Så var steget taget, och även om hela hjärnan i skräck skriker åt mig att vända om, så vet jag att jag inte kan. Jag kan bara gå framåt.
Det är omtumlande dagar och nätter. Spännande tider, i ordens värsta och bästa bemärkelse på samma gång.
Jag försöker att se det som att det inte är Slut, det är bara en omstrukturering, ingenting annat. Jag är inte en själlös häxa som slitit hjärtat ut kroppen på någon (och stampat på mitt eget på vägen). Jag hoppas att jag inte är det i alla fall. Det känns som om jag är det.
Hjärtat klappar av såväl svek som kärlek som rädsla.
I dag är det värre än på länge. Drömde att Daniel och jag var hemskt nära vänner (igen?) och att han tog livet av sig i mitt badrum. Det var blod överallt. Jag kunde inte sluta gråta. Oscar stod och skrek på mig att jag för helvete i alla fall kunde städa badrummet. Jag grät och grät och orden haglade och världen rasade, precis som på riktigt.
Häromnatten drömde jag att jag föll i evighet genom ett mörker där döda händer sträckte sig efter mig konstant, lukten av ruttet kött fyllde luften och Något väntade och jagade mig, men jag kunde ju inte falla snabbare än jag redan gjorde.
Jag vet att allt det här kommer att gå över. Jag är glad att jag och Oscar pratar om det. Jag är glad att vi inte hatar åsynen av varandra. Jag är glad över att vi kommer att hålla kontakten så långt vi kan och kämpa för vänskapen som finns kvar, men leva egna liv.
Jag är ledsen över tusen andra saker.
Jag är glad över att jag snart åker till Kalmar igen och förhoppningsvis lämnar tungsinnet bakom mig. Jag är glad över att det finns någon som förstår mig. Trodde inte några sådana varelser fanns kvar i den här världen - och är mäkta förvånad över att verkligheten fortfarande äger förmågan att överträffa dikten.
Måste gå nu. Jag kan inte tänka klart längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar