Otyget kedjebrev

När man var liten hände det då och då att man fick ett handskrivet kedjebrev. Ofta stod det att brevet hade rest runt hela världen sjutton gånger och om man inte genast skickade det vidare till minst tio kompisar så skulle man få otur, men om man gjorde det så skulle man få guld och gröna skogar helt magiskt.
De hade en tendens att dels (Snälla, bryt inte kedjan!!!) ge dåligt samvete och dels en skräck för otur, vilket så klart var hela meningen. Jag tror jag skickade vidare ett i mellanstadiet, men efter det så kastade jag dem direkt.
Under tonåren började kedjebreven bli kedje-mail i stället, vilket förstås gjorde det enklare att kasta dem. De hade inte riktigt samma tyngd heller när de inte var noga nedplitade på en bit papper och i fysisk form.
Sedan kom Facebook. I början såg kedjebreven ut som vanligt däröver; "snälla skicka vidare till bla bla bla, annars får du otur i resten av ditt liv!", men efter att ilsket ha svarat alla som skickat dem med att de var idioter så kom jag billigt undan.
Och nu... nu är kedjebreven mindre, kortare, mer effektiva. På sin status postar folk allt från "Vilken tecknad film såg du när du var liten?" till "Om du har en man i ditt liv som är jättefin så posta det här du också!" och vidare i oräkneliga varianter. Lik förbannat är det fortfarande kedjebrev. Hoten finns inte där längre, ofta inte heller löftena, men de är outtalade. "Känn gemenskapen, posta det här!" "Kopiera om du är mot barnporr" (om du inte postar är du för det), "Kopiera om din man är bäst" (om du inte postar är han inte det) och så vidare i det oändliga.
Sedan har vi det där eländiga påhittet med "uppmärksamma bröstcancer, skriv något meningslöst faktum på din status". Det. Är. Meningslöst. Ingen kur mot cancer kommer att uppfinnas bara för att en vansinnig mängd kvinnor skriver färgen på sin BH som statusuppdatering på Facebook. Faktiskt.

Idioti.
Jag tror att Strindberg uttryckte det hela bäst: Det är synd om människorna.