"Suck on my sickle!" - Small Town Folk

Att påstå att den här filmen var värd de sextio spänn jag betalade för den vore nog att överdriva. Den hade kanske varit värt fyrtio spänn. Kanske. Få se nu. Här är mina teorier angående filmskapandet:

• De började med att höra av sig till Warwick Davis och sa "Hej, vi skall göra en slasher-komedi. Vill du vara med?" och eftersom Warwick Davis hade en halvtimme över och råkade vara i England så sa han "Ja för fan, okej, efter Leprechaun: Back 2 tha Hood har jag ändå ingen trovärdighet kvar, men eftersom jag har större talang än kroppsbyggnad så har folk överseende. Kör till!"

• Sedan sa de till random människor som inte alls är skådespelare att "Vi har Warwick Davis, kom och var med!" och folket kom.

• Efter det tog de en jävla massa syra och gick lös på färgfilter för glatta livet. Visste ni för övrigt att om man bara smäller på ett blåfilter i dagsljus så är det självklart natt?

• Jag vet inte, men jag gissar att de bara hade två kameror i form av "den bra" och "morsans semesterdigitalkamera från mycket tidigt 2000-tal". Bildkvaliteten talar helt klart för det. 

• Om man grimaserar nog så kanske ingen märker att man är en sugig skådis med en töntig roll... eller vänta, det gör man ändå. Direkt.

En sak som var bra var hattar. Det fanns många hattar i filmen. Musiken var dessutom bättre än filmen, det var också bra.
Egentligen finns det mer dåligt att ta upp, men jag orkar verkligen inte gå igenom alltihop. Min make sade att filmen är sämre än Pterodactyl, och känner man till den filmen så förstår man direkt vilken nivå vi snackar om.

Trots allt så var den dock roande dålig i stället för bara dålig. Trots att tarmarna vred sig oroligt ibland och funderade på att slingra sig upp och strypa det estetiska sinnet som en humanitär åtgärd, så var jag aldrig riktigt uttråkad. Därför ger jag den två döda katter av fem möjliga.