Mitt liv just nu

Jag känner inte igen mitt liv just nu. Jag kan bara försöka se på det utifrån och låta bli att gråta. Allt gör liksom ont. Det borde vara så att allt är fantastiskt, men allt gör ont. Jag kan inte distansera mig och blir påmind hela tiden. Det är det svåraste jag någonsin gjort, denna rannsakan. Drömmar spinner upp och svärtas av gräl och ständigt denna övervakan som gör att jag bara vill fly, vill springa, vill gråta, vill gömma mig och aldrig mer visa mitt ansikte.
Det är en ödesdiger känsla och jag saknar mitt sedvanliga dödsförakt, saknar det så att mitt hjärta smulas samman.
Jag har dock vaknat ganska nyligen och som ni vet är morgnarna värst, det klarnar nog framåt kvällen.