 |
| "The boy who lived... come to die." |
I går firade jag och min käre man ett år som gifta. Det är lustigt, för det känns inte som om det gått ett helt år. Aldrig har tiden varit så icke-existerande som i det här äktenskapet. Tidigare har ett år känts som en lång tid, nu känns det som det första av väldigt, väldigt många.
I och med att vi firar bröllopsdag på Harry Potters födelsedag så gick det, precis som vårt bröllop (med dödsätare) och vår bröllopsresa (slottsbesök och Harry and the Potters-spelning) i Harry Potter-anda.
Vi hade tidigt beslutat oss för att köra en klassiker i stil med vardagslyx vi sällan tar oss råd med - äta mat ute och gå på bio. Filmen vi såg var givetvis den sista Harry Potter-filmen (skönt att han fyllde år så man slapp en massa aurorer på biobesöket). Den var briljant! Den bästa! Helt fantastisk! Första halvan av filmen satt jag som uppslukad och den andra halvan av filmen satt jag och grät. Oj vad jag grät. Jag grät för dödsätare och den goda sidan också, men mest av allt grät jag för mitt älskade Hogwarts. Det var sjukt starka scener nästan rakt igenom. Jag kan faktiskt inte minnas många gånger som jag blivit så uppslukad och engagerad av en film. Citatet under bilden ovan kommer helt klart att sälla sig till andra lysande citat genom tiderna som exempelvis "I am Inigo Montoya, you killed my father, prepare to die!"
Efteråt hittade vi inte en enda asiatisk restaurang som var öppen! Åtta en söndagkväll under semester- och turisttider! Det märks att man bor i en liten håla som bara låtsas vara en småstad. Hur som helst så åkte vi hem och åt tacos i stället. Jag kunde inte ha önskat mig en bättre bröllopsdag.
Och i dag åker jag till Närke!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar