rekommendera böckerna om gatukatten Bob. Här får ni några en fin bild på Bob: