Ett förflutet

"Det är ett samhällsproblem. Vår skola har faktiskt färre problem än många andra skolor." citerades en rektor i dagens tidning. Det fick mig att tänka på ett annat citat från en annan rektor:
"Det finns ingen mobbing på vår skola."

Jag gick i den senare skolan och visst, det fanns nog ingen mobbing där. Det finns nog ingen mobbing i hela världen. Allt är bara myspys och kramar och faktiskt så har ju säkert skolan i artikeln i dag färre problem än andra skolor. Det finns ju skolor som ligger i krigszoner eller som dränks i lavafloder. Deras problem måste ju i alla fall räknas som större för rättvisans skull.

På skolan där jag gick i låg- och mellanstadiet hade man en paroll som man höll hårt på i alla lägen. "Man skall inte peka ut någon."
Detta gällde givetvis bara mobbare, inte de som blev mobbade. Sådana typer kunde man peka ut hur mycket som helst. Om man var mobbad var det tydligt att man inte riktigt hörde till, även i lärarnas ögon.
Om en incident inträffade pratade man med hela klassen, just för att inte peka ut någon. På detta vis lyssnade ingen av barnen. Man talade inte heller om för föräldrarna vad som hänt, för mobbare hade det säkert dåligt hemma redan innan. Jag vet inte om det var så de resonerade, men jag kan inte komma på en annan förklaring. Mamma och pappa berättade om att de träffat en av mobbarnas föräldrar på ett föräldramöte och konfronterat dem. De var glada över att mina föräldrar berättade, för lärarna hade inte sagt ett ljud. Inte. Ett. Ljud. Mina vredesutbrott sade man däremot massor om på varenda kvartsamtal och så ofta man kunde därimellan.

Jag kan bara minnas detaljer. Som att de hetsade mig till att få vansinnesutbrott då jag kastade saker omkring mig och skrek så högt som lungorna tillät. Ibland resulterade det i ett trasigt fönster eller dylikt. Det fick jag betala.
Jag minns när jag gick i tvåan och Mats stod och sparkade mig i kapprummet och ingen reagerade. Jag knöt händerna hårt, hårt eftersom jag inte vågade protestera igen, bli arg igen. Blev jag arg fick jag betala.

Ibland orkade jag inte. Då sprang jag ifrån skolan. Ibland utan skor. Ibland mitt i vintern. Då fick jag kvarsittning. Jag tror ingen annan hade så mycket kvarsittning som jag.

Jag minns när jag blev slagen i ansiktet med en knytnäve på träslöjden. När jag skrek något åt honom, jag minns inte vad, fick jag givetvis en reprimand. Flickor skall hålla käften och ta emot. Givetvis. Eller var det bara jag?

Vår skola hade en sång. En slags skolsång som man sjöng på storsamlingar för att öka gemenskapen. Det var "Var nöjd med allt som livet ger" från Djungelboken. Jag hatar den fortfarande. "Glöm bort bekymmer, sorger och besvär" sjöng alla barnen och lärarna glädjestrålande bara minuter efter att någon hade fällt mig ute på gruset så jag skrapade upp händerna. Om man grät så skrattade de. Om man skrek så skrattade de. Om man slogs så skrattade de. Om man var tyst så skrattade de. Om man försökte passa in så skrattade de. Om man slutade försöka... ja, ni förstår rutinen, inte sant?

Ett tag i mellanstadiet var det populärt att skicka små brev till varandra. Jag och Elin brevväxlade. Sedan slutade hon för att hon inte ville associeras med mig. Förståeligt. Det var ett språk jag talade utmärkt. Lärarna tog flickorna i klassen åt sidan och sa åt dem att vara snälla mot mig. Jag skickades till skolkuratorn. Skickades någon annan dit? Nej.

När jag började högstadiet trodde jag att jag hade vänner, men då trodde jag så förbannat fel. De hade bara hängt ihop med mig för att lärarna sagt åt dem. Nu undvek de mig som pesten, men ingen av dem hade mod nog att säga det rätt ut. I stället skulle de åka på bio, för de visste att jag aldrig hade råd med sådant. När jag glädjestrålande förklarade att jag fått fatt i pengar så sa de att de skulle åka bil och att jag inte fick plats. De var ju tre stycken i bilen redan...
De valde att dela skåp med varandra. Jag fick dela med så gott som främlingar. De blev inte av med mig helt och jag är säker på att de sörjde det grovt.

Jag hade inga vänner i högstadiet, för nu efteråt har jag fått höra att det bara var ett spel för gallerierna. Jag läste i stället. Lästelästeläste. Jag lärde mig att gå och läsa så att jag inte kunde höra glåporden och samtidigt vara uppmärksam så att man inte blev fälld i korridorerna. Än i dag lyssnar jag inte om någon ropar efter mig... och jag går fortfarande och läser om jag får chansen.

Nu har jag vänner, men ibland undrar jag vem som pratat med dem för att tvinga dem att umgås med mig.

Förlåt.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Här kommer en dikt som min syster skrev om sin tid på samma högstadium:

Jag kommer ihåg...

Jag kommer ihåg
hur det känns
att vara livrädd
för att åka till skolan varje dag
Så rädd att jag oftast
kräktes på morgonen

Jag kommer ihåg
hur det känns
att bli sparkad i ryggen
i ett klassrum med två lärare
och ingen säger någonting

Jag kommer ihåg
hur det är
när en lärare tar in en i ett tomt klassrum
och gråter för att de tycker synd om en
men de gör ingenting mer än så

Jag kommer ihåg
när min Mor och syster
berättade för rektorn
om hur jag hade det

Och jag kommer så väl ihåg den dagen
två veckor senare
som rektorn sade till tidningen
"Det finns ingen mobbning på vår skola"
(för samma dag
fick jag ett knytnävsslag
i ansiktet
och spott
på mina nya skor)

Av G. Pettersson