5 oktober 1880
Nu har tillräckligt med tid förflutit för att jag skall idas skriva ned litet om den ödesdigra resan till Tysklands vildmarker. Det blir ingen reseskildring, utan snarare endast ett försök att reda upp lite i mina egna brokiga tankar.
Catheryn, min allra käraste syster, är fortfarande inte sitt gamla jag. Lunginflammationen visade sig inte sitta ens i närheten av lika djupt som de mentala ärr som hennes salige make åsamkade henne.
Jag som var så stolt över att en hertig bad om hennes hand, en hertig som till råge på allt visade alla tecken på att göra stora vetenskapliga upptäckter under sin livstid. Det var förmätet av mig, det inser jag nu. Högmod går före fall, inte sant? Nu önskar jag bara att hon skall kunna lägga alltihop bakom sig, och trots att det stundtals går mig på nerverna att stanna hemma och trippa på tå kring henne så är det värt det i det långa loppet. Mina egna äventyr får komma i andra hand, hennes hälsa i första.
Fröken von Wallden reste härifrån för tre veckor sedan. Det fanns något jagat i hennes blick som inte fanns där innan vår olycksaliga färd. Louie är väl den som verkade minst påverkad och jag måste tillstå att jag blev mycket imponerad av dennes handlingskraftighet och rättframhet under hela vårt äventyr. Det är helt enkelt en synnerligen rekorderlig karl.
Än kan jag vakna kallsvettig om nätterna, särskilt när det stormar. Någonstans mitt mellan dröm och vaka tycker jag mig höra omänskliga läten och se ett par blodsprängda ögon som glor stint på mig under trådiga hårtestar. En sådan styggelse! Människan skall inte leka Gud. Nu när jag minns familjeporträtten i slottet så tycker jag mig kunna dra mig till minnes att samtliga av männen i släkten verkade ha något av det där megalomaniska draget, högmodet, en önskan om storhet och om att nå högre än någon annan människa. Givetvis är vi många som önskar storhet, men när det blir en besatthet som går före det rationella sinnet, det är då det blir farligt.
För min svåger blev det en besatthet som höll på att ta livet av min enda levande släkting. Jag är så glad att jag kom i tid för att rädda henne från det helvete han höll på att skapa åt dem båda. Givetvis beklagar jag vad jag tvingades att göra mot honom, det sitter som en tagg i mitt samvete även om det räknades som självförsvar.
Och stundtals när jag ser på Catheryn då hon sitter i sin karmstol och ser ut genom fönstret så undrar jag om hon någonsin kommer att bli återställd. För över hennes späda axlar kan det ibland gå en skälvning och sedan börjar tårarna att rinna ned över hennes bleka kinder. När jag försöker trösta henne så ser hon på mig som om jag vore en främling, med rädsla som fått fritt spelrum i hennes ögon. Vid sådana tillfällen undrar jag om jag över huvud taget lyckades rädda henne alls.
- Lord Thomas Pennyworth
Nu har tillräckligt med tid förflutit för att jag skall idas skriva ned litet om den ödesdigra resan till Tysklands vildmarker. Det blir ingen reseskildring, utan snarare endast ett försök att reda upp lite i mina egna brokiga tankar.
Catheryn, min allra käraste syster, är fortfarande inte sitt gamla jag. Lunginflammationen visade sig inte sitta ens i närheten av lika djupt som de mentala ärr som hennes salige make åsamkade henne.
Jag som var så stolt över att en hertig bad om hennes hand, en hertig som till råge på allt visade alla tecken på att göra stora vetenskapliga upptäckter under sin livstid. Det var förmätet av mig, det inser jag nu. Högmod går före fall, inte sant? Nu önskar jag bara att hon skall kunna lägga alltihop bakom sig, och trots att det stundtals går mig på nerverna att stanna hemma och trippa på tå kring henne så är det värt det i det långa loppet. Mina egna äventyr får komma i andra hand, hennes hälsa i första.
Fröken von Wallden reste härifrån för tre veckor sedan. Det fanns något jagat i hennes blick som inte fanns där innan vår olycksaliga färd. Louie är väl den som verkade minst påverkad och jag måste tillstå att jag blev mycket imponerad av dennes handlingskraftighet och rättframhet under hela vårt äventyr. Det är helt enkelt en synnerligen rekorderlig karl.
Än kan jag vakna kallsvettig om nätterna, särskilt när det stormar. Någonstans mitt mellan dröm och vaka tycker jag mig höra omänskliga läten och se ett par blodsprängda ögon som glor stint på mig under trådiga hårtestar. En sådan styggelse! Människan skall inte leka Gud. Nu när jag minns familjeporträtten i slottet så tycker jag mig kunna dra mig till minnes att samtliga av männen i släkten verkade ha något av det där megalomaniska draget, högmodet, en önskan om storhet och om att nå högre än någon annan människa. Givetvis är vi många som önskar storhet, men när det blir en besatthet som går före det rationella sinnet, det är då det blir farligt.
För min svåger blev det en besatthet som höll på att ta livet av min enda levande släkting. Jag är så glad att jag kom i tid för att rädda henne från det helvete han höll på att skapa åt dem båda. Givetvis beklagar jag vad jag tvingades att göra mot honom, det sitter som en tagg i mitt samvete även om det räknades som självförsvar.
Och stundtals när jag ser på Catheryn då hon sitter i sin karmstol och ser ut genom fönstret så undrar jag om hon någonsin kommer att bli återställd. För över hennes späda axlar kan det ibland gå en skälvning och sedan börjar tårarna att rinna ned över hennes bleka kinder. När jag försöker trösta henne så ser hon på mig som om jag vore en främling, med rädsla som fått fritt spelrum i hennes ögon. Vid sådana tillfällen undrar jag om jag över huvud taget lyckades rädda henne alls.
- Lord Thomas Pennyworth
Mycket välskriven sammanfattning av ett mycket bra äventyr! Jag borde ta mig tusan börja skriva liknande saker utifrån mina karaktärers synpunkt när jag varit med och rollspelat något intressant.
SvaraRadera