I dag vet jag att något är fel, men jag vet inte vad. Hela dagen känns det som om jag bara suttit på internet eller framför TV:n och ständigt känns det som om jag blivit jagad. Kan inte slappna av. Mår illa. Oroar mig tills jag faller sönder, men det är oklart vad jag oroar mig för. En vän jag blev osams med på festen var väldigt reserverad efteråt och svarar nu inte på några meddelanden.
Självklart överreagerar jag.
Nuförtiden (har jag alltid gjort det?) överreagerar jag ständigt. Var gruskorn blir ett berg och var vattenpöl en sjö. Ibland är det bra och ibland är det dåligt. För det mesta är det bara fruktansvärt energikrävande, vilket resulterar i att jag för det mesta går omkring i en slags halvsovande dimma. Jag har ingenting inbokat och tanken på att hela veckan ligger fri framför mig, samman med nästa vecka och veckan därpå skrämmer skiten ur mig. I morgon blir det till att dra tag i kontaktnätet och skaka fram lite saker att göra.
Eller jo, jag har saker att göra, men ingenting som jag tror att jag kommer få gjort. Jag måste i och för sig sammanställa papper inför Drakontias åter igen försenade årsmöte. Jag måste skicka in lite papper till CSN innan de skriker åt mig, men de två sakerna går ju egentligen på ett kick bara man får ändan ur vagnen.
Ordbajs. Javisst, nu ordbajsar jag igen. Egentligen kunde inlägget ha tagit slut för länge sedan, men lik förbannat så skriver, skriver, skriver jag och kan inte sluta. Jag är rädd för att sluta. Jag är rädd för allt.
Jag är rädd för att något är fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar