Jag kan inte klara av det här. Mer än någonsin önskar jag att jag vore död. Att vara död är att slippa välja. Missförstå mig rätt, jag tror inte jag är mer suicidal än någonsin, jag tror bara att jag vill vara död, inte att jag vill dö, även om jag inte är helt övertygad och säker.
Korten på bordet, stiltje i hjärnan. Skall jag lägga hjärter eller klöver? Skall jag resa mig och lämna bordet? Skall jag äta i dag eller bara sova? Skall jag, skall jag, skall jag?
Samtidigt önskar jag det fanns något annat än evig konfrontation av problemet. Något att fokusera på. Någon att prata med utanför de inblandade. Lustigt nog för någon som just hittat någon som fick henne att känna sig sedd och förstådd att nu känna sig mer vilse och ensam än någonsin.
Jag som alltid skyr verkligheten, vad skulle jag inte göra för att få lite verklighet nu, men Verkligheten lyser med sin frånvaro. Han sitter utanför dörren och skrattar över mina framtiggda böner där inifrån. Vägrar att visa sig.
Samtidigt är jag ju medveten om att han sitter där ute, så jag kan inte koppla bort honom helt heller. Jag är fast i limbo, ingenting är verkligt nog. Ingenting är overkligt nog.
Då och då i livet kommer det skiljevägar, och jag har alltid sett dem i efterhand. Nu ser jag skiljevägen framför mig. Två olika liv. Två olika möjligheter. Är det rätt att gå till höger eller vänster? Kommer jag alltid att gräma mig över vilket håll jag gick åt när det här är över? Varför var jag tvungen att säga något, ge allt en chans i stället för bara den ena vägen? Varför höll jag inte käften och lät mig bli undanknuffad och därmed få valet gjort åt mig?
Jag fantiserar om att bli mördad. Jag önskar att jag kunde bli det. Var är psykopaterna med automatvapen när man verkligen behöver dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar