Den 8 oktober 2003 såg jag David Bowie i Globen. Det var hans Reality-tour, döpt efter den då nyligen släppta plattan. Efter detta har det varit oroväckande tyst. Åtta års total tystnad. Visst, Heathen var definitivt ingen höjdare, men Reality var snäppet bättre.
Jag vill stå i affären och sukta efter en rykande färsk Bowie-skiva, men samtidigt måste jag väl inse faktum. Bowie är 64 år gammal och man kan väl inte göra musik hur länge som helst. För mig får han gärna göra det, men samtidigt måste jag väl också erkänna att för mig så var den sista skivan jag verkligen gillade Hours som kom -99. Där fanns det fortfarande kvar någonting, men efteråt känns Bowie lite som att se de nya Starwars-filmerna. Visst, det är bra. Visst, det är fortfarande Bowie, men samtidigt så saknas någonting. Det är för polerat, för putsat, för perfekt. Charmen har gått förlorad. Glimten i ögat har slocknat.
Den senaste gången jag såg Bowie på TV var han en medelålders man i mjuk stickad tröja. Han log med sina kosmetiskt tillrättade tänder och verkade trivas bra med livet. Visst, jag unnar honom det med tanke på allt han gett mig under så lång tid. Han förtjänar att ta det lugnt och må bra, men samtidigt så... somliga dagar saknar jag den rödhårige demonen som gav allt. Den som nådde in till hjärtats kamrar antingen man ville det eller inte. Den som nu fått ge plats för en polerad popartist som trivs med tillvaron.
Jag vill stå i affären och sukta efter en rykande färsk Bowie-skiva, men samtidigt måste jag väl inse faktum. Bowie är 64 år gammal och man kan väl inte göra musik hur länge som helst. För mig får han gärna göra det, men samtidigt måste jag väl också erkänna att för mig så var den sista skivan jag verkligen gillade Hours som kom -99. Där fanns det fortfarande kvar någonting, men efteråt känns Bowie lite som att se de nya Starwars-filmerna. Visst, det är bra. Visst, det är fortfarande Bowie, men samtidigt så saknas någonting. Det är för polerat, för putsat, för perfekt. Charmen har gått förlorad. Glimten i ögat har slocknat.
Den senaste gången jag såg Bowie på TV var han en medelålders man i mjuk stickad tröja. Han log med sina kosmetiskt tillrättade tänder och verkade trivas bra med livet. Visst, jag unnar honom det med tanke på allt han gett mig under så lång tid. Han förtjänar att ta det lugnt och må bra, men samtidigt så... somliga dagar saknar jag den rödhårige demonen som gav allt. Den som nådde in till hjärtats kamrar antingen man ville det eller inte. Den som nu fått ge plats för en polerad popartist som trivs med tillvaron.
 |
| Från den här rock-demonen |
 |
| Till en gammal gubbe... |
Jag har nog inte så mycket emot att bli äldre, bara alla andra kunde sluta upp med de dumheterna.
SvaraRadera