Jag har alltid trott på någon form av Den Stora Kärleken. Jag har alltid varit en anhängare av romantik i olika former. Jag har alltid envist fortsatt att tro på kärleken hur många gånger jag än blivit tvingad att plocka fram epoxy-tuben och pussla ihop ett sargat hjärta. Även om jag skrikit, rasat och förbannat så har tron i alla fall funnits där inne någonstans.I dag satt jag och surfade omkring på en hemsida och plötsligt slog det mig att jag satt och smålog sorgset överseende.
"Lilla vän, 'alltid' är ett för stort och onödigt ord, dessutom så skulle du bara veta vad han säger bakom din rygg. Tro aldrig på kärleken, den tror inte på dig. Kärleken är bara en myt, en godnattsaga man berättar för att stå ut med verkligheten."
När blev jag så bitter? När började limfogarna synas så väl? Jag tror inte längre på Den Stora Kärleken. Jag har gått långt förbi den gränsen av ljuvlig naivitet.
Visst, jag älskar. Jag har ett förhållande. Det är inte dåligt. Det är bra. Men vad spelar det för roll? Jag vet inte om jag kan ge bort hela mitt hjärta längre. Jag kan bara gnaga av en pyttekant och tveksamt lämna över den, ofta med snören fastknutna kring den så att jag kan dra tillbaka den om det verkar som om mottagaren inte vill ha den längre.
Efter ett visst antal svek, bedrägerier, lögner och dramer så förstår man hur visan går. Man har hört den förut.
För sanningen som ingen vill höra är att Den Stora Kärleken bara finns i folks huvuden.
Självbedrägeri är den enda vägen till sann lycka.
Om man levt ut sitt liv till fullo och är en tänkande människa kan man inte behålla den naivitet som det innebär att tro på kärleken. Då vet man att killen som står där och betygar sin kärlek för evigt betygade samma kärlek lika evigt för en annan tjej bara några veckor tidigare. Då vet man att "evigt" bara är ett tomt ord folk säger för att de är rädda att bli ensamma och bortglömda (eller för att inte få sex). Då vet man att de där som så lyckligt pratar om hela sitt liv samman snart kommer att kasta ringar åt höger och vänster i sedvanligt tonårsdramatik.
Kärleken hör nämligen tonåren och de saktmodiga till.
Jag avundas dem.
Det är snarare så, i mitt tycke, att den stora kärleken visst finns. Men att den inte är självklar. Problemet är alla tramspottor som tror att kärlek kan vara villkorslös. För det kan den aldrig vara. Det finns en massa villkor, bland annat att aldrig ta varandra för givet, att visa uppskattning, att vara ett stöd, att ha något gemensamt. Därmed inte sagt att kärlek inte kan vara livslång, för det finns det ju gott om exempel på.
SvaraRaderaMen att tro att det alltid är enkelt, att "bara man älskar" så ordnar sig allting - det är den naiva biten.
Personligen skyller jag allt på TV och böcker. Många tror att det skall vara som på film, men det är det naturligtvis aldrig. Att älska och bli älskad är ett arbete. Något man måste jobba på och vara varsam med för att det skall bestå.
Det är ingen självklarhet.
// http://purgatory.blogg.se/