Lika bra att avklara det här med en gång. För att rubriken skall fungera så borde jag ju egentligen ta av mig alla kläder innan jag skriver, men det skiter jag högaktningsfullt i. Däremot tänkte jag ta och avhandla rubriken lite mer seriöst den här gången. Folk tycker ju av någon anledning om bloggar om vad folk har på sig, så ett slikt inlägg kan jag ju kosta på mig.
I dag har jag på mig en svart, långärmad tröja med vid urringning som når precis så långt att den inte kan räknas som en klänning. Den har även dubbla muddar längst ned, vilket ger en lite konstig "volangeffekt" trots att det bara är vanlig, bred resår. Jag fick den av Alv en gång när hon tröttnat på den och tycker hemskt mycket om den.
Eftersom ovanstående tröja inte fungerar som klänning så har jag också på mig ett par vida kostymbyxor, även de i svart. Det är helt fantastiska byxor av ett mjukt och lite "tungt" tyg som känns väldigt följsamt. Byxorna inhandlades på en av mina favoritbutiker i Örebro (Meja och Mirre) för några år sedan.
Till detta bär jag fashionabla jägarsockor (tre års garanti på ett par sockor, och nu har de hållit i snart fyra!) i skogsgrönt. Om halsen hänger ett drakkranium i guld och silverfärg med några gnistrande stenar och från vänster öra dinglar som vanligt ett litet silver-ankh från Egypten.
Sådärja. Visstja. Självklart har jag på mig min underbara vigselring också. Alv gjorde den efter sitt eget huvud och några önskemål från min sida. Den har snirkliga mönster och en liten diamant samt en liten mörkblå safir.
För övrigt, nu när jag ändå är igång och pratar om kläder så måste jag berätta om något spännande. Nästa vecka skall jag vara modell på en fotografering där jag själv får välja vilka kläder jag skall ha. Tanken är att stilen skall gå i lite bohemisk anda a la Gypsy Moon med lager på lager, milda färger och en lite romantisk touch. Jag kommer på mig själv med att sakna kläder jag för länge sedan rensat ut ur garderoben. Det skall bli väldigt intressant dock. I helgen skall jag försöka hinna välja ut en bra outfit och sedan berätta om den för fotografen så han vet vad han kommer ha att jobba med. Önska mig lycka till!
26 nov. 2010
13 - Den här veckan
 |
| Vitt är det nya svarta |
På måndagskvällen fick jag plötsligt magsjuka och då den höll i sig var jag tvungen att avboka resan till Stockholm för modelluppdraget som jag hade inbokat. Riktigt surt då det var något jag verkligen sett fram mot, inte minst för att jag skulle få träffa Grizzly och gå på SF-bokhandeln.
Onsdagen var lite bättre. Jag lyckades till och med få lite plugg gjort och städade lite inför den obligatoriska Magic-kvällen. Denna förlöpte väl på grund av att Niklas tagit med sig värktabletter eftersom magsjukan övergick till extrem tandvärk och ägglossning. Jippie, så frisk jag varit!
I går hade August en ledig dag, vilken vi tillbringade med att äta onyttiga saker, titta på film och sedan spela spel långt inpå natten med Sandra (oj vad jag saknat Sandra medan hon arkeologat sig i Motala!) och hennes nyförvärv.
Denna dag som är nu har jag lyckats med att plugga i flera timmar, trots att klockan inte slagit tolv än. I eftermiddag blir det akutbesök hos tandläkaren och i kväll kommer en tilltänkt malkavspelare hit och diskuterar roller inför lajvet i morgon. Jepp, i morgon är det dags för vampyrlajvet Nattkyla, en kampanj som är tänkt att ha runt fyra lajv om året. Det går bra att vara med även om man inte bor i Kalmar, alltså, och hemsidan hittar du här.
På söndag lär det väl bli en massa kramande på den sköna Nna innan hon åker hem igen och sedan mer plugg och kanske något avsnitt Kung Fu.
Så, det var/är/blir min vecka!
25 nov. 2010
12 - I min handväska
Det här är för tillfället något av en delikat fråga i och med att jag nyligen vänt upp och ned på min handväska och därmed har praktiskt taget ingenting i den. Däremot kan jag göra en liten lista över nödvändigheter som man verkligen borde ha i handväskan när allt faller på plats igen:
- Tärningar. Man måste alltid ha med sig tärningar, ty vem vet när man härnäst behöver slå för att se om man får någon sanity loss?
- Minst en skönlitterär bok. Någonting att läsa när man väntar på bussen, när man åker buss, när man träffar folk man inte gillar eller om man skall gå en längre vända. Jepp, en av mina superkrafter är att kunna gå och läsa var som helst utan att slå ihjäl mig eller andra. Faktum är att det är mindre risk för dödsfall om jag är indragen i en annan värld än när jag måste vistas i den här.
- En sjukt tråkig faktabok. En sådan där bok som man önskar att man ville läsa, men helst bara skulle vilja svälja på en sekund och på så vis tillräkna sig dess kunskaper. När den skönlitterära boken tagit slut och man sitter i desperat uttråkning så blir till och med en sjukt tråkig faktabok bättre än att pilla sig i naveln och glo stint ut i tomma luften.
- Nycklar, plånbok, mobiltelefon. Sådana där viktiga saker som jag har hört rykten om att man borde hålla reda på.
- Värktabletter och plåster - det är det minsta mini-apotek man kan begära att alltid ha tillgängligt. Antar att jag borde räkna in insulin där också.
- Sax, snörstump, lite tejp... bra att ha när det behövs. Särskilt som ingen förväntar sig att man skall ha det med sig.
- Tändare i överflöd. Gärna några som fungerar också.
- En bortglömd ask med mumsiga halstabletter som man kan hitta någon gång när livet känns extra sugigt och behöver en liten extra guldkant. Föredragsvis salmiak-Läckerol.
- Kajal. Allt annat smink kan man klara sig utan, men en kajal kan göra allt: Piffa upp ögonen, göra goffiga mönster, fungera som läppstift och fylla i ögonbrynen. Bäst är en sådan där kajal man kan skruva fram stiftet på så att man inte måste bekymra sig om att vässa skiten.
- En liten burk glitter. Allt blir bättre med glitter, till och med anfallande pitbullterrier och ninjor.
- En maskot av något slag. Föredragsvis ett monster i stil med Ice bat eller Gruffalo. Skönt som tröst och bra för att klappa på.
- En nytvättad sjal. Man kan ha den om halsen, man kan dölja en dålig hårdag, man kan putsa glasögonen med den... det är mycket man kan göra med en sjal.
- Anteckningsblock och några pennor. Man vet aldrig när man kommer på något som är värt att skriva ned eller vill skissa upp någonting lite hastigt och lustigt.
Och nu säger du kanske att det här är för mycket saker för att få plats med i en väska? I så fall är du en man.
- Tärningar. Man måste alltid ha med sig tärningar, ty vem vet när man härnäst behöver slå för att se om man får någon sanity loss?
- Minst en skönlitterär bok. Någonting att läsa när man väntar på bussen, när man åker buss, när man träffar folk man inte gillar eller om man skall gå en längre vända. Jepp, en av mina superkrafter är att kunna gå och läsa var som helst utan att slå ihjäl mig eller andra. Faktum är att det är mindre risk för dödsfall om jag är indragen i en annan värld än när jag måste vistas i den här.
- En sjukt tråkig faktabok. En sådan där bok som man önskar att man ville läsa, men helst bara skulle vilja svälja på en sekund och på så vis tillräkna sig dess kunskaper. När den skönlitterära boken tagit slut och man sitter i desperat uttråkning så blir till och med en sjukt tråkig faktabok bättre än att pilla sig i naveln och glo stint ut i tomma luften.
- Nycklar, plånbok, mobiltelefon. Sådana där viktiga saker som jag har hört rykten om att man borde hålla reda på.
- Värktabletter och plåster - det är det minsta mini-apotek man kan begära att alltid ha tillgängligt. Antar att jag borde räkna in insulin där också.
- Sax, snörstump, lite tejp... bra att ha när det behövs. Särskilt som ingen förväntar sig att man skall ha det med sig.
- Tändare i överflöd. Gärna några som fungerar också.
- En bortglömd ask med mumsiga halstabletter som man kan hitta någon gång när livet känns extra sugigt och behöver en liten extra guldkant. Föredragsvis salmiak-Läckerol.
- Kajal. Allt annat smink kan man klara sig utan, men en kajal kan göra allt: Piffa upp ögonen, göra goffiga mönster, fungera som läppstift och fylla i ögonbrynen. Bäst är en sådan där kajal man kan skruva fram stiftet på så att man inte måste bekymra sig om att vässa skiten.
- En liten burk glitter. Allt blir bättre med glitter, till och med anfallande pitbullterrier och ninjor.
- En maskot av något slag. Föredragsvis ett monster i stil med Ice bat eller Gruffalo. Skönt som tröst och bra för att klappa på.
- En nytvättad sjal. Man kan ha den om halsen, man kan dölja en dålig hårdag, man kan putsa glasögonen med den... det är mycket man kan göra med en sjal.
- Anteckningsblock och några pennor. Man vet aldrig när man kommer på något som är värt att skriva ned eller vill skissa upp någonting lite hastigt och lustigt.
Och nu säger du kanske att det här är för mycket saker för att få plats med i en väska? I så fall är du en man.
24 nov. 2010
11 - Mina syskon
Lite huller om buller-fakta om mina syskon, presenterade "in order of appearance":
Einar - "Vad heter det på protogermanska?"
Min lillebror är mer "min gigantiske bror som råkar vara yngre än mig". Han är nästan två meter lång och blickar ut över världen med blå ögon. Han har även blont hår och skägg och skulle förmodligen kunna passera för den klassiske vikingen vilken dag som helst. Faktum är att min backup-plan är att sälja honom på e-bay som "True Swedish Viking!" om det en dag blir nödvändigt att sälja honom någonstans.
Einar är även en sådan där beläst person. Han tillbringar dagarna med att tala om för alla som orkar lyssna vad olika saker heter på olika konstiga språk som ingen annan människa har koll på. Ibland spelar han datorspel, skriver dikter eller härmar den onda apan i Family Guy, vilket han är mycket bra på. Einar rollspelar och lajvar och är den enda människa jag känner som studerar fantasyböcker i stället för att bara läsa dem. Han lyssnar även på obskyra tyska band och lekte en gång liemannen med riktigt lyckat resultat.
Gunilla - "Vi är som små spelkort i ett oändligt schackparti."
Min lillasyster är också längre än mig, men inte så att det verkligen stör. Hon är det största Harry Potter-fan jag träffat, men hon har ändå inte sett filmerna. Hon är rädd att bli besviken, säger hon. Jag förmodar att filmerna i hennes huvud ändå är bättre än de som går upp på biograferna, om inte annat är bildskärpan helt otrolig.
Min syster är den enda person i min omgivning som tveklöst vet varför jag skaffade en keps där det står "Delta Green - No authority. No support. No fear." Hon brukar även sy kläder med gott resultat, målar och skriver dikter som främst rör sig kring dödsätare (men vad kan man förvänta sig av någon som har mörkrets märke på armen?). Hon var även en av tre dödsätare närvarande på mitt bröllop, något som uppskattades maximalt. Man vet ju aldrig när de där attans aurorerna dyker upp, och då kan man behöva lite uppbackning!
En gång blev hon utsatt för en självutsedd liemans hantverk. Det var inte så uppskattat.
Gjörgen
Min näst äldste halvbror som bor med hustru och barn närmare huvudstaden än någon av oss andra. Han har ett skratt som man blir glad av och en hel hög med tatueringar, bland annat vikingarelaterade. På somrarna brukar han och hans familj vara på Öland och jag hoppas verkligen att det så småningom skall leda till att vi träffas lite oftare så att jag har mer att skriva om honom!
Jonny
Min äldste halvbror som jag inte har någon kontakt med längre.
Einar - "Vad heter det på protogermanska?"
Min lillebror är mer "min gigantiske bror som råkar vara yngre än mig". Han är nästan två meter lång och blickar ut över världen med blå ögon. Han har även blont hår och skägg och skulle förmodligen kunna passera för den klassiske vikingen vilken dag som helst. Faktum är att min backup-plan är att sälja honom på e-bay som "True Swedish Viking!" om det en dag blir nödvändigt att sälja honom någonstans.
Einar är även en sådan där beläst person. Han tillbringar dagarna med att tala om för alla som orkar lyssna vad olika saker heter på olika konstiga språk som ingen annan människa har koll på. Ibland spelar han datorspel, skriver dikter eller härmar den onda apan i Family Guy, vilket han är mycket bra på. Einar rollspelar och lajvar och är den enda människa jag känner som studerar fantasyböcker i stället för att bara läsa dem. Han lyssnar även på obskyra tyska band och lekte en gång liemannen med riktigt lyckat resultat.
Gunilla - "Vi är som små spelkort i ett oändligt schackparti."
Min lillasyster är också längre än mig, men inte så att det verkligen stör. Hon är det största Harry Potter-fan jag träffat, men hon har ändå inte sett filmerna. Hon är rädd att bli besviken, säger hon. Jag förmodar att filmerna i hennes huvud ändå är bättre än de som går upp på biograferna, om inte annat är bildskärpan helt otrolig.
Min syster är den enda person i min omgivning som tveklöst vet varför jag skaffade en keps där det står "Delta Green - No authority. No support. No fear." Hon brukar även sy kläder med gott resultat, målar och skriver dikter som främst rör sig kring dödsätare (men vad kan man förvänta sig av någon som har mörkrets märke på armen?). Hon var även en av tre dödsätare närvarande på mitt bröllop, något som uppskattades maximalt. Man vet ju aldrig när de där attans aurorerna dyker upp, och då kan man behöva lite uppbackning!
En gång blev hon utsatt för en självutsedd liemans hantverk. Det var inte så uppskattat.
Gjörgen
Min näst äldste halvbror som bor med hustru och barn närmare huvudstaden än någon av oss andra. Han har ett skratt som man blir glad av och en hel hög med tatueringar, bland annat vikingarelaterade. På somrarna brukar han och hans familj vara på Öland och jag hoppas verkligen att det så småningom skall leda till att vi träffas lite oftare så att jag har mer att skriva om honom!
Jonny
Min äldste halvbror som jag inte har någon kontakt med längre.
10 - Det här hade jag på mig i dag
Jag hatar modebloggar. Dagen har just börjat, jag har yllesockor, svart och vitrandiga, trasiga och oformliga leggings och ett rosa nattlinne med glada får på av modell "stor t-tröja". Detta är även den fashionabla outfit jag tänker fortsätta bära fram till i kväll då det kommer hit sådana där Magic-spelare för den officiella onsdagsspelkvällen. Då tar jag på mig en BH och byter ut nattlinnet mot en riktig stor t-tröja, förmodligen illröd med tryck från UFO-Sverige. There you go.
9 - Min tro
"Häxor tror inte på gudar, de känner dem för väl för det. Det skulle vara som att tro på brevbäraren."Min tro är ganska enkel. Alla gudar, gudinnor och varelser som människan tror på existerar, om än eventuellt enbart i idévärlden (hej Platon). Detta gör dem inte mindre existerande eller äkta för det, snarare tvärt om i och med att idévärlden trots sina många variabler är mer beständig än sinnesvärlden.
Gudar och gudinnor blir således skapade av människan, såsom människan blivit skapade av gudar och gudinnor i samma ögonblick som människan börjar tro på detta.
"Reality is relative. For some of us it's just a distant cousin."Med detta i bakfickan så tror jag inte på någonting, jag vet att det finns. Jag väljer stundtals att åberopa gudomligheter om det passar mina syften, men låter ingen av dem diktera mitt liv för mig.
8 - Ett ögonblick
Jag åkte i en bil på väg mellan min moders gård och närmaste mack. Plötsligt ser jag hur en av snöstolparna har vikt sig, förmodligen till följd av en bilsladd. Min första kommentar är dock "Det måste vara dromedaren!" och jag får en mycket tydlig bild av en dromedar med en blå yllemössa som skenar fram med en släde släpande efter sig och sladdar ned snöstolpar. Varifrån denna bild kom får jag aldrig veta.
23 nov. 2010
Alla intelligenta människor
Vad i helvete är det som händer med alla intelligenta människor?
Jag har en vän som jag alltid sett som en av de mer intelligenta. Hon tänker praktiskt, men har fortfarande förmågan att fantisera, med andra ord har hon det bästa av två världar.
Ändå beter hon sig som en idiot och resonerar som en galning. Hon kräks upp mat. Hon undrar sedan varför hon är trött och orkelös, eller när hon svälter sig själv och äter oregelbundet eller sällan så undrar hon varför hon går upp i vikt. Hon säger dessutom mycket defensivt att hon visst är frisk, inte har några störningar alls och minsann inte borde ta upp tid hos psyk från de som verkligen behöver hjälp. Herregud, det är för fan svart på vitt: SJUK. ÄTSTÖRNINGAR. Sök hjälp!
Jag har aldrig förstått hur en intelligent människa kan fastna i ätstörningsträsket. Varenda människa med någonting innanför pannbenet vet ju för helvete att man måste äta och att det är sjukt att framkalla kräkningar i tid och otid? Trodde jag. Tydligen inte.
Jag känner en annan ytterst intelligent människa som nyligen blivit fanatiker i en religion. Jag menar verkligen Moon-sekten, helt springande galet fanatiker. Hon dikterar hela sitt liv efter religionen, oavsett om hon mår fysiskt bra av det eller inte. Hon struntar i sin familj till förmån för religionsutövare, hon pratar knappt om något annat längre. Det är bara religion, böner, konstiga traditioner och främmande språk.
Från början var det inga varningsklockor som ringde. Hon sa att hon valde ut de delar hon gillade med religionen och struntade i resten, men snart sket fan i det blå skåpet och hon slukade hela alltet med hull och hår i stället.
Jag som alltid trott att en intelligent människa är förmögen att tänka själv och ta egna beslut om sin vardag, inte svälja en hel religion och följa alla regler och punkter. Det är bara fega och korkade människor som gör sådant. Trodde jag. Tydligen inte.
Jag har en vän som jag alltid sett som en av de mer intelligenta. Hon tänker praktiskt, men har fortfarande förmågan att fantisera, med andra ord har hon det bästa av två världar.
Ändå beter hon sig som en idiot och resonerar som en galning. Hon kräks upp mat. Hon undrar sedan varför hon är trött och orkelös, eller när hon svälter sig själv och äter oregelbundet eller sällan så undrar hon varför hon går upp i vikt. Hon säger dessutom mycket defensivt att hon visst är frisk, inte har några störningar alls och minsann inte borde ta upp tid hos psyk från de som verkligen behöver hjälp. Herregud, det är för fan svart på vitt: SJUK. ÄTSTÖRNINGAR. Sök hjälp!
Jag har aldrig förstått hur en intelligent människa kan fastna i ätstörningsträsket. Varenda människa med någonting innanför pannbenet vet ju för helvete att man måste äta och att det är sjukt att framkalla kräkningar i tid och otid? Trodde jag. Tydligen inte.
Jag känner en annan ytterst intelligent människa som nyligen blivit fanatiker i en religion. Jag menar verkligen Moon-sekten, helt springande galet fanatiker. Hon dikterar hela sitt liv efter religionen, oavsett om hon mår fysiskt bra av det eller inte. Hon struntar i sin familj till förmån för religionsutövare, hon pratar knappt om något annat längre. Det är bara religion, böner, konstiga traditioner och främmande språk.
Från början var det inga varningsklockor som ringde. Hon sa att hon valde ut de delar hon gillade med religionen och struntade i resten, men snart sket fan i det blå skåpet och hon slukade hela alltet med hull och hår i stället.
Jag som alltid trott att en intelligent människa är förmögen att tänka själv och ta egna beslut om sin vardag, inte svälja en hel religion och följa alla regler och punkter. Det är bara fega och korkade människor som gör sådant. Trodde jag. Tydligen inte.
22 nov. 2010
Varför Diablo 2 är bättre än studier
- När Deckard Cain säger att man borde stanna och lyssna en stund så kan man bara skita i det och tvinga honom att identifiera magiska föremål i stället.
- De korkade zombier man möter inte bara FÅR man, utan SKALL man döda skoningslöst!
- Om någon håller en lång föreläsning så kan man klicka bort hela talet och få en kort sammanfattning av sin uppgift i stället.
- Ingen kan tvinga dig att köra multiplayer med en massa främmande människor som vill åt din loot.
- Kunskap tillskansas genom "learning by doing".
- Om man trots allt måste läsa en Book of Skill så tar det bara några sekunder innan den har skänkt önskad upplysning.
- När det sent på natten börjar kännas som att du befinner dig i helvetet har du inte fel.
- Jämför att hitta en tappat penna på golvet i biblioteket med att hitta en guldglimmande kista full med saker i stil med "Indestructable Sword of Doom and Awesomeness".
- Då du nått upp i hög level så är du praktiskt taget en gud och kan teleportera eller låta din aura döda dina fiender. När du nått hög level på universitetet kan du prata så att ingen normal människa förstår dig och vända burgare på Donken (precis som innan universitetet med andra ord).
- Om du misslyckas kan du alltid försöka igen utan att det kostar dig ett rött öre.
20 nov. 2010
7 - Min bästa vän
Min bästa vän heter Alv. Jag har redan skrivit många gånger om henne här i bloggen och jag tycker att den här serien får tala för sig själv i dag.
17 nov. 2010
Utmaning
Blev lite sådär lagom "utmanad" av Slams. Oh well, here goes:
(perfekt att få den frågan när man inte gjort ett skit)
Eh... måste jag? Hm. Jaja. Johanna, Einar (okej, han har ingen blogg, så han får improvisera i så fall), Johan Helgesson och ööh... min... KATT.
4 TV-program jag ser:
- Supernatural (Bästa någonsin, ett modernt Arkiv X)
- Dexter (Fortfarande sjukt snygg psykdykning)
- Ghosthunters (Det mest seriösa programmet i genren)
- Criminal Minds (När man vill att de sjuka seriemördarna skall bli fångade som omväxling)
(perfekt att få den frågan när man inte gjort ett skit)
- Pratat lite med en vän som sov över här, trots att jag var dödstrött och borta i skallen och förmodligen inte var särskilt underhållande. Tror jag mest pratade om katterna, det behöver jag inte vara vaken för att göra.
- Promenerade med maken till bussen för att vinka av honom när han åkte till jobbet. Tanken var att jag skulle handla cigg och frukost efteråt, men jag orkade inte utan gick hem i stället.
- Tvättat några maskiner med äckliga saker som vår käre könsmogne katt tyckte borde märkas grundligt.
- Tagit ett bad utan att finna någon särskild inspiration i det heller
- Att gå och se nästa Harry Potter-film i helgen med August och Niklas
- Att flytta ut på landet igen. Det är bara på landet jag mår bra. Den här lägenheten är visserligen den bästa så här långt, men det säger tyvärr ingenting.
- Att den här förbenade håglösheten skall försvinna så att jag kan fortsätta med mitt liv.
- Att kärleken skall ringa och säga att han är på väg hem.
4 personer jag utmanar:
Eh... måste jag? Hm. Jaja. Johanna, Einar (okej, han har ingen blogg, så han får improvisera i så fall), Johan Helgesson och ööh... min... KATT.
6 - Min dag
 |
| Vädret är lika håglöst som jag |
Jag kan inte påstå att jag är deprimerad, inte aktivt deprimerad i alla fall. Inte som förr, när sorgen klöste på insidan och gråten fanns i halsen. Jag bara... är. Jag gör ingenting, jag förmår inte att göra någonting. Jag vill ingenting. Jag orkar ingenting. Jag vet inte riktigt vad det är frågan om.
Jag saknar så många. Jag saknar mig själv. Jag saknar energi och ork.
De påstår att cannabis leder till tyngre droger, jag skulle vilja påstå att kaffe leder till tyngre droger. Kaffet verkar inte längre, jag vill ha koffeintabletter, jag vill ha någonting som bringar mig uppåt, som ger mig ork och överenergi att spendera.
Min dag är över och jag har inte gjort ett förbannat dugg förutom att tvätta, vilket aldrig skulle ha hänt om inte maken behövde rena kläder. För jag bryr mig inte själv längre. Smuts bekommer mig inte. Mat intresserar mig inte. Jag har inte sett någon film, jag har inte tittat på TV, jag har inte spelat något spel, jag har inte lyckats plugga fastän jag försökt, jag har inte städat, inte diskat, inte läst. Jag vet inte var dagen tog vägen och jag kan nog ärligt talat säga att det inte känns som om den var min eftersom den undflydde mig så effektivt.
Således borde inte rubriken "Min dag" vara korrekt i det här fallet, kanske snarare "Dagen som försvann".
5 - Vad är kärlek?
Kärlek är allt och ingenting. Kärlek är allt eller ingenting. Kärlek är allt utan ingenting. Kärlek är ingenting utan allt. Kärlek är.
Kärlek är alltför många saker för att kunna beskriva. Det kan vara att mysa ihop sig med kattungen intill hakan då den högljutt knattrar förnöjt. Det kan vara att läsa om den där boken du redan läst trettio gånger. Det kan vara att för första gången i sitt liv inte längre känna sig ensam.
Det kan också vara hemskt och omstörtande och himlastormande och smygande och en hel jävla rad med andra saker. Kärlek bara är, helt enkelt.
Kärlek är alltför många saker för att kunna beskriva. Det kan vara att mysa ihop sig med kattungen intill hakan då den högljutt knattrar förnöjt. Det kan vara att läsa om den där boken du redan läst trettio gånger. Det kan vara att för första gången i sitt liv inte längre känna sig ensam.
Det kan också vara hemskt och omstörtande och himlastormande och smygande och en hel jävla rad med andra saker. Kärlek bara är, helt enkelt.
4 - Det här åt jag i dag
Vilken sjukt trist rubrik. Därmed avklarar jag den så här lite fint på morgonen. Jag har ännu inte ätit ett jäkla dugg, utan bara kedjerökt lite och druckit kaffe. Så det så.
3 - Mina föräldrar
Min pappa var starkast i hela världen. Han kunde göra allt. Han kunde trolla fram lördagsgodis och övertala den sista ketchupen i flaskan att komma fram. Han hade varit cowboy i Vilda Västern och han kunde föra ett vettigt samtal med en sten. Han jagade och fiskade och älskade vår lilla gård. Han hade lätt till ilska och lätt till förlåtelse och jag har bara sett honom full två gånger i hela mitt liv. Han använde tjuvknep och var inte alltid på lagens rätta sida, men alltid på hjärtats. Han var en levnadskonstnär.
Min pappa är död. Han kunde inte göra allt. Han kunde berätta historier om sitt liv som ibland hade hänt och ibland inte. Han var egentligen ganska blyg, men dolde det genom att prata med allt och alla hela tiden. Om man träffade min pappa så kommer man ihåg det.
Min mamma är varmast i hela världen. Hon är flickaktig och ungdomlig utan att det blir patetiskt, för hon anstränger sig inte. Hon är helt enkelt bara sig själv. Hon har aldrig stelnat eller blivit gammal. Hon lyssnar på musik på hög volym i sin blå bil och slukar fantasy i en takt som skulle göra vilken nörd som helst vördnadsfull. Hon bär en handduk den 25:e maj och brukar påminna de anställda på biblioteket om att göra detsamma. Hon bor i en liten stuga med sin katt och just nu, när jag skriver det här, är hon utomlands för första gången på flera år. Min mamma älskar att resa och har en underbar karl som heter Bengt och som berättar om troll och flyttsvampar. Min mamma vill klä sig som en hippie och spelar Age of Empires på sin dator. Min mamma har alla goda råd i världen och är också den mest genuint goda människa jag någonsin träffat.
Min pappa är död. Han kunde inte göra allt. Han kunde berätta historier om sitt liv som ibland hade hänt och ibland inte. Han var egentligen ganska blyg, men dolde det genom att prata med allt och alla hela tiden. Om man träffade min pappa så kommer man ihåg det.
Min mamma är varmast i hela världen. Hon är flickaktig och ungdomlig utan att det blir patetiskt, för hon anstränger sig inte. Hon är helt enkelt bara sig själv. Hon har aldrig stelnat eller blivit gammal. Hon lyssnar på musik på hög volym i sin blå bil och slukar fantasy i en takt som skulle göra vilken nörd som helst vördnadsfull. Hon bär en handduk den 25:e maj och brukar påminna de anställda på biblioteket om att göra detsamma. Hon bor i en liten stuga med sin katt och just nu, när jag skriver det här, är hon utomlands för första gången på flera år. Min mamma älskar att resa och har en underbar karl som heter Bengt och som berättar om troll och flyttsvampar. Min mamma vill klä sig som en hippie och spelar Age of Empires på sin dator. Min mamma har alla goda råd i världen och är också den mest genuint goda människa jag någonsin träffat.
16 nov. 2010
Katjas sida - del III
"Vi borde träffas."
Natten är tung. Mina skinnflådda knän skaver mot betonggolvet. Jag får inte låta dem läka. Händerna är låsta som i bön och tårarna rinner, rinner nedför mitt ansikte. Färskt blod. Järn.
Först kunde jag inte ens höra hans röst genom kaoset. Andarna blev som galna. Skriken kändes som knivar genom mitt huvud.
Nu kan jag höra honom alltför tydligt. Han talar på språk jag inte förstår. Två rynkor mellan hans ögonbryn. Det är en föreläsning och jag vet att jag måste lyssna, att det är viktigt, men jag förstår inte orden.
När kom jag hit? När kommer jag hem? Sam, jag älskar dig. Sam, du är mitt allt. Sam, du är världen och livet och döden och blodet och bödeln och Frälsaren.
Såren på ryggen är färska. Jag har straffats, men jag känner inte till mitt brott. Inshallah!
Det skrämmer mig att jag inte längre kan sluta ögonen, att jag inte är ensam i mitt huvud, att andarna genomsyrar världen. Det skrämmer mig att jag inte vet var jag är på väg eller var jag kommer att hamna. Sam är allt. Sam är allt som finns.
Plötsligt förstår jag. Sam bjuder mig farväl. Det här är vår sista dödsdans och han skall aldrig återvända.
När hans tunga steg lämnar rummet vill jag skrika. Mitt hjärta blöder, min röst är hes av sorg när jag rabblar böner, förbannelser, tigger och ber, men han är borta. Jag drar mina handflator längsmed golvet tills de lämnar röda spår. Jag är ensam, ensam, ENSAM.
Vad gör en människa utan sin frälsare? Vad gör man när ljuset slocknat och världen ligger mörk? När broarna rämnat och lavan tränger fram? Vad gör jag utan Sam?
Smärtan är så verklig, den första verklighet jag smakat på evigheter. Jag biter mig i armen och dricker mitt eget blod. Jag klarar inte av skriken och blandar mitt eget med deras. Ingen kan höra mig, ingen kan hitta mig, ingen kan rädda mig. Rädda mig!
Hjälp mig.
Vem är jag utan Sam?
Natten är tung. Mina skinnflådda knän skaver mot betonggolvet. Jag får inte låta dem läka. Händerna är låsta som i bön och tårarna rinner, rinner nedför mitt ansikte. Färskt blod. Järn.
Först kunde jag inte ens höra hans röst genom kaoset. Andarna blev som galna. Skriken kändes som knivar genom mitt huvud.
Nu kan jag höra honom alltför tydligt. Han talar på språk jag inte förstår. Två rynkor mellan hans ögonbryn. Det är en föreläsning och jag vet att jag måste lyssna, att det är viktigt, men jag förstår inte orden.
När kom jag hit? När kommer jag hem? Sam, jag älskar dig. Sam, du är mitt allt. Sam, du är världen och livet och döden och blodet och bödeln och Frälsaren.
Såren på ryggen är färska. Jag har straffats, men jag känner inte till mitt brott. Inshallah!
Det skrämmer mig att jag inte längre kan sluta ögonen, att jag inte är ensam i mitt huvud, att andarna genomsyrar världen. Det skrämmer mig att jag inte vet var jag är på väg eller var jag kommer att hamna. Sam är allt. Sam är allt som finns.
Plötsligt förstår jag. Sam bjuder mig farväl. Det här är vår sista dödsdans och han skall aldrig återvända.
När hans tunga steg lämnar rummet vill jag skrika. Mitt hjärta blöder, min röst är hes av sorg när jag rabblar böner, förbannelser, tigger och ber, men han är borta. Jag drar mina handflator längsmed golvet tills de lämnar röda spår. Jag är ensam, ensam, ENSAM.
Vad gör en människa utan sin frälsare? Vad gör man när ljuset slocknat och världen ligger mörk? När broarna rämnat och lavan tränger fram? Vad gör jag utan Sam?
Smärtan är så verklig, den första verklighet jag smakat på evigheter. Jag biter mig i armen och dricker mitt eget blod. Jag klarar inte av skriken och blandar mitt eget med deras. Ingen kan höra mig, ingen kan hitta mig, ingen kan rädda mig. Rädda mig!
Hjälp mig.
Vem är jag utan Sam?
2 - Min första kärlek
När jag tänker på min första kärlek så kommer det inte upp någon bild. Det är lite som att misslyckas med att ställa in kanaler på en TV som man vet skall fungera. Vad räknas egentligen, vad menas?
Jag tror att min första riktiga pojkvän och därmed kärlek var en viss Mr. Circuitry. Allting började, som det var brukligt då, på passagens chat Exilen. Jag minns inte vad vi pratade om, men jag minns att han började skriva massor till mig och att han skrev en låt till mig. Vi hade skämtat om att vi skulle träffas vid nyårsafton år 2000 och det var således det låten handlade om. Jag satt just och letade för att se om jag kunde hitta texten och fann den faktiskt till slut. Bifogar den längst ned i inlägget för nostalgipoängens skull.
Hur som helst, jag och Circ hälsade på varandra fram och tillbaka. Jag minns knappt vad vi pysslade med utöver att hånglas, vänslas, festa och umgås med vänner på ett eller annat sätt. Circ hade en del mentala issues, men å andra sidan hade vi väl alla det på den tiden och i de kretsarna? Han var även synthare (med drag åt svartrock) och en stor del av grunden till min musiksmak kommer från början från honom.
Jag försöker minnas detaljer och det jag minns bäst är några få minnesbilder, några glimtar.
- Det lilla vargkorset jag gav honom i present som han alltid hade på sig.
- När jag just hade anlänt hem till honom och han slängde sig ned i sängen och såg lyckligt mot mig med den spontana kommentaren "Vi gifter oss!"
- När han var livrädd för att han inte kunde skilja på dröm och vaka och bad mig hålla fast honom hårt så att vansinnet inte skulle svepa bort honom.
- När det tog slut och vad han sade då. Vi pratade på telefon och han sa: "Vårt förhållande är som ett stort, svart hav med små gröna öar i. Det är så långt att simma mellan de öarna och nu känns det som om världen håller på att svämma över."
Hur kommer det sig egentligen, att det är slutet jag minns bäst? Alla dessa hundratals desperata dikter av äkta tonårssmärta jag skrev efteråt? När han dök upp på min födelsedag och gav mig ett band med de låtar han skrivit till mig och en bukett vissna rosor för att sedan hångla med alla mina vänner på festen? Varför har jag tydligare bilder av det bittra än det söta? Det söta är mer något flytande, en känsla, en doft som var en blandning av honom, barnängen och clearasil.
Vårt förhållande var klart av en destruktiv sort och på sätt och vis är jag glad över att detta var I.S.D. (innan sexuell debut). De lekar vi hade för oss var så nära S/M och bondage som man kan komma utan att knulla. Dominanslekar, psykisk såväl som snudd på fysisk tortyr. En fascination för smärta och med smärtan som ledsagare. En dragning till mörker och dekadens, demoner och vansinne. Handklovar, piskor och bitmärken. En evig kamp på lek och allvar om nyckeln till handbojorna.
Ändå kan jag se tillbaka på det hela med både värme såväl som bitterhet. Det är så avlägset nu, som ett annat liv. Ett bättre eller sämre liv? - Det spelar ingen roll, det var bara annorlunda.
Äh, vad fan. Om jag nu ändå skall vara så här öppenhjärtlig kan jag lika gärna bjuda er på en av alla de dikter som följde i förhållandets kölvatten. Så varsågoda, en högtravande dikt av undertecknad, anno 1998:
Phaeton of Culpa - Killer Queen
Hur som helst, jag och Circ hälsade på varandra fram och tillbaka. Jag minns knappt vad vi pysslade med utöver att hånglas, vänslas, festa och umgås med vänner på ett eller annat sätt. Circ hade en del mentala issues, men å andra sidan hade vi väl alla det på den tiden och i de kretsarna? Han var även synthare (med drag åt svartrock) och en stor del av grunden till min musiksmak kommer från början från honom.
Jag försöker minnas detaljer och det jag minns bäst är några få minnesbilder, några glimtar.
- Det lilla vargkorset jag gav honom i present som han alltid hade på sig.
- När jag just hade anlänt hem till honom och han slängde sig ned i sängen och såg lyckligt mot mig med den spontana kommentaren "Vi gifter oss!"
- När han var livrädd för att han inte kunde skilja på dröm och vaka och bad mig hålla fast honom hårt så att vansinnet inte skulle svepa bort honom.
- När det tog slut och vad han sade då. Vi pratade på telefon och han sa: "Vårt förhållande är som ett stort, svart hav med små gröna öar i. Det är så långt att simma mellan de öarna och nu känns det som om världen håller på att svämma över."
Hur kommer det sig egentligen, att det är slutet jag minns bäst? Alla dessa hundratals desperata dikter av äkta tonårssmärta jag skrev efteråt? När han dök upp på min födelsedag och gav mig ett band med de låtar han skrivit till mig och en bukett vissna rosor för att sedan hångla med alla mina vänner på festen? Varför har jag tydligare bilder av det bittra än det söta? Det söta är mer något flytande, en känsla, en doft som var en blandning av honom, barnängen och clearasil.
Vårt förhållande var klart av en destruktiv sort och på sätt och vis är jag glad över att detta var I.S.D. (innan sexuell debut). De lekar vi hade för oss var så nära S/M och bondage som man kan komma utan att knulla. Dominanslekar, psykisk såväl som snudd på fysisk tortyr. En fascination för smärta och med smärtan som ledsagare. En dragning till mörker och dekadens, demoner och vansinne. Handklovar, piskor och bitmärken. En evig kamp på lek och allvar om nyckeln till handbojorna.
Ändå kan jag se tillbaka på det hela med både värme såväl som bitterhet. Det är så avlägset nu, som ett annat liv. Ett bättre eller sämre liv? - Det spelar ingen roll, det var bara annorlunda.
Äh, vad fan. Om jag nu ändå skall vara så här öppenhjärtlig kan jag lika gärna bjuda er på en av alla de dikter som följde i förhållandets kölvatten. Så varsågoda, en högtravande dikt av undertecknad, anno 1998:
Låt mig leda dig i koppelOch som utlovat, sången han skrev till mig innan vi träffades. Vi hördes faktiskt av som hastigast inför nyårsafton 2000, men då hade allt redan förändrats och han var en främling.
till mitt altare av sten
låt mig få dig att blöda och skrika som min själ
låt mig skratta åt din smärta och gråta vid din röst
Såra mig, så stannar jag
är du tyst så går jag bort.
Låt mig få se dig vrida dig i njutning
som är vår och ack så blodig
låt mig kyssa dig tills du brinner i helvetets eld
låt mig få vara där och smeka dig och hata dig till fullo
Såra mig, så stannar jag
är du tyst så går jag bort
Låt mig röra dig, förstöra dig, se dig i ditt mörker
låt mig ge dig morgon när solen springer fram
låt mig se dig där en sista gång
och sedan, älskade, får du äntligen ta mitt liv igen
Soul - Hunted by the shadow - Invincible today
Heart - Convicted by the mind to a place nearby
I never doubted a second
Your orders twiched into borders
To be crossed by me
Feeling is crossed by your fear
Your eyes - they are shadows
Twiched into meadows
To be crossed by me
Reasons - Are there any reasons
I should go on just like before?
Always touched you down
Always touched you down
Touched you down
Like a raindrop
Fallen by your tears
Convicted by the Shadow
Listen to your breath
To the ultimate noice of your breath
It’s my Killer Queen - She sneaks up from behind
And takes something with her
It’s my Killer Queen - She sneaks up from behind
She waits to the year 2000
Sometimes she takes, a little more than she’s supposed to1 - Presentera mig själv
Please allow me to introduce myself...
Hur skall jag göra det här? Som på ett AA-möte: "Hej, jag heter Yvonne och jag är..."? Genom poesi och utsvävande metaforer? Ur någon annans ögon? I mina egna ögon? Ur min katts ögon? Jag har verkligen ingen aning.
Vi kan börja med en dröm jag hade i natt.
Jag drömde att jag var en gud. Ordet "gudinna" fanns inte med i drömmen, annars skulle jag använda det. Vi var ett antal smågudar som hade blivit ihopsamlade i en glänta. Där skulle vi sedan offras i en anslutande grotta av en större och mäktigare gud. Anledningen var att det i rymden vandrade omkring ett antal Jesusar och att en av dem nu ville äta vår planet. För att förhindra detta måste ett visst mått av makt offras. Först in var två mindre gudar av varav jag kände den ena. Den mäktigare guden tog in dem till grottan och skanderade en liten bön som fungerade som så att han nämnde den ena guden vid namn och offrade sedan med ord denne och den gud som stod närmast. En av smågudarna förvandlade sig precis efter bönen till en lus och var ju därmed ingen gud längre, så offret gällde nu den andra guden och den mäktigare guden som stod närmast och därmed offrades, räddade planeten och gav så mycket offrad makt att vi andra var säkra och trygga.
Däremot visste vi kvarvarande gudar att det bara var en tidsfråga innan nästa Jesus skulle komma och äta upp planeten (jag föreställde mig att han åt dem som runda, pudersockerdoppade lyxchokladbitar) och att förr eller senare skulle det inte finnas några gudar kvar att offra för att rädda den.
Att presentera sig som en gud eller gudinna är kanske lite att ta i, även om jag liksom många andra före mig anser att alla människor har gudalikt potential. De flesta kastar bort detta potential och även jag som är medveten gör det, vilket resulterar i ett slags självförakt. Bortslösat potential och ineffektivitet är två av de saker som stör mig mest i världen, jag ser dem hos mig själv varje dag och när jag ser dem hos andra blir jag arg och en aning tröstlös.
Skall vi försöka med "söker brevvän a la 12-åringens presentation"?
Jag är en kvinna på 29 vintrar som tycker om djur, böcker och rollspel - såväl levande som dött. Mina älsklingsartister just nu är Gothic Archies och David Bowie och min favoritfilm är Big Fish.
Det är inte heller riktigt rätt, inte sant? Kanske skall jag helt enkelt försöka undvika vidare svammel och i stället presentera mig med den beskrivning som jag en gång tillskrev mig själv och som fortfarande känns korrekt:
Jag är en konservativ rebell.
Hur skall jag göra det här? Som på ett AA-möte: "Hej, jag heter Yvonne och jag är..."? Genom poesi och utsvävande metaforer? Ur någon annans ögon? I mina egna ögon? Ur min katts ögon? Jag har verkligen ingen aning.
Vi kan börja med en dröm jag hade i natt.
Jag drömde att jag var en gud. Ordet "gudinna" fanns inte med i drömmen, annars skulle jag använda det. Vi var ett antal smågudar som hade blivit ihopsamlade i en glänta. Där skulle vi sedan offras i en anslutande grotta av en större och mäktigare gud. Anledningen var att det i rymden vandrade omkring ett antal Jesusar och att en av dem nu ville äta vår planet. För att förhindra detta måste ett visst mått av makt offras. Först in var två mindre gudar av varav jag kände den ena. Den mäktigare guden tog in dem till grottan och skanderade en liten bön som fungerade som så att han nämnde den ena guden vid namn och offrade sedan med ord denne och den gud som stod närmast. En av smågudarna förvandlade sig precis efter bönen till en lus och var ju därmed ingen gud längre, så offret gällde nu den andra guden och den mäktigare guden som stod närmast och därmed offrades, räddade planeten och gav så mycket offrad makt att vi andra var säkra och trygga.
Däremot visste vi kvarvarande gudar att det bara var en tidsfråga innan nästa Jesus skulle komma och äta upp planeten (jag föreställde mig att han åt dem som runda, pudersockerdoppade lyxchokladbitar) och att förr eller senare skulle det inte finnas några gudar kvar att offra för att rädda den.
Att presentera sig som en gud eller gudinna är kanske lite att ta i, även om jag liksom många andra före mig anser att alla människor har gudalikt potential. De flesta kastar bort detta potential och även jag som är medveten gör det, vilket resulterar i ett slags självförakt. Bortslösat potential och ineffektivitet är två av de saker som stör mig mest i världen, jag ser dem hos mig själv varje dag och när jag ser dem hos andra blir jag arg och en aning tröstlös.
Skall vi försöka med "söker brevvän a la 12-åringens presentation"?
Jag är en kvinna på 29 vintrar som tycker om djur, böcker och rollspel - såväl levande som dött. Mina älsklingsartister just nu är Gothic Archies och David Bowie och min favoritfilm är Big Fish.
Det är inte heller riktigt rätt, inte sant? Kanske skall jag helt enkelt försöka undvika vidare svammel och i stället presentera mig med den beskrivning som jag en gång tillskrev mig själv och som fortfarande känns korrekt:
Jag är en konservativ rebell.
En om dagen - varför inte?
Fick tips om någon slags grej som folk tydligen pysslar med i sina bloggar just nu genom Siri och Alv. Tänkte lite "äh, vad fan, varför inte?", jag har ju ändå upplevt någon slags bloggtorka.
Har ingen aning om ifall jag kommer att hålla mig till en om dagen eller skriva flera, men vad spelar det för roll så länge jag skriver?
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Man skriver en text efter dagens rubrik.
Har ingen aning om ifall jag kommer att hålla mig till en om dagen eller skriva flera, men vad spelar det för roll så länge jag skriver?
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Man skriver en text efter dagens rubrik.
14 nov. 2010
Misantrop
Varje dag är en dag då jag inser att jag hatar människor.
Asofifiler
Jag hatar folk som försvarar att de inte haft vett nog att lära sig använda sitt eget jävla språk. Det finns ingen dyslexi i världen som gör någon till särskrivare. Det finns stavningsprogram. Det finns inte heller någon slags ordblindhet som hindrar personer från att använda versal i början av mening och punkt utan några jävla mellanslag efter sista ordet.
Fridstörare på bibliotek
Jag hatar folk som använder mobiltelefoner på bibliotek, det borde införas skottpengar på sådana. Jag hatar också idioter som tror att bibliotek är något slags kafferep där man kan sitta och snacka med sina vänner, samt bibliotekarier som inte säger åt dem att hålla käften. Värst är dock bibliotekarier som måste prata högljutt och själva blir en del av problemet, de borde få sparken och tvingas leva i en pappkartong under närmaste järnvägsbro.
Kepsnissar
Jag hatar människor som tror att keps är generellt sett någonting snyggt att ha på sig. Allt en keps gör är att den får dig att se ut som ett stolpmongo och en förbannad bonnraggare. Det enda positiva med keps är att den direkt talar om vem som är en idiot så att man inte behöver vänta tills personen i fråga öppnar käften för att kunna avgöra det.
Tröga idioter i matvarubutiken
Värst är dessa förbannade pensionärskärringar som kring lunchtid tror att alla precis som de har ALL tid i världen på sig och därmed tar lång tid med att småprata om SKITSAKER med kassörskan. Näst värst är de jävla missfoster som alltid skall ta sina postärenden samtidigt som de skall betala i stället för att gå vidare till postdisken.
Såg för övrigt en reklam på TV där någon idiot lämnade sin plats i kön för att springa efter sin ostyriga unge och sedan blev arg för att någon därmed fyllde luckan och gick före. Självklart skall man gå före! Skall man vänta på att något pucko som inte har styr på sin unge skall springa och jaga småtrollet genom hela affären? Knappast.
Jag kan fortsätta hur länge som helst, men här får hatet vara över för det här inlägget. Mer kommer dock att dyka upp inom kort, känner jag på mig.
Asofifiler
Jag hatar folk som försvarar att de inte haft vett nog att lära sig använda sitt eget jävla språk. Det finns ingen dyslexi i världen som gör någon till särskrivare. Det finns stavningsprogram. Det finns inte heller någon slags ordblindhet som hindrar personer från att använda versal i början av mening och punkt utan några jävla mellanslag efter sista ordet.
Fridstörare på bibliotek
Jag hatar folk som använder mobiltelefoner på bibliotek, det borde införas skottpengar på sådana. Jag hatar också idioter som tror att bibliotek är något slags kafferep där man kan sitta och snacka med sina vänner, samt bibliotekarier som inte säger åt dem att hålla käften. Värst är dock bibliotekarier som måste prata högljutt och själva blir en del av problemet, de borde få sparken och tvingas leva i en pappkartong under närmaste järnvägsbro.
Kepsnissar
Jag hatar människor som tror att keps är generellt sett någonting snyggt att ha på sig. Allt en keps gör är att den får dig att se ut som ett stolpmongo och en förbannad bonnraggare. Det enda positiva med keps är att den direkt talar om vem som är en idiot så att man inte behöver vänta tills personen i fråga öppnar käften för att kunna avgöra det.
Tröga idioter i matvarubutiken
Värst är dessa förbannade pensionärskärringar som kring lunchtid tror att alla precis som de har ALL tid i världen på sig och därmed tar lång tid med att småprata om SKITSAKER med kassörskan. Näst värst är de jävla missfoster som alltid skall ta sina postärenden samtidigt som de skall betala i stället för att gå vidare till postdisken.
Såg för övrigt en reklam på TV där någon idiot lämnade sin plats i kön för att springa efter sin ostyriga unge och sedan blev arg för att någon därmed fyllde luckan och gick före. Självklart skall man gå före! Skall man vänta på att något pucko som inte har styr på sin unge skall springa och jaga småtrollet genom hela affären? Knappast.
Jag kan fortsätta hur länge som helst, men här får hatet vara över för det här inlägget. Mer kommer dock att dyka upp inom kort, känner jag på mig.
10 nov. 2010
Alla fina katter
Hon har verkligen livat upp här hemma, den lilla raringen. Kattleksakerna känns inte längre bara som dekoration, utan används flitigt. Hon har dessutom fått fart på de andra katterna också så att de är mycket mer lekfulla och pigga. Särskilt Voldemort som kramas med henne på bilden, han verkar ha saknat en yngre katt att leka med eftersom Murkla har lite för mycket värdighet att tänka på för att leka dagarna i ända.
Så nu ligger det katter överallt. Tre katter känns lite som att ha trehundra katter. De ligger i drivor på soffan, de rullar omkring på hallmattan och de strör ut sig över täcket i sängen. Voldemort skriker, Tonks kuttrar och Murkla... ja han blänger mest. Det bästa med katter är att oavsett om de har en hel del jobbiga egenskaper (Voldemort markerar allt och skriker jämt, Murkla bajsar på golvet och lägger mattan över när han är sur och Tonks leker med plingande saker nätterna igenom) så har de också alltid gott om egenskaper för att uppväga det. Vilket är praktiskt, för annars skulle de förmodligen åkt ut genom fönstret för länge sedan, oavsett om jag älskar dem eller inte.
Saker känns lite bättre i dag. Har fått iväg mer skoluppgifter och börjat försöka ana en struktur i mitt arbetande. Minst en inskickad uppgift om dagen är mitt mål just nu, och i den takten lär jag ligga bra till redan i slutet av veckan.
Men nu blir det lite soffliggande med katter högt och lågt. Jamande, spinnande, knattrande, kurrande, purrande, skrikande, kuttrande katter!
8 nov. 2010
Återvändo
Tillbaka i Kalmar igen efter en vecka i Närke. Jag stirrar fientligt ut genom fönstret och vill inte gå ut, trots att jag är både hungrig och röksugen. Skrivbordet på min dator är översållat med dokument vars titlar skvallrar om hemtentor och epikanalyser, men jag känner mig tom. Dränerad.
I går fick jag panik över hur mycket jag hade att göra, blev nedlugnad och känner mig fortfarande inte panikslagen, bara oinspirerad. Ointresserad. Varför skall jag plocka sönder en historia och försöka använda så många svåra ord som möjligt bara för extrapoäng hos en lärare som inte ens kan skilja mellan söndag och tisdag? Varför skall jag bry mig?
Jo, jag vet. Man måste gå igenom de tråkiga grundkurserna för att komma vidare till godbitarna. Man måste stå ut och hålla ut och tvinga sig själv för annars får man inga pengar. Man måste.
Jag har aldrig varit bra på det där med "måsten". När det är någonting jag måste så blir jag helt otroligt seg, loj, oinspirerad, trött, känner mig sjuk och vill slå folk. Visst låter det mysigt?
Nu har jag gett mig själv tre timmars frist innan jag måste sätta igång med hemtentan och jag hoppas att jag kan hitta någon sorts lust där någonstans, även om jag betvivlar.
I går fick jag panik över hur mycket jag hade att göra, blev nedlugnad och känner mig fortfarande inte panikslagen, bara oinspirerad. Ointresserad. Varför skall jag plocka sönder en historia och försöka använda så många svåra ord som möjligt bara för extrapoäng hos en lärare som inte ens kan skilja mellan söndag och tisdag? Varför skall jag bry mig?
Jo, jag vet. Man måste gå igenom de tråkiga grundkurserna för att komma vidare till godbitarna. Man måste stå ut och hålla ut och tvinga sig själv för annars får man inga pengar. Man måste.
Jag har aldrig varit bra på det där med "måsten". När det är någonting jag måste så blir jag helt otroligt seg, loj, oinspirerad, trött, känner mig sjuk och vill slå folk. Visst låter det mysigt?
Nu har jag gett mig själv tre timmars frist innan jag måste sätta igång med hemtentan och jag hoppas att jag kan hitta någon sorts lust där någonstans, även om jag betvivlar.
1 nov. 2010
Landskapsbilder
Vid havet känner jag mig lätt. Det finns något så sorglöst och storslaget i någonting så fullständigt otyglat av människan. Jag blir lätt om hjärtat när jag hoppar från klipphäll till klipphäll, letar strandfynd, vadar, eller bara njuter av vinden och vågorna som rullar in mot land. Det som känns mest hemma av allt är klippiga öar med låg vegetation där det alltid blåser. Ljuset är alltid annorlunda vid havet, luften känns ren och ny och det är som om allt det mörka, svarta och svåra skalas av och blottar en annorlunda människa hos mig. En lycklig människa.
I skogen känner jag mig lugn. Barrskog eller lövskog spelar ingen roll. Hösten är den bästa tiden på året, men även om våren eller sommaren efter ett rejält regn när myllans doft blandas med mossans fukt är det underbart. Att följa en skogsbäck med bara fötter, att få lyssna på vad träden säger när vinden viskar i kronorna, att kura ihop mig under en åldrig gran. I skogen blir jag eftertänksam och känner mig som en del av allt som växer, krälar och kryper. Det gör mig mer rotad, mer som en hel människa. En lycklig människa.
På fälten känner jag mig fri. Särskilt lycklig blir jag en riktigt klar och kall höstdag när solen inte värmer ett dugg och luften känns isande frisk att andas, som om den renar inifrån och ut. Vått gräs mot benen och så otroligt mycket himmel överallt. Det är nog det jag minns bäst, all denna himmel med moln eller stjärnor eller bara klar, blå luft. Att få springa genom gräset eller vandra genom dimman när älvorna dansar. Fälten tar tag i min fantasi och låter mig andas igen. De gör mig till en springande människa, en fri människa. En lycklig människa.
I skogen känner jag mig lugn. Barrskog eller lövskog spelar ingen roll. Hösten är den bästa tiden på året, men även om våren eller sommaren efter ett rejält regn när myllans doft blandas med mossans fukt är det underbart. Att följa en skogsbäck med bara fötter, att få lyssna på vad träden säger när vinden viskar i kronorna, att kura ihop mig under en åldrig gran. I skogen blir jag eftertänksam och känner mig som en del av allt som växer, krälar och kryper. Det gör mig mer rotad, mer som en hel människa. En lycklig människa.
På fälten känner jag mig fri. Särskilt lycklig blir jag en riktigt klar och kall höstdag när solen inte värmer ett dugg och luften känns isande frisk att andas, som om den renar inifrån och ut. Vått gräs mot benen och så otroligt mycket himmel överallt. Det är nog det jag minns bäst, all denna himmel med moln eller stjärnor eller bara klar, blå luft. Att få springa genom gräset eller vandra genom dimman när älvorna dansar. Fälten tar tag i min fantasi och låter mig andas igen. De gör mig till en springande människa, en fri människa. En lycklig människa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)