Det känns som om jag står framför den fluffigaste kattunge som finns och funderar på att dissekera den medan den fortfarande lever för att finna alla svar.
Allt är underbart och fruktansvärt på samma gång. Någon förstår vad jag säger, hur är det egentligen möjligt? Jag vet inte. Just nu vet jag ingenting förutom att jag vill skriva och inte kommer på orden längre. Jag låter bara allt flyta framåt och skriver nonsens för att få ned någonting mot vit bakgrund. De flesta ord jag skulle vilja skriva är för stora och konstiga för att sätta på pränt. Jag står på paus och försöker samla mig. Laddar sakta hemsidan och har ingen aning om hur den kommer att se ut på bildskärmen. Balansen är rubbad om den någonsin funnits. Mina cirklar är rubbade. Världen har ställts på sin spets. Jag ser ut över ett dimhöljt bråddjup och vet inte vad som väntar där nere. Förr eller senare faller jag och får reda på det, antingen jag vill det eller inte.
Självklart händer allt samtidigt, men ord jag skulle älskat för en kort tid sedan får mig att gråta i dag.
Kattungen jamar och stirrar oförstående på skalpellen i min hand. Jag mimar ett förlåt och lägger ett snitt. Mina tårar blandar sig med blodet och jag tar genast fram ett plåster som inte fäster på den fluffiga pälsen utan bara lossnar igen och igen. Katten blöder. Jag blöder. Alla blöder.
Bråddjupet väntar tålmodigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar