Det där med vuxenliv

Det värsta med att bli vuxen är att inse att de flesta aldrig blir vuxna.
När jag var yngre tyckte jag på ett mer Pippi-aktigt sätt att vuxna var tråkiga och "jag skall aldrig bliva stur". På senare år har jag insett att "vuxen" och "trist" inte är samma sak. Det är mer likamedtecken mellan "vuxen" och "mogen".

Att vara vuxen är att kunna anpassa sig efter situationer. Det är att kunna skratta när man är glad, gråta när man är ledsen, söka hjälp när man behöver det, inse sina fel och arbeta på dem och behandla sina relationer till andra människor på ett förnuftigt sätt. Det är att anpassa sitt liv tills att man är nöjd med det. Det är att fortsätta växa som människa.

Det är också att kunna göra sig löjlig, leka, vara barnslig när det passar bra och fåna sig. Att kunna vara barnslig när man vill och att vara barnslig är två helt olika saker.

Att inte vilja eller våga lösa problem, att bete sig nedrigt mot andra människor utan anledning, att inte vilja göra rätt för sig och att förneka delar av sig själv är egentligen förbannat barnsligt.

Men de allra flesta blir aldrig vuxna. De bara sätter sig på höga hästar och tror att det är vad vuxenlivet betyder, medan de i själva verket aldrig kom förbi högstadiet.