Fläckad

Jag är glad att jag är van vid hat. Jag är van vid att brinna upp inifrån.
Det är inte det att jag hatar dig, men jag jobbar på det. Jag övar mig. Jag tänker öva mig tills jag bemästrar tekniken.
Det är inte det att jag inte saknar dig. Saknaden är som om någonting slitits bort från tid och rum med alla senor och blodkärl som brast i rycket.
Saknaden är vad som hjälper mig, saknaden när mig.
Saknaden får mig att avsky dig.

Problematiken ligger i att när någon varit så viktig, så nära, så länge, så är det inte bara du som blir avskydd,
utan hela mitt förflutna,
allt det jag varit och allt det jag är fläckas
i processen.

Vilket får avskyn gentemot dig att djupna än mer. Finslipas. Skapa det hat som alstrar diamanter.
Diamanten jag är ute efter är att inte känna
någonting
över ditt vara eller icke vara.
Inte minsta lilla vindpust.