Ni vet, jag har ju skrivit mycket om mitt stora hat tidigare, men inte så mycket på senaste. Det beror inte på att det har gått över, utan snarare på att jag måste koncentrera mig för att inte låta hatet sluka mig. Hatet, föraktet, avskyn biter sig fast och hänger kvar.
I natt drömde jag för andra gången på kort tid hur jag gjorde mitt bästa för att slå sönder och samman en tidigare vän. Att det finns så mycket hat där var jag nog inte ens medveten om, särskilt som det snart gått ett år sedan det stora sveket. En del saker är väl helt enkelt oförlåtliga.
Samtidigt finns osäkerheten också, vilket bara spär på avskyn, vässar taggarna, härdar skalet. När jag är osäker på min omvärld så hatar jag mer intensivt. Efter senaste årets händelseutveckling så finns det nog ingenting jag är helt säker på, eftersom det är universums (precis som Arkiv X) vanligaste meddelande till människan: Lita inte på någon.
I natt drömde jag för andra gången på kort tid hur jag gjorde mitt bästa för att slå sönder och samman en tidigare vän. Att det finns så mycket hat där var jag nog inte ens medveten om, särskilt som det snart gått ett år sedan det stora sveket. En del saker är väl helt enkelt oförlåtliga.
Samtidigt finns osäkerheten också, vilket bara spär på avskyn, vässar taggarna, härdar skalet. När jag är osäker på min omvärld så hatar jag mer intensivt. Efter senaste årets händelseutveckling så finns det nog ingenting jag är helt säker på, eftersom det är universums (precis som Arkiv X) vanligaste meddelande till människan: Lita inte på någon.
Känner igen den känslan mer än du anar. För två år sedan trodde jag att jag inte kunde hata någon. Snarare tycka synd om den i deras dumhet och idioti. Men jag har lärt mig att det finns många saker som man bara inte kan släppa... så stora svek som inte går att förlåta. Det är alltid krävande när hatet gör sig påmint!
SvaraRaderaMen minns också att det finns andra. Jag skulle nog hellre klösa ögonen ur mig själv frivilligt än att svika dig!
Du ÄR älskad syster!