22 maj 2007
There is no place like home
"There's no place like home, there's no place like home, there's no place like home."
Jag slår ihop mina klackar och kniper ihop ögonen hårt, hårt, men ingenting händer.
För jag vet hur det är att längta sig vettlös till en annan värld, in i en bok eller en film. Jag vet hur det är att leva i sitt huvud tusen gånger starkare än i världen utanför och hur det är att bli uppslukad så till den milda grad av en annan värld att du nästan lämnar den ordinarie. Jag trevar sakta utefter väggen som skiljer mig från den världen, den plats där jag verkligen hör hemma. Narnia, Fantasien, Aldriglandet. Jag känner att väggen sviktar, men av någon anledning kan jag aldrig, aldrig bryta igenom. Den där sista knuffen, de där sista orden, den där sista känslan som krävs för en faktiskt övergång saknas alltid.
Jag har vänner som är mer verkliga för mig än de flesta riktiga människor omkring mig. Jag gråter mer strida tårar över böcker än över krig eller svält eller naturkatastrofer. Jag har upplevt äventyr mer fantastiska än ni kan föreställa er. De flesta har skett precis här. Exakt här. Innanför mitt eget skallben.
"Glöm Bläckvärlden, Meggie, sa de. "Låt oss tillsammans glömma den, åtminstone för ett tag. För pappas skull... och för din egen. Annars blir du så småningom blind för det vackra, som omger dig här." - Bläckmagi, Cornelia Funke
Var dag som jag ser mig omkring försöker jag finna vackra detaljer, saker som skall hålla kvar mitt hjärta i verkligheten, saker som kan spinna en väv kring min själ så att den inte förirrar sig. Somliga dagar lyckas jag, andra inte. Det finns så mycket fult i världen. Det finns så mycket skapat av människohand som inte kan tilltala några sinnen över huvud taget. Hur svårt är det då att förstå hur jag längtar ut, längtar hem.
Men jag kan längta mig sjuk, för det mesta längtar jag mig sjuk. Mina ögon ser långt bortom verkligheten och stannar kvar, vilandes på syner inuti min hjärna och över boksidor. När jag sedan höjer blicken och fastnar vid betongen krossas mitt hjärta gång på gång.
Jag är fången.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Falkor!!
SvaraRaderaAww.. Nu blev jag otroligt sugen på att se Den Oändliga Historien.. Oo *suckar tungt*
Han heter Fuchur! Dumma filmsnubbar som döper saker fel.
SvaraRadera...första gången jag såg Imladris på duken ställde jag mig genast upp i biostolen och var på väg att gå fram till duken...
SvaraRadera..."Oh, hemma! Så bra, här ska jag av."...
...innan jag kom på att jag satt i en biosalong och sjönk ihop och började gråta litet.
...med vilket jag vill säga att jag vet PRECIS vad du menar. Jag tror att ni behöver få en slant så att ni kan ta er till Skottland. Ingen annan stans har jag sett sådan skönhet, fastän det säkert finns, och känt hur marken själv hälsar mina steg, som uppe i Högländerna och på nordvästra kusten. Det återgav liksom tron på att hey, det finns en mening med att vara här också, ibland. Och nästa steg i existensen är det ju jag som väljer själv, eller hur? Sort of.