Lone Wolf

Jag vaknar upp ljudlöst skrikande och det är först då jag verkligen inser vad du betyder för mig. Skräcken som bultar i bröstkorgen efter en i sin surrealism alltför realistisk dröm om din död har fått mig att frysa till is. Jag vågar inte somna om, jag skriver ett brev, jag försöker nå dig utan resultat.
Om jag vore en bättre häxa än jag är skulle jag fortfarande vara rädd, men nu vet jag att jag inte drömmer sanndrömmar och således inte borde oroa mig. Samtidigt så har jag under senaste tiden funderat alltmer på vänner jag saknar. Jag har skickat ut små trevande meddelanden, men inte fått några svar tillbaka. Personer som en gång stod mig närmare än jag själv orkar inte ens svara på ett enda litet mail. De har förvandlats till andra människor, människor som inte är och inte vill vara i mitt liv. Människor jag inte känner, men som känner mig alltför väl.
Men du. Jag tror aldrig att du kommer bli en utav de där människorna. Jag tror att du alltid kommer att dyka upp med några års mellanrum och finnas där, som om ingen tid gått. Ibland går det ett år, ibland går det flera, men du finns. Du är samma person. Du försvinner inte spårlöst och blir någonting annat jag inte kan prata med.
Jag har saknat dig så vansinnigt de här åren som gått förbi utan kontakt och när vi började prata för några månader sedan igen så var det fantastiskt. Nu har det gått en tid igen. Jag vet inte varför jag inte har ringt. Jag borde. Jag skall försöka. Jag vet aldrig när du är vaken. Snart ringer jag igen. För om jag inte har missbedömt vår relation något vansinnigt så är det inte hela världen om jag väcker dig.