Jag har aldrig varit en morgonmänniska och då är det kanske inte konstigt att morgnarna är värst. På kvällen är jag nästan lugn, men varje morgon vaknar jag och det känns som om jag blir uppäten levande. Som om någon stor orm sakta håller på att sluka mig och jag kan känna hur dess gift och magsyror bryter ned mina celler. Runt omkring står folk och tittar på, men ingen gör något. Alla är maktlösa och jag kan inte skrika för giftet har slagit ut talförmågan och lungorna är oförmögna att dra in den luft jag så desperat behöver.Jag känner ett desperat behov av att bara få bli kramad och höra en mänsklig röst. Att ormen tar en paus och att någon kan hålla om mig, stryka mig över håret och säga åt mig att inte vara rädd. Att jag skall lyckas med att göra vad som är rätt och sant. Att jag skall lyckas bena ut situationen utan att bli vansinnig. Att ormen inte finns annat än i mitt huvud. Det känns som om min mentala hälsa hänger på en tunn, tunn tråd som dessutom är slemmig av ormens saliv. En liten knuff och det kan vara slutet. En liten knuff och jag faller och faller för att aldrig nå botten. Lika bra att jag inte kan skrika, för det skulle med all säkerhet frammana fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar