En del bilder försvinner aldrig ur ens huvud hur mycket man än vill att de skall göra det. En del bilder låter sig helt enkelt inte glömmas.
När jag låg på sjukhuset och just hade fött min son fick jag utöver en elakartad förkylning även livmoderinflammation. Jag kände mig otroligt sårbar och liten och vilsen. En eftermiddag tittade vi på nyheterna och det är förmodligen sista gången i mitt liv jag gör det misstaget.
De pratade om något bombdåd i något krigshärjat land. Sedan visade de en bild på en liten bebis mitt i kaoset. En brännskadad liten lindad bebis som låg helt förstörd och ensam och viftade lite förtvivlat. Berättarrösten sade att det var en flicka och att hon hade skadats allvarligt, vilket man förstod ändå eftersom hon var så illa bränd. Efter det rapporterade de om lite andra saker kring dådet innan de återvände till den lilla bebisflickan igen. Berättarrösten sade att hon inte klarade sig.
Som jag grät. Jag grät helt förtvivlat. Det kändes som om jag hade gått sönder inuti. Som om hjärtat bara hade brustit för den ensamma lilla brända bebisen som inte klarade sig.
Jag kan inte bli kvitt bilden. Sju månader senare får jag fortfarande en stor klump i halsen och tårar i ögonen som kan dyka upp när som helst då bilden framträder för min inre syn.
Jag skall aldrig mer titta på nyheterna.
Aldrig mer.
När jag låg på sjukhuset och just hade fött min son fick jag utöver en elakartad förkylning även livmoderinflammation. Jag kände mig otroligt sårbar och liten och vilsen. En eftermiddag tittade vi på nyheterna och det är förmodligen sista gången i mitt liv jag gör det misstaget.
De pratade om något bombdåd i något krigshärjat land. Sedan visade de en bild på en liten bebis mitt i kaoset. En brännskadad liten lindad bebis som låg helt förstörd och ensam och viftade lite förtvivlat. Berättarrösten sade att det var en flicka och att hon hade skadats allvarligt, vilket man förstod ändå eftersom hon var så illa bränd. Efter det rapporterade de om lite andra saker kring dådet innan de återvände till den lilla bebisflickan igen. Berättarrösten sade att hon inte klarade sig.
Som jag grät. Jag grät helt förtvivlat. Det kändes som om jag hade gått sönder inuti. Som om hjärtat bara hade brustit för den ensamma lilla brända bebisen som inte klarade sig.
Jag kan inte bli kvitt bilden. Sju månader senare får jag fortfarande en stor klump i halsen och tårar i ögonen som kan dyka upp när som helst då bilden framträder för min inre syn.
Jag skall aldrig mer titta på nyheterna.
Aldrig mer.
Nej, vissa sådana där saker stannar med en.
SvaraRaderaSjälv bär jag också på en scen från nyheterna.
En far som gråtande och desperat försöker skydda sin skräckslagna son bakom sin egen kropp medan män med skjutvapen närmar sig, samtidigt som någon filmar. I nästa scen ser man pappan och hans barn nedskjutna och döda. Uttrycket i pappans ansikte kommer jag aldrig glömma.
Minns också att när jag var barn och satt och åt kvällsmat framför tv:n när jag var liten nångång så visade de en halshuggen kropp på nyheterna. Jag mådde skitdåligt. Ibland undrar jag hur mycket de borde visa, är det verkligen nödvändigt att visa så mycket..
Jag tycker personligen att det visas för mycket på nyheterna, särskilt senare år och särskilt när det är dagtid eller i nyhetstidningar som vilken unge som helst kan få tag i. Efter Norge-massakern så hade man ju närbilder på folk med spikar i huvudet och stränder beströdda med lik... som man kunde läsa i väntrum på den lokala pizzerian och liknande. Vidrigt. Det blir en sådan hemsk asgamsmentalitet. Tycker en del reklamer där de tigger bidrag också går för långt faktiskt.
Radera